Du frågar hur jag mår, och jag ska försöka ge dig ett så sanningsenligt svar som jag kan.

Ibland känner jag ett rus som jag inte kan beskriva på något annat sätt än lycka. När jag ser människor dansa river dance på rullskridskor i Golden Gate Park. När jag och Dana borde packa och sova för att vi ska köra 60 mil norrut om några timmar, men i stället sitter kvar vid matbordet och fyller i luckorna i varandras liv och häller upp ännu ett glas vin. När jag promenerar över fälten i Eagleville och känner snön knastra under skorna och morgonsolen är blekrosa bakom bergen.

Du frågar om jag fortfarande har flyttångest och mitt svar är nej. Jag gör så mycket nu. Jag jobbar till sent om kvällarna och har kompisdejter flera gånger i veckan. Jag promenerar från ena sidan stan till den andra. Jag lagar middag hemma hos min storebror. Jag åker på helgturer. Jag har besök. Jag lär mig nya uttryck (gnarly), lagar nya maträtter (pumpkin pie) och upptäcker nya stadsdelar (North Beach). Tårarna tog slut redan efter den första veckan.

Jag sms:ar Felix varje kväll med orden Godmorgon och godnatt. För jag vet att när klockan är 22.30 hos mig så ringer väckarklockan hos honom. Det är den enda stunden på dygnet då vi båda ligger i sängen.

Jag saknar honom. Inte så att det äter upp mig. Men hela tiden saknar jag honom.

Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.

Men jag skulle beskriva mitt normaltillstånd som tillfredsställd.

Det är en sak till jag vill säga. Jag upplever en konstant overklighetskänsla. Europa, nej världen, briserar och jag sitter på caféer i San Francisco och dricker femtiokronorskaffe och knattrar på min Macbook. Jag känner mig verklighetsfrånvänd. Det känns som att världen pågår någon annanstans.

Så mår jag.

Jag har varit i USA i sju veckor. Nu har jag fem kvar.

 

 

 

LÄS ÄVEN:
– DÅ HÄNDER DET: HON STICKER UPP SINA PEKFINGRAR I HANS NÄSBORRAR
– LET’S HAVE A BONFIRE ON THE BEACH, WE’LL BRING PIZZA AND LAGUNITAS
– JAG TÄNKER PÅ VÅRA SISTA DAGAR I NEW YORK

Fredagen börjar med att klockan ringer klockan sju. Yrsa är fortfarande jetlaggad (och vaknar tidigt) vilket funkar fint i kombination med mig, eftersom jag råkar vara en sån där störig person som kommer upp ur sängen direkt. Jag gör frukost till oss. Acai bowl (recept här) med granola, kokosflingor, kakaonibs och min nya favvofrukt: persimon.

Sedan hoppar vi på bussen som ska ta oss till Embarcadero. Vi måste byta vid Golden Gate Bridge (en jäkla fröjd för ögat) och när vi väl är där så virrar vi runt i typ tjugo minuter för att hitta rätt busskur. Tillslut tvingas vi hoppa på en asdyr buss för att inte missa färjan.

Färjan? Undrar ni. Japp, färjan. Just denna dag ska vi nämligen åka till Alcatraz (som 1934 blev ett av världens mest rymningssäkra fängelser på grund av det kalla omgärdande vattnet med starka strömmar, tnx wikipedia). Bussen kom fram precis vid färjans avgång, så vi kutade fram till biljettkassan och vidare till kön och vips var vi på båten och då kunde jag andas ut och bli en människa igen. Stressad Flora = inte så trevlig Flora.

Hej hej Alcatraz! Några kvällar innan hade vi sett Flykten från Alcatraz (okej Yrsa sov, så mest jag), så jag är extra pepp.

Vi går runt i gångarna och in i cellarna och ut på innergården.

Såhär kunde de se ut där de bodde. Plus en säng antar jag (hoppas jag).

Audioguiden är megabra.

De har återskapat Frank Morris rymningsförsök med en kopia på det papier-maché-huvud som han skapat för att finta vakterna.

Och det hål han borrat i väggen för att kunna trycka sig ut och klättra upp ovanpå taket.  Rysningar.

Fängelset stängdes igen 1963 och det här var fångarnas sista måltid innan de förflyttades.

 

Helt sjukt egentligen, att vara tillfångatagen på det där sättet. Att höra You are entitled to food, clothing, shelter and medical attention. Anything else that you get is a privilege. Att bli inlåst i celler utan vare sig ljus, toalett eller säng om du har upprört vakterna. Att stå ute på the recreation yeard, höra skratt och röster och se San Francisco på andra sidan viken, se vad det är du missar. En stad som skrattar dig rakt upp i ansiktet.

Med start 1969 och i nitton månader framåt ockuperades Alcatraz av Native Americans. De protesterade mot de lagar som syftade att frånta dem rätten till sin egen mark. Men de protesterade också för att bli erkända och rättvist behandlade: ”We invite the United States to acknowledge the justice of our claim.”

Ett par timmar senare åker vi tillbaka till stan igen. Vi går med bakistunga huvuden till Jane on Fillmore för att jobba en stund, men såsar ganska snart hem igen. Vi bestämmer oss för att ta en nap innan vi svidar om för natten, men när vi vaknar en timme senare så har våra kroppar stängt av helt och hållet. Nä. Det går inte att göra något vettigt ikväll.

Så i stället promenerar vi två kvarter bort för att äta korianskt. Vi beställer in tofu och en bibimbap men får in en triljard andra rätter också. När vi kommer tillbaka till lägenheten dunsar vi ner i soffan och sätter på Bortspolad. Yrsa somnar på tre röda sekunder och jag äter upp allt lösgodis som hon tagit med från Sverige.

Slut på fredag.

Translation: Friday with Yrsa. We went to Alcatraz (which we both found really powerful and interesting) and had Korean food for dinner.

Hon anländer en måndagkväll. Öronen sticker fram mellan de silvriga hårslingorna vilket får henne att se alvlik ut. Vi har träffats sju gånger eller tio gånger men säkert inte mer, och nu har hon rest till andra sidan jorden för att hänga med mig. Himlen ligger mörk och gnistrande över Market Street. Hon säger att det ser ut som New York. Säger att hon haft ett lyckorus hela vägen från flygplatsen. Vi hoppar på en Muni. Jag får inte bära hennes väska.

Sedan följer en vecka av pyjamasfrukostar med smoothie och kaffe. Av att lyssna på radiohits ibland och Markus Krunegård ibland. Av att fråga varandra om vad vi har för relationer till våra farföräldrar, vem vi var kära i på högstadiet, vilken som är vår favoritmat och vilka böcker som har gjort störst intryck på oss. Att sitta på skrangliga bussar och promenera upp för höjder och ner för backar och att somna under samma täcke.

Jag lär mig: Hon pillar på allt hon ser med hispiga händer. Hon sätter upp håret med papiljotter, vilket i kombination med det grå håret får henne att se ut som en gullig liten tant. Hon somnar hur lätt som helst (mot min axel på bussen, bredvid mig i soffan, på tre sekunder bredvid mig i sängen) och därför har hon knappt sett klart en enda film. Hon gillar mexikansk mat och sura dödskallar och tycker att aubergine är livets grönsak. Hon gestikulerar med armbågarna mot kroppen och handlederna och händerna viftande i luften. Hon köper allt jag rekommenderar henne för att hon litar på mitt omdöme (en omlottopp, ett puder, en hårborste). Hon gråter hur lätt som helst och när hon torkar bort tårarna smetas eyelinern ut.

En kväll är vi på Make Out Room. Det hänger silvergirlander från taket och ur högtalarna spelas salsamusik som får allas höfter att gå i loopar och allas fötter att ta små steg fram och tillbaka. Vi slickar salt från den lilla gropen i handen, dricker tequila i glas stora som kaffemuggar och biter i limeklyftor. Vi dansar. Hon med händerna i luften, jag med håret svepandes fram och tillbaka. Varje gång någon kille rör sig mot oss så går våra kroppsrörelser från att vara mjuka till att vara hårda och kantiga. Vi förvandlas till robotar och får killarna att ge ifrån sig nervösa skratt, klia sig i håret och sedan backa bakåt och försvinna iväg. Hon sittdansar på en stol med hjul. Snurrar runt runt runt. Rynkar på näsan och skrattar.

Jag känner en hand mot min rumpa. Vänder mig om. En kille står och tittar på mig, ser obrydd ut, som om han inte haft något bättre för sig än att tafsa.

– Han tog mig på rumpan. Vilken jävla praktidiot.

–  Fyfan! Kom.

Vi går därifrån. En stund senare kommer han mot oss igen. Ögonen är två smala springor. Då händer det: Hon sticker upp sina pekfingrar i hans näsborrar så att de vidgas. Hon snurrar fingrarna ett helt varv. Hans ögon är stora som golfbollar. Munnen gapar. När hon släpper taget backar han bakåt med fuck you-fingrarna i luften. Fortfarande med munnen formad som ett O.

– Jag hoppas att hans kompisar inte har kniv.

Två dagar senare säger vi hejdå på Market Street. Vi har gjort planer för våren. Jag ska laga ratatouille till henne och hon ska laga tomatsoppa till mig. Vi ska äta middag på Lao Wai och åka till Norrgården för att skriva och så ska vi dricka vin mitt på dagen. Jag försöker trycka undan klumpen i halsen.

– Jag vet varför jag sov så gott i natt.

– Varför?

– För att du låg så nära.