Alltså livet är så jävla fucked up.

När jag var ute och cyklade i förrgår så blev jag påkörd av en bil. Ja ni läste rätt. Påkörd. Det var den där förbannade högerregeln som jag inte har koll på. En bilist såg mig inte när jag skulle svänga in på en tvärgata, så han körde rakt på min cykel. Rakt på mig. Och vips låg jag där mitt på Sveavägen med cykeln över mig. Hjälm på såklart. Jag är ju inte dum. Men tydligen ouppmärksam.

Adrenalinstinn som jag var gjorde jag tummen upp till bilföraren och ställde mig hastigt upp. Upprepade ”Jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu, jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu.” Jag försökte leda cykeln men framhjulet tog tvärstopp. Hörde någon ropa mitt namn. Vände mig om och där stod Alice. Som från ingenstans. Hon kramade om mig, gång på gång, frågade om jag var okej och konstaterade att jag var så samlad och lugn.

Några andra rusade fram, en tant och en farbror och en tjej, men jag upprepade: ”Jag är okej. Verkligen, jag är okej.” Han i bilen parkerade lite längre fram på gatan och sprang sedan mot mig. Ögonen alldeles uppspärrade. Vi bytte kontaktuppgifter. När han höll fram sin telefon skakade handen oupphörligt.

Tanten, farbrodern, tjejen och bilföraren gick och jag lade pannan mot Alices axel. Hulkningarna var liksom spastiska, kroppen skälvde så mycket. Mörka fläckar på hennes tröja. När vi sa hejdå ringde jag Felix. Sedan mamma. Det gick en signal, sedan lade jag på. Varför skulle jag ringa mamma nu? Vad skulle hon kunna göra? Var inte det en självisk och onödig handling, att ringa och oroa henne sådär?

Och okej, jag vet inte om jag tror på det som Alice kallar ”mammors sjätte sinne”, men mamma ringde upp mig. Och hon, som aldrig är i stan och som bor långt ute i Nacka, satt i bilen på Sveavägen. Fem minuter bort.

”Stanna där du är. Jag kommer. Nu.”

Och jag satt och grät på trottoaren intill Tegnérlunden när mamma svängde upp med bilen. Öppnade dörren och sprang fram till mig, höll om och ihop mig. Lastade in cykeln i bagageutrymmet och körde hem mig. Jag kände mig så jävla liten, med skakiga knän och vek röst. Men jag var okej. Bara skrubbsår och blåmärken och en värkande arm. Men med ett hjärta som bankade så in i helvetes vilt i bröstkorgen.

Så nu blir det inga cykelturer på ett tag, för min Bianchi ska till verkstaden.

Och jag, jag ska plugga högerregeln.

Translation: I was hit by a car yesterday, while riding on my bicycle. I’m fine, just a couple of small bruises and an aching arm, but it was so so so scary.