Nu är tiden kommen – nedan är de sista bilderna frÃ¥n vÃ¥r USA-resa. Saknar det sÃ¥ mycket att det värker i hela mig.

Vi skulle köra från Truckee till San Francisco och hade inte så jättemycket tid, men bestämde oss ändå för att stanna och bada.

Ett två tre på det fjärde ska det ske på det femte gäller det på det sjätte

smäller det!

Det var ganska blåsigt och rätt kallt i vattnet, så vissa nöjde sig med att sitta på bryggan och läsa.

Dana och Froste var nygifta och glada. Längtar efter dessa två så så så mycket.

Vi skrev vykort, såklart i sista minuten. Det hör ju till.

Liten mormor med nylagt hår (<3) och stora träd, stora berg, stor sjö.

Vi låg och solade ett tag, men sedan var det dags att köra vidare.

Med ett lunchstopp på Ikedas! Där beställde jag vegoburgare, sötpotatispommes och chokladmilkshake. Holy heaven.

Men bäst var Danas curly fries. Hon hade pratat om dem länge och de var perf.

Och sedan: hur vi stod vid biluthyrningen och skulle hoppa på den shuttle bus som skulle ta oss till flygplatsen och tårarna bara rann. Det gick en gemensam jordbävning inom oss som fick allt att skälva till. Hur jag höll om min storebror och visste: snart är vi på varsin sida av jordklotet och nästa gång vi ses är om ett år. Hur vi sedan satt på bussen, lämnade honom och hans fru bakom oss med händerna höjda i luften, och inga tårar kunde förkroppsliga vad vi kände just då. Hur jag mötte mammas sorgsna blick genom ett filter av tårar och hur vi satt på flygplatsen och grät mot varandras axlar. Och jag tänkte: Det här var den finaste resan jag har upplevt. Men också: Kommer det vara såhär nu? Kommer jag träffa min storebror, träffa honom och hans fru, bara en gång varje år? För alltid?

Samtidigt är jag så otroligt glad att han får uppleva ett fantastiskt land med en fantastisk människa. Önskar bara att det vore lättare att ses.

Translation: Our last day in California. We took a swim, had a veggie burger, a milkshake and some curly fries at Ikedas and cried cried cried when we had to say goodbye.

Det har tagit emot att redigera de sista bilderna frÃ¥n USA. Inte för att det inte är kul – för det är det verkligen – utan för att jag inte vill säga hejdÃ¥ till den här resan. Det har varit sÃ¥ fint att fÃ¥ lägga upp alla bilder här pÃ¥ bloggen och liksom Ã¥teruppleva det hela, men nu är vi framme i den näst sista dagen av vÃ¥r Kalifornienvisit.

Vi vaknade upp i Surprise Valley, sade hejdå till Danas pappa och hans fru, och började sedan åka söderut igen. Passerade hur många får som helst, som ni kan se.

På vägen stannade vi till hos en keramiker som hade gjort den här fina väggen.

Mormor var shoppingsugen,

och medan de andra gick runt och tittade på keramiken så övningskörde jag för första gången! SÅ ROLIGT. Ganska mäktigt att göra det i öknen också, och fint att det var Froste som satt bredvid och peppade mig. Jag hade liksom aldrig suttit bakom en ratt förut så det var en ny upplevelse.

En himla massa timmar senare (obs det var inte jag som körde) var vi framme i Truckee, som är en liten stad på femton tusen invånare och känns som tagen ur en gammal amerikansk film. Huset på bilden ovan var vårt hotell!

Ganska kul att läsa om stadens namn också: Truckee was named after a Paiute chief. The first Europeans who came to cross the Sierra Nevada encountered his tribe. The friendly Chief rode toward them yelling “Tro-kay!”, which is Paiute for “Everything is all right”. The unaware travelers assumed he was yelling his name.

Vi utforskade de centrala delarna av staden,

vilket tog typ en kvart.

Röd Floraperson. ÅH SOLEN OCH VÄRMEN JAG SAKNAR DIG.

När det här tåget ven förbi så tjöt och dundrade det över hela staden. Tågrälsen ligger precis jämte centralgatan så det kändes nästan som att vi skulle bli påkörda.

Lite Twin Peaks-feeling, eller hur?

<3

Vid sjutiden hade vi bestämt träff med den övriga familjen.

Felix hade nya finskjortan på.

Mormor <3 Flora

Älskar dessa människor så mycket att jag vet inte vad. Vi åt vår sista middag ihop, grät lite (jag fick det här halsbandet och blev så rörd), skålade med hamburgare (Felix) och pratade om allt vi varit med om. Vi envisades om att vi ville sitta utomhus och personalen tittade på oss som om vi vore tokiga.

Translation: We drove from Surprise Valley to Truckee, walked around in the little town (it looks a bit like in Twin Peaks, I would say), and had our last dinner together. Love these people so, so much.

Danas pappas kompis var i Surprise Valley över helgen. Vanligtvis driver han en fiskrestaurang i New Orleans så dagen till ära skulle han laga mat till oss. Vilken lyx! Jag äter fisk sjukt sällan men den här dagen gjorde jag det.

När vi såg Julies klänning sprang jag och Felix och bytte om till våra prickigaste plagg.

Ändå fint gäng :)

Alltså dessa rödbetor <3

Sedan var det matdags.

Mmmm.

Jag var rödgråten på grund av valresultatet som tillkännagivits samma dag. Jävla jävla SD.

Efter maten gick vi över till saloonen för att spela biljard.

Biljardbordet fraktades hit på 1800-talet med häst och vagn. Helt sinnessjukt ju.

Stämningsmusik.

Kvinnan som drev det här stället tidigare är död men var högt älskad. Hon var tidigare en kvinna inom prostitution men gifte sig med en man och tillsammans drev dem den här saloonen/biljardhallen. Hon hjälpte många människor som på olika sätt hade det svårt i livet och är känd i byn som ängeln.

Tänk att vi fick hänga där nu.

Avslutar blogginlägget med en bild på en sovande Hanno och en gullig hund. Bra kombo ju.

Translation: A friend of Dana’s dad was in Surprise Valley over the weekend. He is usually a chef at a fish restuarant in New Orleans, but this evening he cooked for us. After dinner, we went to next door to Eagleville saloon to drink beer and have a pool competition.