Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

cykla i stockholm

CYKELKROCK

bianchi cykel

Alltså livet är så jävla fucked up.

När jag var ute och cyklade i förrgår så blev jag påkörd av en bil. Ja ni läste rätt. Påkörd. Det var den där förbannade högerregeln som jag inte har koll på. En bilist såg mig inte när jag skulle svänga in på en tvärgata, så han körde rakt på min cykel. Rakt på mig. Och vips låg jag där mitt på Sveavägen med cykeln över mig. Hjälm på såklart. Jag är ju inte dum. Men tydligen ouppmärksam.

Adrenalinstinn som jag var gjorde jag tummen upp till bilföraren och ställde mig hastigt upp. Upprepade ”Jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu, jag är okej, det var mitt fel, jag går hem nu.” Jag försökte leda cykeln men framhjulet tog tvärstopp. Hörde någon ropa mitt namn. Vände mig om och där stod Alice. Som från ingenstans. Hon kramade om mig, gång på gång, frågade om jag var okej och konstaterade att jag var så samlad och lugn.

Några andra rusade fram, en tant och en farbror och en tjej, men jag upprepade: ”Jag är okej. Verkligen, jag är okej.” Han i bilen parkerade lite längre fram på gatan och sprang sedan mot mig. Ögonen alldeles uppspärrade. Vi bytte kontaktuppgifter. När han höll fram sin telefon skakade handen oupphörligt.

Tanten, farbrodern, tjejen och bilföraren gick och jag lade pannan mot Alices axel. Hulkningarna var liksom spastiska, kroppen skälvde så mycket. Mörka fläckar på hennes tröja. När vi sa hejdå ringde jag Felix. Sedan mamma. Det gick en signal, sedan lade jag på. Varför skulle jag ringa mamma nu? Vad skulle hon kunna göra? Var inte det en självisk och onödig handling, att ringa och oroa henne sådär?

Och okej, jag vet inte om jag tror på det som Alice kallar ”mammors sjätte sinne”, men mamma ringde upp mig. Och hon, som aldrig är i stan och som bor långt ute i Nacka, satt i bilen på Sveavägen. Fem minuter bort.

”Stanna där du är. Jag kommer. Nu.”

Och jag satt och grät på trottoaren intill Tegnérlunden när mamma svängde upp med bilen. Öppnade dörren och sprang fram till mig, höll om och ihop mig. Lastade in cykeln i bagageutrymmet och körde hem mig. Jag kände mig så jävla liten, med skakiga knän och vek röst. Men jag var okej. Bara skrubbsår och blåmärken och en värkande arm. Men med ett hjärta som bankade så in i helvetes vilt i bröstkorgen.

Så nu blir det inga cykelturer på ett tag, för min Bianchi ska till verkstaden.

Och jag, jag ska plugga högerregeln.

flora wistrom cykel

Translation: I was hit by a car yesterday, while riding on my bicycle. I’m fine, just a couple of small bruises and an aching arm, but it was so so so scary.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Marcus Schuterman
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emelie Wikström
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Kevin Triguero
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
PT-Fia
Creative
Sandra Beijer
Man
Philip Conradsson
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Fanny Ekstrand
Creative
Linn Wiberg
Hälsa
Foodjunkie
Home
Sanna Fischer
Home
Julia K
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell
Creative
Sara Edström
Man
Johan Hurtig
Man
Niklas Berglind
Man
Viktor Frisk