Förra veckan plöjde jag Freaks and Geeks. Tittarsiffrorna var dåliga då så de gjorde aldrig mer än en säsong, vilket jag sörjer djupt.

Serien är gjord 1999 men utspelar sig på 80-talet. Huvudpersonen heter Lindsay. Tidigare har hon tävlat i matematik och aldrig sagt emot sina föräldrar, men snart börjar hon umgås med freaksen i skolan – de personer som skolkar och festar – Daniel (James Franco), Kim (Busy Philipps), Nick (Jason Segel) och Ken (Seth Rogen).

Lindsays lillebror Sam går i några klasser under sin storasyster och är vad andra kallar en nörd. Han umgås med sina två kompisar Neal och Bill, leker med raketer och tittar med suktande blickar på Cindy Sanders som är cheerleader. Serien följer alltså Lindsay och hennes kompisar, samt Sam och hans kompisar. Jag älskar karaktärerna, hur ingen är perfekt utan alla har sina konstiga vanor och sätt att vara på. Också skönt att serien inte handlar om high schools populäraste! Könsrollerna är rätt så stereotypa (även om de skildrar hur det faktiskt är i många skolor), men Freaks and Geeks bjuder på så sanslöst många skratt. Finns att streama eller se på Youtube.

Var på riktigt deppig efter sista avsnittet. Vill ha mer av det här gänget i mitt liv.

Translation: I like Freaks and Geeks so much, a tv-series set in the 80’s with only 13 episodes.

De senaste veckorna har jag plöjt första säsongen av Masters of Sex. Tv-serien handlar om William Masters och Virginia Johnson som forskar kring den mänskliga sexualiteten (detta har alltså hänt på riktigt, kolla så fina). Att det utspelar sig på 1950-talet innebär givetvis att kostymen och scenografin är förträfflig.

Om mänskliga relationer, sexualitet och kärlek – samt skillnaden mellan sex och kärlek. Jag tycker jättemycket om Lizzy Caplan som spelar Virginia och Julianne Nicholson som spelar Lillian DePaul. Så mycket girlpower. Se för bövelen!

Här har jag skrivit om andra tv-serier jag gillar. Har ni något tips till mig?

Translation: I like the tv-series Masters of Sex so much.

Ni frågar: vad lyssnar du på för musik?
Jag svarar: det som Felix sätter på.

För såhär är det, jag lyssnar väldigt sällan på musik i exempelvis kollektivtrafiken. Jag lyssnar på radio istället, eller ännu mer troligt: jag läser. Det finns en rådande norm att en som ung bör ha koll på musikutbudet. Jag passar inte in i den normen. Jag är alltid sämst på musikquiz, alltid dålig på namnge låtar eller artister. Jag tror att det hände på gymnasiet när jag började umgås med personer som gick musiklinjen. De var helt enkelt så himla mycket kunnigare än jag – så då överlät jag musikbiten till dem.

Missförstå mig inte: jag gillar musik jättemycket – jag är bara inte beroende av den. Musik är inte som en drog för mig. Jag kan leva utan musik. Samtidigt finns det få saker som är så mysigt som att lyssna på knastrande LP-skivor eller en bra spellista när jag är hemma. Då är det lyxigt att ha en musikkunnig person som sambo, som alltid knåpar ihop de mest magiska spellistorna med indie-, jazz- och soulinfluenser. De spellistorna vill jag dela med er. Jag har valt ut en låt ur varje spellista som jag gillar extra mycket.

Azur.
Alan Hampton – Staring at the Sun

Manchester.
Jaye P. Morgan – Can’t Hide Love

Linsgryta.
Oh Land – 3 Chances

Mumbojumbo.
Laleh – Colors

Market.
Thomas Dybdal – But We Did

Hemlösa.
Oddjob – The Big Hit

Juice.
Markus Krunegård – Everybody hurts

Illustration av Becca Stadtlander.