När ni fick önska bloggrubriker var det några som ville läsa mina tankar kring min blogg.
Jag har haft min blogg sedan mars 2007 (sjuårsjubileum i år!), då var jag tolv år och gick i sjuan, hade Kenza som främsta bloggförebild och publicerade melankoliska låttexter blandat med små pubertala texter om olycklig kärlek. 
Något år senare började experimentera med mina kläder. Jag kombinerade mina outfits genom att rota igenom mammas och pappas garderober, utklädningslådan och mina egna kläder. Fick ris för det i skolan men ros för det på bloggen. 
2008 köpte jag min första systemkamera, en Nikon d40x, och sedan tog det fart. Idag är ni ca 40.000 besökare i veckan och ca 250.000 sidvisningar i månaden! Jag har bloggat på blogg.se, spotlife.se, devote.se och nu påmetromode.se.
Bloggen har följt med när jag fick min första pojkvän, när jag började gymnasiet, när jag gick på min första hemmafest och när jag blev tillsammans med min nuvarande pojkvän. När klippte av mig håret och färgade det brunt, när jag har haft ångest över min akne, när det har varit bråkigt i min familj och när jag har fått en lillasyster. Uppgångar och nedgångar i mina tonår.
Någon undrade hur min blogg kunde bli stor. Jag har inget bra svar på det, men jag antar att det är mycket tack vare att jag började så tidigt. Att jag uppdaterar ofta kan också vara en anledning, men jag tror framförallt att det är för att jag släpper er nära inpå mig. Jag skriver om det som gör ont och det som gör kul, låter er träffa min familj och mina vänner. Ni får se vart jag fikar och vart jag går i skolan. Ni får följa med mig i min personliga och karriärmässiga utveckling. Såhär tror jag att det kan sammanfattas: Att följa en blogg är som att följa en tv-serie. Du vill se vad som ska hända härnäst.
Vad är det bästa med att blogga?
– Att lära känna så fina människor. Hanna, Emmy och Hanna har jag lärt känna via bloggen, till exempel.
– Att bloggen gör mig modigare. Allt från att våga klä mig som jag vill till att våga tro på mitt skrivande.
– Att hela tiden utvecklas kreativt. Både att komma på idéer om vad jag kan blogga om men även att hela tiden träna på att skriva, fotografera, illustrera och andra saker som jag regelbundet publicerar på bloggen.
– Att bloggen blir som ett CV. Människor kan hitta hit och se att jag frilansar som skribent och illustratör, och det kan i sin tur leda till jobbuppdrag. Att jag får en slant för att blogga hos metro motiverar förstås ännu mer.
– Att jag kan se tillbaka på vad jag har gjort de senaste åren och på så vis få lättare att minnas mitt liv.
– Att det är förbannat skönt att skriva av sig ibland, och att jag får er respons och bekräftelse när jag gör det.
– Att föra en dialog med er genom kommentarerna. Fasen vad jag gillar er.
– Att bloggen är opinionsbildande. Att jag har möjlighet att uppmuntra och påverka mina läsare inom exempelvis feminismen.
Vad är det sämsta med att blogga?
– Att jag ständigt är lite stressad över att jag borde skriva bättre eller fler blogginlägg och att prestationsångesten på så vis ökar. Det är lätt att jämföra sig med andra bloggare.
– Att mitt bekräftelsebehov blir större. Jag tror att det är likadant för alla: komplimanger blir en drog.
– Att arbetstiden är oregelbunden. När Felix kommer hem från jobbet och vill mysa med mig kan jag säga ”vänta jag måste blogga.”
– Att bloggande inte tas på allvar, trots att det är ett yrke som allt fler har. Många kan slänga ut sig dömande kommentarer och tycka att ens blogg är löjlig.
– Att så många vet så mycket om mig. Jätteläskigt när jag väl börjar tänka på det (men också kul ju).
– Att få elaka kommentarer. Okej, jag är väldigt skonad från det, men ibland slår det till.
Jag är så oerhört glad att jag började blogga och att ni fortfarande hänger med. Jag känner mig så otroligt sentimental när jag kollar igenom mitt gamla arkiv (ni hittar det här) och tacksam för att jag har uppdaterat min himla blogg nästan varje dag de senaste åren. Om ni har några andra frågor angående mitt bloggande så får ni gärna ställa dem här i kommentarsfältet! Puss så länge.
Translation: About my blog. Translate the post here.
