Okej okej okej kolla vad som hände igår! Jag fick hålla i min bok för första gången!

Min förläggare Kaa messade mig vid niotiden och skrev ”frukost på Pascal kl 10.30?” och jag ba ”javisst!”

Och när kom jag dit så var hon och min redaktör Karin där, med världens maffigaste bukett och champagne och tygpåsar och frukost och bok! Seriöst, hur gulliga? ”Vi bad om floristens mest spektakulära bukett och försökte hitta en flaska champagne som matchade med ditt omslag”.

I fredags hittade jag den här bilden på instagram och mitt hjärta skenade då, jag satt där på tunnelbanan och kunde inte andas normalt. Kände nåt som närmast skulle kunna beskrivas som kärlekskänslor. Jag har ju haft rätt mycket prestationsångest inför det här boksläppet, och det var så härligt att bara få känna en helt ren glädje för en stund. Så jag satt där och bara göttade mig i allt pirr.

Och igår när jag höll Stanna i min hand för första gången så blev allt plötsligt på riktigt. Nu finns den. Nu kommer den stå i olika bokhyllor och bokhandlar och bibliotek och det är så stort att det är ogreppbart.  Jag knäppte några bättre bilder när jag kom hem.

Det är ju min briljanta vän Sara Edström som har gjort omslaget, och jag är så nöjd med hur det blev. Älskar ryggen. Mattheten i den blå färgen och glänset i det lackade röda bokstäverna. Typografin och färgskalan. Heja Sara.

Det ska bli så spännande (och oerhört jävla läskigt) att dela den här berättelsen med er. Boken kommer börja trilla in i bokhandlar från och med torsdag den 1/9, men den kan ju även förhandsbeställas på Adlibris (annonslänk).

Hejdå från en pirrig!

I got to hold my book for the first time yesterday. Overwhelming. 

Alltså TACK för all er pepp angående boken.

Tack.

Jag är fortfarande helt pirrig, nervig, spattig, vadihelvetehänder-ig.

Jag skrev klart boken i september 2015, och nu är jag mitt inne i nästa moment: Att redigera manuset.

En redigeringsprocess kan se helt olika ut. I vissa fall krävs stora förändringar i dramaturgi eller story, men i mitt fall är det mest förtydligande här och där och en del språkliga ändringar. Häromdagen gav min redaktör (att ha en redaktör är <333) mig en massa kommentarer i mitt manus, så nu tillbringar jag dagarna med att beta igenom förslagen på ändringar. Lite som att rätta läxan. Jag har fortfarande det sista ordet – texten är ju min – men det är skönt att få hjälp av ett proffs.

Jag har inte möjlighet att blogga fullt så frekvent som jag brukar just nu, redigeringsarbetet kräver det mesta av min tid. Så om uppdateringen inte är hundraprocentig den närmsta månaden så vet ni varför.

Den första mars skickar jag in den nya manusversionen till förlaget, och innan dess ska vi bestämma titel, sätta omslag (så sabla pepp på detta, förhoppningsvis ska jag vara med på ett hörn), diskutera fram en marknadsföringsstrategi och korrekturläsa några varv.

Hela den här processen är så jäkla spännande men också så skrämmande. När jag väl har redigerat klart manuset så är det liksom definitivt. Då går det inte att ändra (förutom i en eventuell andra upplaga). Det kommer bli så sjukt läskigt att lämna ifrån mig ett projekt som jag jobbat på i över två år. Men också skönt såklart. Och kul.

Translation: I’m editing my novel at the moment, together with my editor. It’s a challenging task but also super exciting. Thank you for all of your comments in the post below. It means the world to me. 

För tre år sedan började jag plugga kreativt skrivande. Jag var 18 år, hade precis slutat gymnasiet och längtade bort från hemtentor och akademiska skrivuppgifter. Så jag började skriva något annat. Små fragment och scener som jag sedan sammanfogade i ett längre dokument.

Jag fortsatte plugga skrivande i två år till. Jag skrev dikter, teaterscener och noveller, men återkom hela tiden till vad jag kallade ”mitt projekt”. Alla andra ord för att beskriva det där worddokumentet kändes läskiga och så långt borta.

Jag har suttit och skrivit i Hälsingland, i instängda klassrum, på en hotellterass i Spanien, i värmen framför brasan i fjällstugan, om nätterna i London och otaliga timmar på caféer i Stockholm. Jag har strukit och omformulerat och låtit andra läsa. Jag har kämpat och hatat och älskat mitt projekt.

Nej, inte projekt. Nu säger jag det:

Min roman. Min bok.

I sensomras, när jag återigen var i Hälsingland för att skriva (denna gång i sällskap av Yrsa och Jaana), spände de ögonen i mig och sa: Flora, ditt manus är klart nu. Skicka in det. Då hade jag jobbat med boken i drygt två år.

Att skriva en roman är inte lätt. Det kräver så mycket disciplin, fokus och engagemang. Och lust. Men jag hade gjort det. Jag hade fucking gjort det.

Så i september 2015 skickade jag in en tjock manusbibba till ett gäng olika förlag. Jag bloggade lite kryptiskt om det då. Det var en helt overklig känsla. Jag kände mig lättad men också så jävla jävla nervös. Tänk om jag lagt flera år på något som inte skulle antas?

Men några veckor senare fick jag beskedet. Ett mail som började med en massa komplimanger för min text och sedan detta:

Mitt manus hade blivit antaget av Bonnier Carlsen. Herrejävlar!!!!!!!! Jag föll ihop på golvet och glömde bort att andas. Alltså det var hyperventilation for real. Frida tog en bild på den pöl jag var:

Allt bara snurrade.

De senaste månaderna har jag varit på förlagsmöten och nu är allt underskrivet och klart och iiiihhhh!!!

Min debutroman kommer finnas i bokhandeln i september 2016. Det är en skönlitterär historia för unga vuxna. Jag har jobbat så sabla hårt med det här manuset och det ska bli så overkligt fint att få dela den här berättelsen med er.

Är så lycklig över detta så NI FÖRSTÅR INTE. Berättar såklart mer snart! Måste bara dricka lite bubbel först!! OH LORDY LORD!!!!!!!!!!!!!!! Min bok!!!

Translation: These last two years I’ve been working on a novel. Last week I signed the contract with one of Sweden’s biggest publishing houses, Bonnier Carlsen. It’s a young adult novel that will be released in Swedish this fall. I’m so happy!!!! I fucking did it!!! I wrote a book!