På flygresan hem från Barcelona läste jag Sandra Beijers andra roman: Allt som blir kvar. Jag älskar att läsa böcker på det där sättet, liksom äta dem i en enda tugga.

Matilda har blivit dumpad av Oliver. Det är rötmånad. Råttorna är stora som katter, det snöar trots sommarhetta och äpplena möglar i väskan.

Bästa vännen Miron ger Matilda trettio dagar att komma över Oliver, och dessa trettio dagar ska tillbringas vid Mirons sida. De ska uppleva så stora kickar att inga tankar på Oliver får plats. Det är MDMA och slagsmål med gardinstänger, det är att stå i tågtunnlar och vänta in tunnelbanan som kommer rusande, det är att springa rakt ut bland bilarna på Vallhallavägen. Matilda, Miron och så Simon. Simon är en kick i sig själv, han slår an någonting hos alla när han slickar sig runt i folks urringningar och dröjer kvar med handen lite extra länge på låret.

Allt som blir kvar är en berättelse om att bilda en enhet med sina vänner och tillsammans glänsa starkare än alla andra. Det är en mörk historia om att ta sig genom ett uppbrott genom att bedöva allt annat  – men hur vet man om det hjälper eller om det i stället får en att sluta känna något alls?

Jag gillar hur Sandra låter sina karaktärer fucka upp gång på gång och hur man inte riktigt kan lita på någon, inte ens huvudkaraktären. Hur de här unga vuxna inte har någon självdistans utan beter sig jävligt och självcentrerat – precis så som det är. Framförallt tycker jag om den apokalyptiska känsla som ligger som ett bakgrundsmuller hela boken igenom. Världen håller ju på att gå under. Frågan är om Matilda kommer låta det ske eller inte.

Läs!

I samarbete med Interrail.

Hej! Följ med på vår andra dag i Lissabon aka världens kanske finaste stad.

Vi släpade oss upp till hotellets frukostservering. Där var det fint.

Och så åt vi frukost på terrassen med utsikt över hela jäkla staden. Jag tog en macka med stekt svamp och tomater, frukt, sojamjölk med müsli, kiwi- och apelsinjuice och en kaffe.

Vi spanade ner på människor som korsade torget.

Sen gick vi ut på stan! Köpte lite smink, lite strumpbyxor, lite vatten. Sådana saker.

Här kanske det vore trevligt att bo.

Då skulle jag köpa mina blommor här.

Dagens destination låg en bit utanför stadskärnan, och vi bestämde oss för att promenera dit. Efter en tredjedel blev vi (mest Sandra) akutkaffesugna och stannade vid denna lilla kaffekiosk. Det var SÅ varmt i solen.

Sen gick vi vidare.

Ett annat tecken på att den här staden kallas lilla San Francisco: Den röda bron.

Jag hade på mig jeans från Monki, blus från Weekday och skor från Vans.

Och en gammal scarf.

Sen var vi äntligen framme på LX Factory, ett industriområde med en massa hippa butiker, caféer och restauranger.

Vi fick bra feeling direkt.

Vi var lunchhungriga så vi rekade området efter det ultimata stället. Det här såg fint ut exempelvis.

Men sen hamnade vi här, på Restaurante A Praca. Vi fick inte sitta på uteserveringen för det ”regnade” (obs typ två droppar), men det var okej för här strömmade dagsljuset in.

Vi slog oss ned vid fönstret. Alltså denna person hörni. Så bra.

Vi beställde in friterade haricotverts (det var så goda att jag nästan smällde av) och pimientos de padrón. Och sedan varsin huvudrätt som var ganska dålig.

Sen blev det kaffedags.

Och en runda i butikerna. De sålde exempelvis marmelad i sådana här färgtuber. Varför köpte jag ingen.

Köpte däremot ett munspel att ge bort till någon unge någon gång. Sandra köpte portvin :)

Men vi tyckte bäst om bokhandeln. Så jädra fin. Ler Devagar heter den, vilket betyder ”läs långsamt”.

Såg den här stjärnbildspostern som vore fin i ett barnrum exempelvis. Den som hittar den online till mig får en guldstjärna.

De hade även en enorm tryckpress där inne. Så imponerad av sånt.

Sen hängde vi på hotellet en stund, innan vi åt middag med Sandras roliga bloggläsare, men då glömde jag ta med mig minneskortet. Och det var allt från vår Interrail! Bästa samarbetet ever.

Translation: Our last day of our Interrail, in Lisbon. We had breakfast at our hotel, went shopping and walked to LX factory where we had lunch at Restaurante A Praca and went to the bookshop Ler Devagar, which means ”read slowly”. This post is a collab with Interrail. 

 

Inlägget är ett samarbete med Interrail.

Vid tvåtiden fick vi äntligen checka in på vårt hotell, Independente. Det var verkligen pangfint, med stora valv, gamla koffertar, industrimöbler och skäggiga killar i kepsar.

Vi hade hittat det genom att googla på hotell i Bairro Alto, men när vi var i Lissabon insåg vi att det är ett sånt hotell som alla rekommenderar. Dit går locals för att dricka öl en fredag eller för att äta middag i restaurangen = bra betyg. Om jag åker tillbaka till Lissabon och inte hyr en lägenhet, så vill jag lätt bo här igen.

Vårt rum hade en  fransk balkong som vette ut mot torget. Vi jobbade lite och powernappade till ljudet av ett jazzband som spelade där utanför.

Och så sminkade vi oss i sängen, för ljuset i badrummet var så dåligt. Sandras vattentäta teori är att det är en snubbe som har inrett det.

Sen gick vi ner till hotellets innergård för att dricka bärs med Agnes, som hade hört av sig då hon bor i Lissabon. Dessa två bilder är Sandras för övrigt, se hela hennes version av vår dag här.

När magarna började kurra så tog vi oss ner för kullerstensgatorna till Taberna da rua des Flores, där vi skulle äta middag. Jag hade sett de här bilderna och blivit lite kär, och så hade vi fått tips på Instagram. Vi pratade förresten om att det är så himla fint hur vissa ger så utförliga tips som måste tagit skitlänge att skriva, och att de (ni) som gör det är väldigt generösa och fina personer.

Det var en stunds väntetid så vi beställde en flaska cava. Jag gillade vår servitris så himla mycket alltså oh man, det var något med hennes energi.

Cavan gick såklart rakt upp i huvudet på oss alla tre :-)

Sen käkade vi vår middag (God! Tips!) och pratade om artificiell intelligens och första hånglet.

Men sen var det dags att gå vidare.

Till den här fina baren, Pensão Amor, som har varit en gammal bordell.

Där dreglade Sandra över matrosklädda servitörer tills jag ryckte henne i jackan och sa att jag behövde åka hem, innan jag skulle råka somna med huvudet på barbordet. Vi hade ju åkt tåg natten innan och hållit igång på stan sedan klockan 8 på morgonen och ibland känns min kropp snarare som 61 år i stället för 21.

Slut på vår första Lissabonkväll!

Translation: Our first evening in Lisbon. We took a power nap in our hotel room (Hotel Independente), had drinks with Agnes in the beer garden and had the best dinner (finally!) at Taberna da rua des Flores. Then drinks at Pensão Amor, an old brothel.