Igår var jag, Kajsa och Felix på bio och såg Pride. Den var så jäkla fin.

Året är 1984 och Joe kommer till London för att vara med i sin första Prideparad.  Han är tjugo år gammal och hans familj vet inte att han är gay. Margaret Thatcher har nyligen meddelat att hon vill lägga ner gruvorna i Storbritannien och en strejk har utlysts hos gruvarbetarna.

Mark Ashton är aktivist och föreslår att de homosexuella ska ställa sig bakom gruvarbetarna för att visa solidaritet.

L.G.S.M startas – Lesbians and gays support the miners.

De börjar samla ihop pengar till gruvarbetare i en liten by i Wales dit de sedan åker och hälsar på. Även om många är tacksamma för de pengar som samlas in så finns det fortfarande ett stort motstånd. Många är homofober. De skäms över att få hjälp av homosexuella.

Men vissa av dem blir kompisar :)

Pride handlar om hur det är att hitta ett sammanhang. Om solidaritet och att kämpa för det som är viktigt. Om vänskap och kärlek och kollektivets kraft.

Lovar er en asfin filmupplevelse med en massa pepp!

Men okej, filmen är inte helt oproblematisk: 1. Det är så tröttsamt att män nästan jämt är ansiktet utåt för homosexualiteten, när det finns miljontals lesbiska kvinnor som kämpar för samma rättigheter. Även i den här filmen är det bögarna som är i fokus. 2. Hundra procent av alla karaktärer i den här filmen är vita, förutom någon enstaka statist eller biroll. Jag tror visserligen att det var rätt få människor av utländskt ursprung i den Walesiska småstaden Onllwyn på åttiotalet, men i London – kom igen!

Med det sagt, ta med er någon som behöver muntras upp och gå och se på Pride i mellandagarna vetja. Här är trailern för den som blir peppad:

Ps. Filmen är baserad på en sann historia!