Flora Wiström

I februari åkte jag till Lysekil för att hänga med min storebror Viggo och hans söner. De stod och väntade på mig vid färjeläget när jag kom. Mio hade redan trillat i diket en gång och behövt byta byxor och Elver var så ivrig att han knappt kunde avsluta en mening innan han påbörjade den andra.

Jag stannade där i två nätter. Om morgnarna väcktes jag av pojkarna som hoppade på min luftmadrass och sedan åt vi frukost tillsammans. Elver tittade skeptiskt på min frukost men det slutade med att han hade havremjölksmustasch.

РMera havremj̦lk! Mera havremj̦lk!

Här är han, Elver.

Vi byggde pärlplattor, läste böcker och klippte och klistrade. Ändå mysigt.

Och jag tänker på hur olika våra liv är, mitt och min brors. Hur jag hetsar omkring och försöker förverkliga mig själv, medan han lägger sitt främsta fokus på de två små varelserna som råkar vara hans barn. Hur han somnar tätt intill två varma små personer, medan jag går runt och längtar efter att få mitt bekräftelsebov stillat.

Det handlar inte om att betygsätta liven i förhållande till varandra, utan bara att stanna upp och inse: Ja, såhär skulle en också kunna ha det.

Mio <3

När vi bodde under samma tak stod vi inte ut med varandra. Men nu. Vad fint det är.

Jag läste böcker för Elver och Mio som min mamma har illustrerat. Den här heter Ser du inte hur det ryker i skorstenen, och är fylld av små blinkningar till mig och mina bröder. Den utspelar sig på en förskola (möblerna och detaljerna är typ identiska med de som fanns på förskolan där vi gick) och jag har en krok i hallen (bilden till höger) och teckningarna på väggarna är signerade med VIGGO, FLORA och FROSTE. När jag var liten läste mamma den här boken för mig. Nu läser jag den för mina brorsöner. Känns fint.

Dagen därpå gick vi ut i skogen och besteg ett berg.

Vi klättrade upp för stenrösen och åt smuliga majskrokar och kladdiga apelsinklyftor.

Så mycket kärlek herregud.

Jävla babe. Captain America i bakgrunden hade precis hittat ett jättecoolt träsvärd obs.

På kvällen tittade vi på Straight Outta Compton till ljudet av snarkningar och sömndruckna ord inifrån sovrummet. Och mitt i allt det sa Viggo:

– Just det jävlar, jag har lovat att lacka Elvers svärd.

Och den grejen. Att se honom sitta där med cool film på teven och cool kepa bak och fram och lacka sin sons träsvärd, så blir jag till en gojsig liten pöl. Familj alltså. Vilken jävla grej ändå.

Translation: I visited my brother Viggo and his sons in Lysekil (Swedish west coast). It was simply lovely.

Top – Weekday
Jeans – Monki
Shoes – Vagabond
Scarf – Zara

Såhär såg jag ut igår när jag gick runt i något slags töcken, spelade in podcast med Frida (nästa avsnitt kommer ut om två veckor), blev bjuden på middag och kramades hårt med min mamma.

Jag förstår inte hur livet kan vara såhär förgängligt. Förstår bara inte.

1. Promenader efter lunch. Förbi åkrar, över älven och genom tallskog. Som olika nivåer i ett datorspel.

2. Att få igång brasan och göra finfrukost medan hon ligger och drar sig i sängen. Det luktar nybryggt kaffe och mackor som bränts vid i brödrosten.

2. Bädda framför vedspisen när detta lilla knyte har mensvärk.

4. Att skriva i timmar med jämna avbrott för att stoppa in mer ved i spisen (jag döpte om Yrsa till Pyrsoman när vi var där, för hon kunde inte sluta leka med elden, vi spekulerade i att hon kanske var en sån som levde dubbeliv och var värsta snällot om dagarna men eldade upp papperskorgar i Arbrå om nätterna).

5. Baka pizza som ett proffs.

6. Och inte sakna ost ett endaste dugg för att kronärtskockskräm är grejen.

7. Komma in efter promenaden med kinder som är kalla och blod som viner genom kroppen.

Men framförallt:

8. Faktumet att varje gång jag är i Hälsingland så känns det som att jag bottnar igen.