I måndags satt jag och jobbade med ett illustrationsuppdrag hemma hos Dana och Froste. Det är så mörkt hemma hos mig, men deras ljusa lya passar finfint för skissande. Vid lunchtid packade vi en picknickkorg och gick upp till taket.

Där var utsikten såhär fin.

Vi skrapade ihop det vi kunde hitta i skåpen. Rostat surdegsbröd, ost, hummus, spenat och morötter.

Sedan packade vi ihop.

och begav oss till Coffee Bar för att jobba. Jag skrev blogginlägg efter blogginlägg och Dana jobbade med sina applications.

Det hade blivit mörkt när vi var färdigjobbade. Vi styrde stegen mot Mission för att äta pupusas (fyllda tortillas) på La Santaneca De La Mission. Froste och hans kollegor anslöt.

Danamite.

Mätta och belåtna steg vi ut på den stimmiga gatan igen. Den här kvällen var det Día de los muertos, De dödas natt, som är en mexikansk högtid. ”The holiday focuses on gatherings of family and friends to pray for and remember friends and family members who have died, and help support their spiritual journey.”

Så överallt i Mission fanns altare med levande ljus och fotografier och musik.

Plus en megastor parad med trummor och musik.

Zubin hade fått en traditionsenlig ansiktsmålning.

Det finns såklart en fråga om cultural appropriation när vita amerikaner målar sina ansikten och firar något som inte tillhör dem (oss). Jag tycker sånt här är så svårt. Borde jag ha låtit bli att komma dit? Det här Día de los muertos-firandet var i alla fall dominerat av latinamerikaner. Tänker att det är en viktig aspekt.

I parken fanns enorma altare.

Och jag blev så himla rörd.

Sen blev det dansgolv!

Det var en väldigt fin upplevelse, tyckte både Froste och jag och de andra.

Sedan hoppade vi in i en Uber och måndagen var slut. En mycket bra sådan.

Translation: Roof top lunch and Día de los muertos in Mission.

Nu har jag bott i San Francisco i en vecka! Jag måste ju uppdatera er om vad som händer här. Av någon anledning har jag känt ett systemkameramotstånd på sistone (kanske pressen av att ta bra bilder, nu när jag mår lite upp och ner), men mobilen har jag ju alltid med mig. Here we go.

Min första fredag tillbringades tillsamans med Dana på diverse caféer. Hon sökte jobb och skickade in application efter application, och jag bloggade/skrev/redigerade bilder. Just den här dagen tyckte vi att det var en god idé att dricka rosé klockan 15. Sånt får en göra när en är i en ny stad. Så glad för detta väder för övrigt.

Jag bor ganska nära Haight Ashbury så där kommer jag nog hänga en del. Där kryllar det av märkliga *spirituella butiker*, ungdomar med tovigt hår och stora ryggsäckar, second hand-butiker och en del hipstriga caféer.

Sedan låg vi och läste en stund i deras lägenhet som badade i solsken.

På kvällen körde vi ner till Ocean Beach tillsammans med Danas och Frostes vänner. Vi gjorde upp en eld på stranden (runt omkring oss brann säkert 20 andra eldar) och åt pizza, lekte med Jaquelines hund och drack vin direkt ur flaskan.  Det hela var överväldigande vackert.

I måndags dejtade jag Vicky! Vi satt på Stables Café och åt lunch och jobbade i varandras sällskap. Jag frågade henne om hennes bästa SF-överlevnadstips och sedan var hon snäll nog att följa med mig när jag köpte en smoothiemixer (hehe ni vet ju hur smoothieberoende jag är) och ett amerikanskt simkort.

Jag har handlat mat på Wholefoods. Mandelsmör, mandelmjölk, hummus och sånt. Tänker att god mat kan bota ensamhet. Dreglade även över dessa satsumas vars blad fortfarande sitter kvar <3

Promenerat i mina kvarter. Gråtit i soffan. Lagat mat till mig själv. Haft ångest.

Och suttit och jobbat på ett café i Mission, där träden är bulliga som broccolihuvuden.

Hängt lite med Frida Kahlo,

och gått förbi en man som snart skulle flyga iväg.

Igår åt jag lunch med denna gulliga på Gracias Madre. Filippa.

Vi beställde in varsin bowl och satt och snyftade och snorade på grund av all chili. Pratade om att släppa allt och bara åka, att frilansa som illustratör och var en fyndar den bästa halloweenkostymen. Fin liten stund.

Och mitt i all oro så har jag känt mig stark! Och glad! Heja mig.

Translation: My first week in San Francisco. Bon fire on the beach, friend-dates, grocery shopping on Wholefoods, Broccoli trees in Mission, and workmode with Dana on different café’s. 

Det är så mycket som är nytt. Elbussarna som nätt och jämt kämpar sig upp för de branta backarna, främlingar som konstant frågar hur en mår utan att egentligen bry sig, dammiga heltäckningsmattor och milslånga gator som sträcker sig från ena sidan stan till den andra. Jag läser era kommentarer i diskussionsinlägget på tema Flytta utomlands. Om och om igen läser jag dem. För ni har känt som jag gör nu: Ni har varit livrädda och längtat hem. Ni har känt er ensamma och självständiga i ett och samma andetag.

Här är några utdrag.

✉ Min mamma är min bästa vän, och hon säger alltid ”Vi åker ingenstans, men du har möjligheten att skapa någonting. Vad hade du gjort och vem hade du varit om du stannat kvar?”

✉ Man kan inte sitta hemma i Sverige, planera allt in i minsta detalj och vara i full kontroll över situationen. Men det är en del av charmen. Att inte veta. Att allt är så jäkla annorlunda mot det man upplevt, sett och gjort innan.

✉ Jag får sån panik av tanken på allt jag hade gått miste om ifall vi inte hade vågat. För livet är bättre nu. Livet är så himla mycket bättre nu.

✉ Det spelar egentligen inte så stor roll var man åker, hur man åker, med vem man åker och vad man gör. Huvudsaken är att man faktiskt kommer iväg.

✉ Res för er egen skull och ingen annans.

✉ Allt är inte bara softa parkhäng och takfester – MEN den delen är också med. Så jag skulle verkligen råda alla att åka – ja, åk för fan. Man lär sig så mycket om sig själv och världen, dels på plats men också i efterhand. Men var beredda på att det stundtals är jävligt tufft att inte ha en solid ground att stå på i början.

✉ Vissa dagar känns sämst och man känner sig ensam, vilsen, har hemlängtan och förbannar hela den här jävla kontinenten, medan andra dagar så älskar man exakt allt och det finns ingen plats på jorden där man hellre vill vara just nu. Och även det är en känslomässig bergochdalbana som ibland kan vara helt utmattande så föredrar jag nog faktiskt att känna mer och oftare, även om det är negativa känslor, än att inte känna nånting särskilt alls som jag gjort under de perioder jag har bott i Sverige.

✉ Det går alltid att flytta hem om det skiter sig.