Igår tog vi som vanligt båten över till Rosenlund från Lindholmen. 
Så himla bra sätt att börja en dag på. 
Gick förbi viktiga meddelanden på väg till Järntorget. 
Och tog sedan spårvagnen till Majorna.
Där tittade vi på bl.a. den här gulliga dockvagnen. 
Och fina koppar. Jag försöker vänja mig av med att bara köpa 50-70-talsgrejor till hemmet, tycker att det lätt kan bli för mycket om en inte blandar med olika stilar, så jag höll i plånboken. 
Sedan Felix började jobba på Bukowskis har han blivit så pro på konst och design. Går runt länge och tittar, svänger sig med olika namn på konstnärer och formgivare och är så himla stilsäker. 
Jag såg ut såhär i blåsten (det började spöregna kort därefter). Skjortan har jag ärvt av Cornelia, kjolen är från Sheinside och kängorna är Dr Martens. Men det sista vet ni ju.
Vi gick till Kafé Marmelad efter tips från er. Båda valde den här veganska lasagnen med zucchini och aubergine. Mäkta god!
Jag får ofta frågan ”vad tänker du på, är du sur?”, när jag i själva verket bara har fastnat i den här minen utan att jag märkt det.
Den här minen speglar min sinnesstämning bättre!
Vi gick genom Slottsskogen för att komma tillbaka till WOW-entrén. Det spöregnade och vi virrade runt på små stigar tills vi hittade rätt.
Min gudomliga man. 
Vi mötte upp Hedvig och Felix (som inte är på bild, båda våra pojkvänner har samma namn). 
Fina tjejen <3[videofyme id=”8212074″ width=”780″ height=”499″]
Här får ni första delen av dagen konverterad till 1 minut.[videofyme id=”8217696″ width=”780″ height=”499″]
Och här är kvällen, som kan sammanfattas med Hedvig, Felix och Felix-häng, Veronica Maggio, falafel och Robyn och Röyksopp. PANIK vad bra de var, fick sådana bombastiska lyckorus.
När jag var liten åkte jag tåg hem från Västkusten med min storebror Froste. I vagnen bakom oss satt Robyn i egen hög person och jag blev så himla starstruck, med pickande elvaåringshjärta och handsvett. Då gick Froste dit, sjutton år gammal, och sa ”Hej Robyn. Min lillasyster Flora gillar dig jättemycket, kan hon få en autograf?”. Jag stod lite gömd bakom honom och hon sa ”Hej Flora”, med sin raspiga, hesa röst och skrev medan jag höll på att smälla av. Jag klistrade in autografen i en scrapbook och lyssnade på hennes album ”Robyn” konstant efter det, om och om igen på min lilla cd-spelare. Som om hon blev hundra gånger bättre bara för att jag sett henne i verkligheten.
Igår var det elvaåringen i mig som såg henne igen, med pickande hjärta och handsvett.
Translation: Last day of Way Out West. We took the tram to Majorna, had lunch at Kafé Marmelad and got lost in Slotsskogen. Hung out with Hedvig and Felix, saw Veronica Maggio and Robyn & Röyksopp. Robyn has been my big idol since I was eleven and met her on a train in Sweden. Yesterday, it was Flora eleven years old who saw her sing. It was amazing.
