Efter frukosten den fjortonde september så gick vi över till grannhuset för att hjälpa till med förberedelserna inför kvällens fest. Och inte vilken fest som helst, skördefest! Detta kom liksom från Hannos (Danas pappa) och Julies trädgård.

Jag och mamma var blomsteransvariga.

Så vi gjorde buketter till alla bord.

Jag vet att jag tjatar om de kaliforniska tomaterna, men ALLTSÅ. Lika söta som frukter typ.

På kvällen kom det en stor drös med gäster som hade med sig olika rätter. Detta åt vi vegetarianer.

Fin bordsdekoration. Indianmajsen går inte direkt att äta men är perfekt att göra majsmjöl på. Hur vacker?

Min köttätande lillasyster. Nu tänker ni kanske ”men oj, hon är så liten, hur kan hon äta sådär?”. Men faktum är att pappa och Jo har låtit henne äta själv sedan hon övergick från mjölk till mat. Det är en metod som heter BLW (baby lead weaning) som gör att hon typ äter allt (okryddat förstås) och dessutom kan hon äta samtidigt som vi andra, men i sin egen takt och med sin egen kontroll. Googla om ni har kids och tycker att det låter intressant!

Favvobild.

Lillasyster, storebror och mamma (min, Viggos och Frostes – inte Eloises).

Orkar ej hur fina de är.

Men att den ena bor i London och att den andra bor i Kalifornien är inte ok!

Jo och pappa.

Gillar dem.

Hundgänget!

Sedan blev det dags för bröllopstårta.

Brudparet skar aldrig i tårtan på bröllopsfesten, så nu var det på sin plats.

”Mmm…”

”He bit my finger!”

”It actually hurts.”

Bra plats att vara på.

Här är entrén till Hannos och Julies trädgård. Önskar att jag hade fotat där inne, det var så fint. Fyllt av frukt, grönsaker och växter.

Efterrättsdags!

Sedan blev det livemusik.

En så obegripligt vacker kväll.

Translation: Harvest party in Surprise Valley, California. It was amazing.

Bilder från samma år och året därpå.

Jag går i sjuan och pappa och jag åker till London på höstlovet, bara vi två. Från att ständigt behöva parera deras arga röster och smällande dörrar, till att bara vi. Först känner jag mig nervös över att umgås med bara honom, prata med bara honom, göra saker med bara honom. Men det släpper snart. Han har tålamod och uppmuntrar mig alltid att köpa tuffa kläder, när mamma hade föreslagit söta. Vi ser Into the Wild på bio ett år innan den kommer ut i Sverige, dricker sött och gräddigt kaffe på Starbucks och köper med oss mat som vi äter framför dåliga brittiska serier på tv:n. Vi pratar mycket. Skrattar. Kommer nära.

April 2010 och vi har varit ihop i ett år. Sebastian och jag lånar en lägenhet i närheten av Oxford Street och tillbringar en helg där tillsammans. Vi åker kors och tvärs över hela stan. Tittar i vintagebutiker, äter indiskt, besöker museum och går i butiker klockan åtta på kvällen. Somnar tätt intill i reselakan av siden.  Vi vet inte att vi ska göra slut snart, vet inte att det här är den sista resan vi gör ihop. Nej, vi röker egenrullade cigaretter, hånglar i gatuhörn och tjafsar om vem som ska ha på sig solglasögonen: han eller jag. Jag tror att vi fortfarande är kära i varandra. Jag minns det som en fin resa.

Samma år men på höstkanten åker jag tillbaka. Ellika har flyttat till Canterbury för att gå tvåan av gymnasiet där, och Wilma, Matilda och jag åker för att hälsa på. Vi är i London en natt eller två. Jag har varit singel hela sommaren och har frikkin ont i hjärtat. Vi förfalskar våra ID-kort med nagellack och eyeliner och tar oss in på klubbar och när jag ser en snygg kille i vimlet så marscherar jag fram och kysser honom. Vi vaknar upp i förorter till London och sitter på morgonbussar med grusiga ögon. Spanar in vintageutbudet. Äter god mat. Njuter av att umgås, vi fyra.

 Translation: London with my father, London with my ex boyfriend and London with my friends. Translate the post here.

Den tolfte september vaknade vi tidigt i Miranda och satte oss i bilarna med grusiga ögon för att åka norrut. Vi hade en lååång resa framför oss.

Froste och Dana var noga med att vi skulle komma fram till Surprise Valley i tid, så det fanns knappt någon tid över för att stanna och supa in det Kaliforniska landskapet. Men när det kommer till att bada så spelar inte tid någon roll för dem, bad prioriteras ALLTID. Så vi stannade bilarna vid den här strömmen och häpnades av naturen.

Vattnet var isande men vi hoppade i och flöt fort fort i de kraftiga strömmarna.

Inte en så pjåkig badplats alltså.

Okej: sen satt vi i bilarna resten av dagen, så det blev inte särskilt mycket dokumenterande.

Förutom när vi började närma oss Surprise Valley, där Danas pappa bor.

Jesus amalia vad vackert det var där.

I Eagleville ser det ut precis som i gamla amerikanska westernfilmer. Höga berg i bakgrunden, en ensam gata och så hus på vardera sida om den. Det är allt.

Här skulle vi bo! I en saloon som en kompis till Danas familj har köpt och ska göra om till B&B. Kunde inte varit bättre.

Det var helt tokigt fint och filmiskt där inne.

Jag kan liksom inte riktigt förstå att folk har det såhär vackert utanför husknuten.

Här bor Danas pappa och hans fru. I en lada som de har gjort om till bostad och verkstad, då de båda är konstnärer.

Solen började gå ner över bergen.

Den här lilla hälsade oss välkomna!

En öl i hand, en pizzabit i mun och allt var gött.

*armnyp*

Dana och styvmor Julie.

Vi gjorde pizzor på grillen och turades om att välja pålägg. När Danas pappa såg mig och Felix lägga på ost röt han med sin basröst ”this is America, allright? More! More!”

Vi var så himla glada över att vara framme i Surprise Valley, bara ett stenkast från Nevadaöknen.

Translation: The 12th of September, we had a long car ride ahead of us but stopped by the stream to take a swim. We arrived in Surprise Valley in the afternoon and realized that we were going to be sleeping in an old saloon. Lucky us! We had beer and pizza with Danas dad and his wife, and were so happy to be there.