Jag vet inte ens var jag ska börja.

Jag tänker på hur lågorna efter bombattentatet i Beirut hade slickat fasaderna svarta. Jag tänker på fransosen vi träffade på baren vars klasskompis dött i explosionerna i Paris. Jag tänker på alla de som tvingas släppa allt och fly över havet. På kvinnan som sitter utanför Wasahallen och huttrar med en pappersmugg framför sig. Jag tänker på Syrien, Palestina, Afghanistan, Turkiet, Kongo, Burundi, Irak, Libanon och Frankrike. Jag tänker på de muslimer som blir stigmatiserade på grund av ett terrordåd som de inte har begått, för att rasismen fortsätter att växa sig starkare.

Jag hoppas att den här världen blir lite mer mänsklig snart. Att vi backar de som ligger ner. Att vi är generösa, inkluderar, släpper in och värderar liv lika. Att vi är källkritiska. Och att vi sprider så mycket kärlek och medmänsklighet som vi bara kan.