*innehåller spoilers*

 

Jo jag tänkte på en grej. Vi måste prata om det här med fiktion och verklighet, och hur vi läser text.

Första dagen på min skrivarkurs sa min lärare: Författarjaget är författarjaget. Textjaget är textjaget. Läs aldrig in författaren i texten, inte ens om de heter samma sak.

Skilj alltid dessa åt.

Jag insåg att jag, fram till den stunden, alltid hade läst in författaren i texten. Försökt förstå vad som var ”sanning” och vad som var hittepå. Gottat mig i tanken på att få komma andra människor inpå skinnet. Jag trodde exempelvis att poesi alltid var poetens tankar och förstod inte att det lika gärna kunde vara en bild, en kort historia, en fiktiv värld.

När jag pratar om Stanna får jag nästan alltid frågan:
Vad av detta är självupplevt?

Jag förstår att man undrar det. Folk vet att jag har varit nära anhörig till en familj i sorg. Och kanske tänker de att jag, eftersom jag delar med mig av delar ur mitt privatliv på bloggen, gör samma sak nu även i bokform. Många verkar tro att jag har skrivit en självbiografisk berättelse, eller att jag kanske gömmer mig bakom ordet fiktion. Men det här gör mig förtvivlad.

Är det inte just detta som är fiktionens kraft – att vi kan utgå från en känsla eller situation som vi upplevt och sedan omforma det tills det blir en bra story? Tills konflikten spetsas till och berättelsen blir större än oss själva?

Mitt liv är inte tillräckligt maffigt för en roman. Jag har velat skriva en historia om att försöka räcka till för en person i sorg, men jag har inte skrivit min historia. I mitt liv finns ingen dramatisk otrohetsaffär, det finns ingen ledsen lillebror eller en ensam pappa i skogen. Jag skrev dessutom klart boken långt innan jag och mitt ex gick isär. Att karaktärerna rör sig på samma platser och gator som jag själv är ju för att det är områden som jag känner till, och som jag därför lättare kan porträttera.

Ester är inte jag. Eli är inte mitt ex. Hanin? Finns inte. Lotta? Finns inte. Gabriel? Finns inte. Bara i boken. Jag skulle önska att jag slapp skriva det här blogginlägget, men jag känner att jag måste. För hela tiden kallar människor bokens huvudkaraktär för ”du” när de pratar med mig om Ester, och ofta får mitt ex frågan om det inte känns jobbigt att jag har skrivit om honom. Fråga inte honom det, för det stämmer inte. Stanna handlar inte om oss.

Stanna handlar om Ester, Eli och Hanin.