Det är min första lördag i Kalifornien och jag vaknar upp på Frostes och Danas bäddsoffa.

Jag insisterar på att smoothies är godast att äta med sked, och får över de andra på min sida. Denna smoothie bowl är gjord på banan, frysta blåbär, en skvätt mandelmjölk, mandelsmör och lite diverse super foods från deras köksskåp. Nom. Nom!

Sedan sätter vi oss i bilen, jag och min lilla Cali-Family.

Vi åker över Golden Gate Bridge och hela vägen till Petaluma som ligger en timme utanför San Francisco.

Till Cinda och Larry, som är Danas mamma och styvpappa. Ni kanske minns att det var här Frostes och Danas bröllopsfest ägde rum?

Älskar hur de har det.

På vägen dit köper vi en second hand-cykel till mig! Så himla färgglad och åttiotalig. Froste som är cykelproffs mekar med den för att den skulle bli perf. Plus dricker öl.

Danamite.

När jag ser min storebror sladda runt på cyklar så tänker jag alltid på den här bilden från när vi var små:

Cykelfroste med sina småsyskon <3

Vi hänger runt, lagar middag, dricker vin, har urinvägsinfektionspanik och gosar med Misty och Luke. ÄLSKAR deras ansikten på dessa bilder. Så skeptiska och mysiga.

Morgonen därpå cyklar jag och Froste in till Petaluma Downtown för att äta frulle med Cinda och Dana som har varit på yoga. Vi äter svarta bönor på toasts och dricker varsin gigantisk kopp latte, sedan tränger vi ihop oss i bilen och åker tillbaka till huset.

Sedan klär vi oss fint i sommarklänningar och vita tygskor för att åka på ett wine party på Danas vinklubb, men på vägen dit måste vi stanna till på sjukhuset. Det brinner när jag kissar.

Sköterskan på den kristna akutmottagningen ler mot mig.

– Are you on a vacation?
– Yep.
– So you and your partner are having more sex than usual?
– Yep.
– Well, thats fantastic in one way and bad in another. Now you can’t have intercourse in ten days.
– Okay.
– I said intercourse. Anything else is fine.

De kallar mig darling och slussar mig vidare från rum till rum. Väggklockans tickande talar om att tiden för vinfesten håller på att rinna ut. Froste och Dana sitter antagligen och trampar i väntrummet. Jag kniper ihop för att slippa känna elden mellan benen.

Wipe from the front to the back.
Pee before and after sex.
Wash before and after sex.
Drink tons of pure, organic cranberry juice. Not the bad, sugary stuff.

Någon timme senare har jag en orange pillerburk i handen, och vi kan bege oss till vinklubben. Där smakar vi av vinsortimentet, moffar i oss blue cheese och har det så himla, himla fint i solen.

Drömmigt par va <3

Sedan blir vi middagshungriga och beger oss till en restaurang i närheten.

Där äter vi pizza och någon slags rice bowl med tempeh och ugnsrostade grönsaker.

Och sen är den lilla Petalumahelgen slutt!

Alltså livet är så jävla fucked up.

När jag var ute och cyklade i förrgår så blev jag påkörd av en bil. Ja ni läste rätt. Påkörd. Det var den där förbannade högerregeln som jag inte har koll på. En bilist såg mig inte när jag skulle svänga in på en tvärgata, så han körde rakt på min cykel. Rakt på mig. Och vips låg jag där mitt på Sveavägen med cykeln över mig. Hjälm på såklart. Jag är ju inte dum. Men tydligen ouppmärksam.

Adrenalinstinn som jag var gjorde jag tummen upp till bilföraren och ställde mig hastigt upp. Upprepade ”Jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu, jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu.” Jag försökte leda cykeln men framhjulet tog tvärstopp. Hörde någon ropa mitt namn. Vände mig om och där stod Alice. Som från ingenstans. Hon kramade om mig, gång på gång, frågade om jag var okej och konstaterade att jag var så samlad och lugn.

Några andra rusade fram, en tant och en farbror och en tjej, men jag upprepade: ”Jag är okej. Verkligen, jag är okej.” Han i bilen parkerade lite längre fram på gatan och sprang sedan mot mig. Ögonen alldeles uppspärrade. Vi bytte kontaktuppgifter. När han höll fram sin telefon skakade handen oupphörligt.

Tanten, farbrodern, tjejen och bilföraren gick och jag lade pannan mot Alices axel. Hulkningarna var liksom spastiska, kroppen skälvde så mycket. Mörka fläckar på hennes tröja. När vi sa hejdå ringde jag Felix. Sedan mamma. Det gick en signal, sedan lade jag på. Varför skulle jag ringa mamma nu? Vad skulle hon kunna göra? Var inte det en självisk och onödig handling, att ringa och oroa henne sådär?

Och okej, jag vet inte om jag tror på det som Alice kallar ”mammors sjätte sinne”, men mamma ringde upp mig. Och hon, som aldrig är i stan och som bor långt ute i Nacka, satt i bilen på Sveavägen. Fem minuter bort.

”Stanna där du är. Jag kommer. Nu.”

Och jag satt och grät på trottoaren intill Tegnérlunden när mamma svängde upp med bilen. Öppnade dörren och sprang fram till mig, höll om och ihop mig. Lastade in cykeln i bagageutrymmet och körde hem mig. Jag kände mig så jävla liten, med skakiga knän och vek röst. Men jag var okej. Bara skrubbsår och blåmärken och en värkande arm. Men med ett hjärta som bankade så in i helvetes vilt i bröstkorgen.

Så nu blir det inga cykelturer på ett tag, för min Bianchi ska till verkstaden.

Och jag, jag ska plugga högerregeln.

Translation: I was hit by a car yesterday, while riding on my bicycle. I’m fine, just a couple of small bruises and an aching arm, but it was so so so scary.