My var här igÃ¥r. Hon sa: ”2017 tänker jag sluta oroa mig sÃ¥ mycket för vad andra tycker om mig. Jag ska bli lite mer fuck it.”

Gud vad skönt, tänkte jag. Hur gör man det.

Sedan bestämde jag för att försöka göra samma sak.

2016 var året då jag gick i terapi och började se ett mönster i mitt beteende. Hur mina otillräcklighetskänslor, min övernojiga rädsla för att göra folk besvikna, vid tillfällen har krympt mig. Det är ofta oberättigade känslor som inte grundar sig i något konkret, men som överröstar allt annat.

Jag började vÃ¥ga tänka ”vad är det värsta som kan hända om nÃ¥gon inte gillar mig” och ”det kanske inte bara är upp till mig att bära den här relationen”. Men det har ocksÃ¥ gjort att jag har lagt sÃ¥ jävla mycket kraft pÃ¥ att analysera mitt mÃ¥ende och hela tiden fundera över mitt tankemönster. Vilket ju är bra. Men kan det vara sÃ¥ att självmedvetenheten förvärrar mÃ¥endet?

Jag känner att nästa steg är att ta till en fuck it-attityd. Inte trippa så jävla mycket på tå utan vara okej med att inte pleasa alla jämt.

Jag känner mig bekräftad och trygg i mina relationer, känner sällan ängslan, men att vara en slags offentlig person blir kvävande ibland. Jag vill så gärna vara rätt. Men det är okej att inte vara det jämt. Det ställs så jävla höga krav på kvinnor som det är. Ju.

SÃ¥ fuck it.

Hellre vara omtyckt på riktigt av några, än att pleasa många litegrann. Faktiskt.

Skönt.

Hej!