Flora Wiström

Jo jag tänkte på en sak.

Jag träffade Johanna idag. Vi känner egentligen inte varandra särskilt väl men när vi skildes åt kändes det som att jag just varit på en väldigt lyckad dejt. Givande och rolig liksom, med konstant pratande och instämmande i flera timmar.

Vi pratade i alla fall bland annat om bloggen. Den här bloggen alltså. Hon var rak och ärlig och sa att den bild som jag förmedlar av mig själv här är sådär ouppnåelig. Det är egentligen inget nytt, jag får ofta kommentarer såsom ”jag vill ha ditt liv” och ”du har det perfekta livet”, men när någon tittar en sådär intensivt i ögonen och säger ”oj, det kanske var lite hårt sagt” så blir det liksom ännu tydligare. Hur fel bild av mig själv jag förmedlar här. Jag försvarade mig med argument såsom ”men jag har ju bloggat i sex år, jag kan liksom inte ändra jargong nu” och ”även om jag skriver att jag har ångest så blir det liksom romantiserat av de som läser, trots att jag bara vill vara ärlig” och dessa argument håller väl till en viss del. Men jag vill ändå förklara.

Jag är en glad människa. Social också. Så den biten är rättvis. Jag gillar att fylla mina dagar med skitroliga saker – men jag gillar också att fylla mina dagar med flera timmars slötittande på tv-serier och äta pasta med ketchup i sängen. Det sistnämnda kanske jag inte är lika öppen med här. Men snälla ni, läs in det mellan raderna här på bloggen.

Saker som gör mig till en människa precis som du: jag avskyr att redovisa saker inför klassen, jag petar i näsan, jag tittar på minst ett avsnitt av en tv-serie om dagen, jag svettas ganska mycket, mitt hår är nästan jämt tovigt, jag svär massor, jag äter onyttiga saker varje dag, jag biter på naglarna i stället för att klippa dem, jag brukar gå hem tidigare än andra när jag är ute på klubb eller på hemmafest, jag trycker bak axlarna och svankar när någon ska ta en helkroppsbild på mig, jag har rejält med pms och får därmed jättemycket ångest dagarna innan jag ska få mens. En i min närhet är supersjuk, verkligen jättesjuk, och det är det sorgligaste och tuffaste jag någonsin har gått igenom. Och just det. Jag och Felix bråkar. Ganska ofta.

Det här är ju egentligen likadant för alla bloggare, vissa visar mer mänsklighet än andra. Men hörni, kan vi bara bestämma oss för att vi är lite mer kritiska när vi läser bloggar? Tänk bara på alla de timmar som vi bloggare tillbringar framför datorn medan ni andra hänger runt med era kompisar och har det allmänt kul till exempel.

En sak till: ni är så jäkla bra. Verkligen bäst. Tack för att ni läser!