På flygresan hem från Barcelona läste jag Sandra Beijers andra roman: Allt som blir kvar. Jag älskar att läsa böcker på det där sättet, liksom äta dem i en enda tugga.
Matilda har blivit dumpad av Oliver. Det är rötmånad. Råttorna är stora som katter, det snöar trots sommarhetta och äpplena möglar i väskan.
Bästa vännen Miron ger Matilda trettio dagar att komma över Oliver, och dessa trettio dagar ska tillbringas vid Mirons sida. De ska uppleva så stora kickar att inga tankar på Oliver får plats. Det är MDMA och slagsmål med gardinstänger, det är att stå i tågtunnlar och vänta in tunnelbanan som kommer rusande, det är att springa rakt ut bland bilarna på Vallhallavägen. Matilda, Miron och så Simon. Simon är en kick i sig själv, han slår an någonting hos alla när han slickar sig runt i folks urringningar och dröjer kvar med handen lite extra länge på låret.
Allt som blir kvar är en berättelse om att bilda en enhet med sina vänner och tillsammans glänsa starkare än alla andra. Det är en mörk historia om att ta sig genom ett uppbrott genom att bedöva allt annat  – men hur vet man om det hjälper eller om det i stället fÃ¥r en att sluta känna nÃ¥got alls?
Jag gillar hur Sandra lÃ¥ter sina karaktärer fucka upp gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng och hur man inte riktigt kan lita pÃ¥ nÃ¥gon, inte ens huvudkaraktären. Hur de här unga vuxna inte har nÃ¥gon självdistans utan beter sig jävligt och självcentrerat – precis sÃ¥ som det är. Framförallt tycker jag om den apokalyptiska känsla som ligger som ett bakgrundsmuller hela boken igenom. Världen hÃ¥ller ju pÃ¥ att gÃ¥ under. FrÃ¥gan är om Matilda kommer lÃ¥ta det ske eller inte.
Läs!
