Jag förstår inte. Jag kom ju precis hit.

Jag har ju precis börjat acceptera att amerikaner sällan använder stearinljus vid middagsbordet, att de lyssnar på musik ur högtalare på bussen, att de har cafédörrarna öppna trots att det är kallt ute, att de säljer två ark presentpapper för 8 dollar, att det luktar weed prick överallt, att först till kvarn gäller för att få en bra plats i biosalongen, att de äter medhavd mat på café, att de har skor på sig i soffan och tycker att allt är cute och awesome.

Jag har ju precis blivit så bekväm i engelskan att jag inte behöver tänka innan jag pratar, att jag kommer på mig själv med att använda ord och uttryck som jag knappt visste att jag kunde.

Jag kommer sakna det här. Grumligt småprat med Uberchafförer om helgnätterna. Milslånga promenader på Land’s End och Ocean beach. Den rosa eftermiddagshimmeln över Richmond District. Citronerna från Wholefoods, de vars blad fortfarande sitter kvar. Jag kommer till och med sakna de ryckiga bussfärderna och surret från elradiatorn som jag ställt bredvid sängen.

Men mest kommer jag sakna Froste och Dana. 

Jag har pulsat genom snö och slumrat på sandstränder. Jag har sovit under bar himmel i minusgrader och svettats i t-shirt på på morgonpromenader. Jag har sett enorma vågor slå mot vassa klippkanter och badat i varma källor. Kalifornien är det vackraste jag sett.

Jag kom hit när vädret inte tillät andra kläder än shorts och linnen. Nu virar jag halsduken hårt kring halsen och beger mig till flygplatsen.

Sverige, vi ses i morgon.

Translation: My 3 months in USA has come to an end. It’s been amazing and I’m so sad to leave.