Efter att vi hade varit på glasstranden, som inte alls var full av glasbitar, åkte vi till en ganska tråkig botanisk trädgård. Men men, mammas önskan är allas lag. Nästan i alla fall.

Jag och Felix slet oss från de övriga i sällskapet och gick på en egen upptäcksfärd.

Pumpor i skottkärra = uppladdning för halloween. Så himla mycket USA över det.

Läsa karta.

Och ta gulliga bilder mot slingriga träd.

Den här skulpturen var lite fin.

Nåväl, sen åkte vi vidare längs med kusten, med ett litet stopp hos Danas familjekompis Nick som är träkonstnär. Vi fick gå in i hans verkstad och titta på hans yxor – gulp!

Jag tycker så mycket om den här bilden för det är så tydligt hur mycket Felix älskar att vara i verkstäder och att titta på konst.

Nick var så jäkla skicklig alltså.

Här är en megastor cykel han hade gjort till Burning Man (om ni inte känner till den festivalen så måste ni nästan läsa om den här) och Froste skulle så klart spexa.

Hade så gärna velat bo i det här lilla huset!

Sedan var det dags att kolla kartan.

Fina, fina ressällskapet!

Håll i hatten! När vi suttit i bilen i ett par timmar på slingriga vägar så kom vi fram till Chandelier tree, ett red wood-träd som går att åka bil igenom! Det är ju verkligen ett jippo där med en turistshop och allting, men vi ville inte vara sämre. Alltså FÖRSTÅR ni hur stort det här trädet är? Sanslöst.

Vi är i ett träd! Vi är i ett träd!

Mot eftermiddagen kom vi fram till Miranda som ligger någonstans längs med The Avenue of the Giants (bästa gatunamnet någonsin). Där skulle vi tillbringa natten, och det kändes som att vara med i Gröngölingarna på något vis. Eftersom vi hade några timmar kvar innan det skulle bli mörkt så bestämde vi oss för att åka de få kilometrarna till mer red wood-skog.

I just den här delen av skogen hade det brunnit, men många av träden orkade stå kvar ändå. Det såg så spöklikt ut.

Några korta små träd och en liten stubbe.

Vi korsade bäcken.

På andra sidan var det mer prunkande, mer grönt.

Det här är en sådan där kväll som vi i efterhand kan tänka tillbaka på och fråga oss själva hände det där? Efter ett tag vänjer sig ögat lite vid vackra vyer och överdådig natur, och först i efterhand förstår vi vad vi var med om.

Och så nakenbadade vi i bäcken (just den här dagen hade det varit typ 32 grader i skuggan). Jesus alltså.

Nybadad och glad!

Hejdå fina lilla storskogen. Jag hoppas att vi ses någon gång igen.

Translation: Botanical gardens in Fort Bragg, Nick’s workshop, a drive through-tree, red wood forest and skinny dipping in the stream late at night. The eye gets used to beautiful surroundings after a while, and it is now when I am back home that I truly understand how beautiful it was.

Morgon i Fort Bragg. Här är min låtsaspappa Calle som drejar de finaste grejerna i Sverige, alltid ger kloka och rationella råd och är den snällaste jag vet. Här är min mamma som luktar godare än någon annan, som svär mycket när hon kör bil och som är så himla formsäker. Här är min pojkvän Felix som är så oerhört kärleksfull, har den finaste brummande rösten och kan mer om konst än någon annan jag känner i vår ålder.

Vi, och Froste, Dana och mormor åt frukost på hotellet i det här gulliga rummet.

Sedan åkte vi den korta biten till Glass Beach, som ska vara en strand fylld av slipade glasskärvor (eftersom att folk har släppt sitt skräp där förut). Dunjackan vittnar för övrigt om det typiska vädret på kusten: soligt men blåsigt.

En vacker gångbro.

Det var tidigt på morgonen så stranden var ganska tom på folk.

Vi doppade tårna i havet.

Och promenerade längs med strandkanten, men såg inga himla glasskärvor. Så här ser det ut där enligt google.Var vi där vid fel tidpunkt, ska en kanske åka dit när det är lågvatten? Eller är det en myt? Eller var vi rent ut av på fel strand? Förstår ingenting.

Dana hade en passionsfruktsblomma i håret. Hon fick den av hotellvärdinnan som en bröllopsgåva. Fin va?

Vi skulle bara kolla om tången gick att äta…

Silly silly boy.

Lilla mamman och äldsta sonen Froste.

Sedan gick vi därifrån.

Och åkte till en botanisk trädgård. Mer om det senare!

Translation: Morning in Fort Bragg and at the Glass Beach. It is supposed to look like this, however, as you can se, it did not. At least not at this time of the day. Beautiful anyways. 

Min sista dag i Hälsingland började med frukost och sedan ett par timmars skrivande. Åt mina äppelchips (skär äpplen i 3 mm tunna skivor, kärna ur dem, häng dem på en tråd i några dagar eller torka dem i ugnen på 150 °C över natten) och hade det gött.

Sedan gick jag på promenad. Sa hej till fåren i vanlig ordning.

Som sedan började springa mot mig. Antagligen bara för att hälsa, men jag såg ut såhär:

Jag gick över bäcken och då kunde de inte följa efter. HA!

Ett helt ok promenadstråk.

Jag åt lunch och satt och läste i några timmar, sedan var det dags att börja städa. Ni vet: dammsuga, fylla på med ved, packa ihop maten bla bla bla. Här hade jag sovit i ett par nätter. Mysigt va?

Kanske den finaste planschen.

På mammas nattduksbord står de här fotografierna. Ett på Viggo, mig och Froste (bröderna i matchande slipovers. SLIPOVERS.) Till höger har ni en nakenchock på mig, cirka fyra år gammal. Båda är tagna där på gården. Sedan gick jag till bussen och vinkade hejdå till Hälsingland för den här gången. Är så glad för min lilla vistelse där.

Translation: My last day in Hälsingland. Ate my apple chips, took a walk (chased by sheep), did som writing and reading and then started to clean the house. Bye house, see you soon!