För två veckor sedan gjorde jag och Felix slut.
Vårt uppbrott är inte dramatiskt eller bråkigt, men sorgligt. Det är sorgligt när kärleken inte räcker hela vägen, trots att man vill. Men en relation kan inte bara bygga på trygghet, på vänskap, inte när vi är så unga. Vi förtjänar att vara kära. Att känna oss bekräftade.
Och det är läskigt att lämna något som är bra. Att skiljas från den människa som känner en bättre än någon annan. Men det kunde inte bli på något annat sätt. Det går inte att tvinga fram kärlek.
De här fem åren – jag vet inte var jag ska börja. Vi har blivit vuxna tillsammans. Vi har gått igenom den största sortens sorg, vi har smällt i dörrar, vi har hållit om, legat dubbelvikta av skratt, rest världen över. Vi har varit familj. Ett lag. Och jag är så jävla stolt över de här åren. Jag hade inte velat ha det annorlunda.
Några av er har redan skrivit och undrat, spekulerat. Det är märkligt att vara offentlig när sånt här händer. Jag skulle kunna skriva bokmeter om oss, men jag gör inte det. Det här uppbrottet innefattar ju inte bara mig. Jag vill respektera Felix integritet, och värdera mitt eget privatliv, och det hoppas jag att ni också ska kunna göra.
Så jag gråter ner i morgonkaffet och fyller all min vakna tid med mina kompisar. De som stryker mig över håret, dansar med mig, tillåter mig att älta och får mig att skratta. Sommaren kom lägligt.
Nu vet ni.
Translation: Felix and I broke up two weeks ago, after five years together. We came to a point where we loved each other like friends and not like lovers. I just thought you should know.
