Häromkvällen, när vi fortfarande var i Hälsingland, gick jag och Felix på kvällspromenad. Lyckligt ovetandes om hur brutalt myggigt det skulle vara.

Det hoppade runt små grodbebisar överallt på stigarna. Du vet: Du upptäcker en groda och inser sedan att det KRYLLAR. Nästan lite creepy. Men också gulligt.

Vi gick bort till Arbrå kyrka, tittade på familjegraven och kliade maniskt på våra nya myggbett.

Sedan hittade vi små, små kantareller! Katsching! Så vi satte oss på knä och rafsade runt längs med vattenkanten.

Och hittade större kompisar också! Vi fyllde min tröja med små bulliga kantareller. Överallt där marken var fuktig fanns dem!

*BORT MYGGJÄVLAR BORT*

Hittade de här svamparna också, som vi förstås åt upp omedelbart :-)

Sedan började solen gå ner över älven och aaaaahhhh det var en jäkla syn hörni.

Vi hittade en mycket bra utkiksplats och satt där en stund innan jag vrålade ”Nä Felix nu måste vi gå hem innan jag blir galen!!!” (pga myggen alltså).

Natti natti vackra älven.

Eventuellt är det inte helt enligt regelboken att norpa kantarellerna när de fortfarande är så pluttiga, men vi kunde inte låta bli. Flåt flåt alla svampproffs där ute.

Vi lyssnade på Herman Geijers och Nina Hemmingsons sommarprat medan vi borstade och skar bort och rensade. Med små avbrott för att klia på våra myggbett. Och så gjorde vi kantarelltoasts med en massa grädde, vitlök och persilja. Livets mat kanske.

Translation: The other day, when we found chanterelles in the woods. The food of life.