Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Diskussion: Sorg

sorgmönster3

Veckans tema är sorg. Kanske att du har förlorat någon som står dig nära. Någon som gjort slut, någon som försvunnit iväg eller någon som har dött. Kanske är någon i din närhet sjuk. Kanske känner du dig sorgsen och deppig trots att du inte vet varför. Sorg kan ha många anledningar och ta sig i uttryck på olika sätt. I kommentarsfältet kan du dela med dig av dina erfarenheter.

Min förhoppning är att det här ska vara en plats av respekt och omtanke, en frizon där ni kan skriva av er men också ge varandra tips och råd. Eller bara känna er mindre ensamma. För jag vet ju att ni är så himla smarta, empatiska och vettiga.

Tumregel: Om ni skriver en kommentar, försök svara på någon annans också. På så sätt blir inte kommentarsfältet fullt av obesvarade kommentarer.

Förra veckans tema var Kärleksrelationer.

Translation: This is a forum where you can discuss certain topics in the comments, in this case grief. Maybe you’ve lost someone. Someone who broke up with you, someone who disappeared or someone who died. Maybe you know some one who is sick, and you don’t know how to deal with it. Or maybe you are feeling low but you don’t know why. This is a place of respect and concern, a place where you can write about what bothers you but also a place where you can help others. Or just feel less alone. 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
88kommentarer
  • För snart fyra år sedan dog min bästa vän, min stora kärlek och själsfrände. Jag känner mig så ensam och halv. Jag trodde det skulle kännas bättre efter så här lång tid men det verkar aldrig bli bättre. Jag saknar honom så oerhört mycket. Det gör fortfarande fysiskt ont i kroppen.
    Vi hade ett väldigt komplicerat förhållande då vi båda knarkade och var som en är när en använder droger. Men samtidigt var det de enklaste förhållandet jag haft. Så naturligt och självklart. Under hans sista halvår i livet förstod jag att han inte skulle överleva sjukdomen. Jag gick nästan bara och väntade och var orolig när han försvann några dagar eller veckor. Till slut hände det. Han dog hemma hos sig, några hundra meter ifrån mig. Jag vet fortf inte riktigt vad som hände, om han själv valde att dö eller om det var en olycka. Så många frågor som är obesvarande.
    Vissa stunder vet jag inte vad jag ska ta mig till. Ska jag behöva leva ensam resten av livet? Hur ska jag kunna släppa honom och släppa in någon ny? Det finns ju liksom ingen som kan mäta sig med honom och den speciella relationen vi hade.
    Åh det går så ont. Det gör för ont.

    8 månader efter hans död (och en annan nära väns död) försökte jag ta mitt liv. Jag ville så gärna träffa honom. Om så bara för en kort stund. Jag stod inte ut att fortsätta livet ensam. Mirakulöst nog så dog jag inte. Vilket är så galet! Ganska säker på att någon av dem räddade mig. Jag är fortfarande inte säker på om jag är tacksam för det eller ej. Ibland vill jag bara dö för att få ett slut på smärtan och kanske kanske få träffa honom igen. Älskade du! <3

    Anna 2015-08-13 02:02:23
    Svara
  • Åh mitt hjärta gör så ont för dig för du är där jag var. Min fina storebror dog av en överdos han hade brottats med drogproblem länge och allt började som en kliché med att han var en stor prtyprisse som skulle ta coola partyprisse droger. Sen kommer jag hem från skolan när jag gick i gymnasiet och där ligger min bästa vän och storebror död och vit med fradga i munnen i långkalsonger och en vit T-shirt. Jag var så säker på att jag skulle dö flera månader efter det, för jag trodde inte att något som gjorde så ont gick att överleva. Så i månader gick jag och väntade på min egen död med min smärta. Men vet du vad? Idag lever jag på riktigt och tro mig tiden kommer läka. Inte allt på en gång men en dag kollar du tillbaka och inser att det inte gör lika ont längre. Du börjar inse att det är inte vad dem vill. Dem vill inte att du ska vara ständigt bedövad av sorg. Skriv mycket. Skriv jämt även när du inte vet vad du ska skriva om så skriv. Saknaden ja vad ska jag säga. Du kommer aldrig någonsin sluta sakna aldrig och än idag kan det slå mig från ingenstans att han faktiskt är död. Men sakta men säkert så kommer skratten vara det som ligger först och saknaden kommer inte finnas där jämt utan du kommer hitta fina saker att ha med dig istället och sen tillåta dig själv att sakna. Men jag lovar dig att skratten kommer Först någon gång. Den där bubblan kommer tyna bort för du kommer lära dig att du inte är ensam om att drabbas av överjävliga saker och när du kommit såhär långt har du också insett hur mycket starkare du blivit av detta och allt man kan göra är att lära sig älska på riktigt igen. Puss på dig fina du

    vanessa 2015-03-26 23:27:30
    Svara
  • Jag har har haft ätstörningar och depressioner sen jag gick i mellanstadiet, har spenderat många år på låsta avdelningar, varit utanför och retad större delen av min skoltid, försökt ta livet av mig över 5 gånger och haft en missbrukande pappa som misshandlat mig, min gravida syster och min cancersjuka mamma. Men trots detta det absolut VÄRSTA minnet jag har är när jag blev lämnad det jag trodde var mannen i mitt liv för en annan tjej. Haha, ibland är känslor inte logiska alls

    Lovisa 2015-02-11 14:41:04
    Svara
  • Jag vet inte om någon skriver i det här kommentarsfältet längre eller om det har gått för många dagar. Men jag försöker.

    Min bästa kompis mamma gick bort imorse. Det kom plötsligt, hon hade inte varit sjuk och det var ingen olycka. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hon var den mest livfulla människa jag känner, och det går inte att ta in att hon plötsligt inte finns mer. Det är så fruktansvärt, fruktansvärt orättvist. Hon älskade så mycket.

    Det är självklart värst för min vän och hennes familj. Jag undrar, är det någon som varit i hennes eller min situation? Vad gör man? Hur kan jag finnas till för henne? Vad kan jag säga? Alla ord är för små, allt känns så banalt.

    a 2015-01-28 17:45:06
    Svara
    • Svar på as kommentar.

      Tack så mycket för era råd! Det är en främmande situation det här,och det är fint att kunna dela med sig till andra som vet mer. Kram!

      A 2015-02-03 20:40:00
      Svara
    • Svar på as kommentar.

      Älta, älta, älta.
      Min pappa somnade in med min arm på hans för mer än 6 år sedan. & hela, himla år och han finns LIKA MYCKET idag som då i mitt medvetande. Sorgen försvinner aldrig. Den kan gå i dalar men den finns med.
      Fråga henne saker. Be henne detaljbeskriva händelser, igen och igen. Är hon med om något stort, en ny kille, förlovning, barn, körkort, finns där lite extra. Händer något extra kul, finns där lite extra, för det värsta är nästan de saker som ska vara roliga. För då saknar man så kroppen skälver, även om åren gått.
      Första året efter pappa dog minns jag knappt. Allt är nytt. Alla första gånger utan – är just första gånger.
      Glöm inte hennes sorg. Låt den vara stundtals men påminn henne så ofta du kan.
      Beklagar så klart.

      Frida 2015-02-01 20:23:47
      Svara
    • Svar på as kommentar.

      Min kompis pappa dog också på samma sätt. Jag kände att det inte fanns något jag kunde säga för att göra det bättre. Bara lyssna och finnas där för henne. Men kanske försöka vara positiv och uppmuntrande när hon blev alltför negativ.

      Linda 2015-02-01 10:31:26
      Svara
  • Min pappa gick bort sommaren 2012. Jag var på språkresa i England. Jag var exalterad och glad inför resan och han var glad för min skull. Två veckor gick av resan, jag satt i klassrummet. En lärare bad mig komma till lärarrummet, jag visste inte vad som pågick, fick inget veta förrän tjugo minuter senare av otålig väntan att ett telefonsamtal från mamma väntade mig. Min mamma sa ”pappa har dött”, kunde inte tro det, fattade inte vad som pågick. Samma dag flög jag hem, fick i min ensamhet bearbeta chocken och sorgen fram tills jag kom hem till mamma och vi kramade om varandra.
    Sorgen är som en barg-och dalbana, vissa dagar är man ledsen andra dagar glad. Jag har gråtit många gånger inför mina närmaste vänner och tårar är inget att vara rädd för, det är känslor precis som ilska och glädje. Det är viktigt, man måste tillåta sig själv att vara ledsen ibland. Jag och mamma pratar om honom nästan varje dag, det kan handla om minnen eller hans personlighet. Det är mitt sätt att hantera sorgen, att få prata om honom.

    Moa 2015-01-27 20:27:23
    Svara
    • Svar på Moas kommentar.

      Jag känner igen mig så väl. Mamma gick bort helt plötsligt för ett halvår sedan. Jag var på jobbet när pappa ringde och sa att det var allvarligt. Jag trodde inte på honom, och det var inte förrän läkarna slutligen skakade på huvudet som jag insåg vad som höll på att hända. Jag funderade på hur jag skulle kunna klara mig utan en av de största tryggheterna i mitt liv. Allting var så vanligt samtidigt som livet blivit totalt ovanligt. Du skriver att det är en berg-och-dal-bana och jag känne rigen mig så väl. Ena stunden sitter man och skrattar för att andra stunden ligga i någons armar och gråter. Ibland känns ingenting roligt längre, som om man lever i en bubbla och att det alltid kommer vara så. Jag hoppas det blir bättre, men saknaden och tårarna finns för alltid med även om skratten letar sig förbi ibland. Men saknaden kommer aldrig någonsin försvinna.

      Elin 2015-01-31 08:42:51 http://www.snarthemma.blogg.se
      Svara
  • Jag är så jävla rädd. Jag kommer hem från gymnasiet och lägger mig i sängen, rör mig inte ur fläcken på hela kvällen. Är alltid arg på mina föräldrar för att jag hatar att känna mig värdelös när de tjatar på mig om att jag borde röra på mig, städa, tömma diskmaskinen, vad som helst. Blir arg på mig själv för att jag alltid tar ut min ilska på dem. Och från hela min familj får jag konstant höra att jag är osocial och lat och ohjälpsam. Fattar de int att det betyder något? Att det är resultatet av hur jag mår, hur jag konstant känner mig?
    Jag känner hur jag bara förlorar energi, jag orkar mindre och mindre hela tiden. Jag orkar inte lägga mig i tid, orkar inte göra uppgifter, orkar inte vakna på morgonen och ta mig till lektioner. Orkar inte bry mig. Orkar inte städa borsta tänderna inget jävla ting. alla mina kompisar skämtar om min lathet och att jag aldrig gör något, jag skämtar om det själv. haha. det är ju så himla roligt. alla tror och tycker att lat är den jag är. Men jag tror inte det och förstod inte förens nyligen att det är ett sånt himla starkt uttryck för prestationsångest. Jag vet inte.
    Och är så jävla rädd för att må sämre. Ju djupare in i ångesten och likgiltigheten jag hamnar desto omöjligare känns det att dra sig ut. Och vågar inte säga att jag skulle kunna må dåligt. För hur vet man det? Hur ofta ska man gråta, hur ofta ska man ligga med panik för att få klassa sig själv som lite sämre mående än vad en 18åring borde må? Hur långt ska det gå innan man vet att man har problem?

    A 2015-01-27 01:31:08
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Hej A, jag vet inte om du kommer läsa det här. Men mitt råd: sök upp någon du kan berätta för om hur du mår. Kuratorn på skolan eller ungdomsmottagningen till exempel. Jag förstår att du joinar in i att skoja om din ”lathet” det blir ju som ett skydd, att skoja om sina ”brister”. Men försök (som kommentaren innan här också sa) att inte skoja bort det utan berätta att det känns jobbigt för dig.

      Och det här med att du inte orkar någonting… usch, jag förstår dig verkligen. Mitt tips: ge dig själv små, små uppgifter, som du känner att du klarar av. Tänk inte allt på en gång. Alltså att du ska klara av allt det här från den ena dagen till den andra ska du träna, sova i tid, städa, vara social osv. Ge dig själv i uppdrag att t.ex. från om med idag ska du borsta tänderna varje kväll och varje morgon. Det är din uppgift. Sen när du klarat av det ett tag, säg, två veckor t.ex. så kan du börja med en ny sak. Bara en liten grej. Var snäll mot dig själv och ha tålamod med dig själv. Kom ihåg: du förtjänar att må bra.

      L 2015-06-02 20:05:41
      Svara
    • Svar på As kommentar.

      Jag förstår dig. Jag vet också att det är svårt att säga att du tycker det är jobbigt att säga till de människor som säger att du är lat att du tycker det är jobbigt. Men när du har gjort det så kommer du få tillbaka lite av din energi och tillsammans med de människor du tycker om ska du få ännu mer energi. Du klarar detta, styrkekramar!

      A 2015-01-30 15:47:01
      Svara
  • I somras fick min farmor cancerbesked. Livmodern. Jag hade varit dålig på att höra av mig i och med resor och andra sommarplaner, men så en dag var jag hos henne och fikade och i förbifarten nämnde hon cancer. Att hon snart skulle på operation. Jag förstod ingenting men jag fick förklarat för mig att det var godartat, och att de skulle få bort allting i och med operationen. Några veckor efter gjorde hon även en knäoperation. Hon tränade på att gå med kryckor, hon köpte en roddmaskin för att öva upp det andra benet så att det skulle orka när det andra behövde vila och hon åt nyttigt och bra för att ha bra värden när det var dags för operation. Hon var så noga.
    Någon månad senare åker jag till henne för att vara där i några dagar. Vi lagade mat, spelade kort och städade tillsammans. Även mamma åkte ut några gånger för att ta hand om hennes djur då hon var på sjukhuset, så hon skulle slippa oroa sig. Men just den gången när jag var hos henne ringer sjukhuset och säger att hon måste få strålbehandling. Cellgifter. Cancer. Vi förstod ingenting, den var ju godartad? Farmor ville inte göra det. Hon vill inte utsätta sin kropp för det. Men min pappa och hans bröder övertalade henne, för de sa ju ändå att det bara för att cancern inte skulle kunna sprida sig. Vilket den ännu inte gjort. Så hon gick med på det.
    För att slippa sticka henne i armen varje gång de skulle ta blodprov eller genomföra cellgiftsbehandlingen satte de in en sådan som alltid sitter där, som byts ut ibland. Andra gången hon hade behandling åkte jag till Radiumhemmet och höll henne sällskap i några timmar. Vi spelade kort och hon berättade om nålen i armen, att de inte lyckades och gjorde om flera gånger. Men sedan tänkte vi inte mer på det. Efter den tredje behandlingen, då jag satt med henne alla sex timmarna, åkte jag med henne hem. Där var mamma och vi lagade mat tillsammans och tittade på På Spåret. Farmor hade lite kramp i benen, men vi förstod att det var efter behandlingen, eftersom att hon fått likadant förra gången. Nästa dag sa vi hejdå, vi ses snart igen, och åkte hem. På måndagen, tre dagar senare, ramlar hon och vrider till knät. Det nyopererade. Hennes vänner var där och hjälpte henne upp, och alla tänkte fortfarande att det var efter behandlingen. Men på tisdagen kommer hon inte ur sängen. Min farbror ringer min andra farbror som ringer min pappa, som ringer till Nacka sjukhus och de skickar en sjuksyster till farmor. Hon tar beslutet att farmor inte kan ta hand om sig själv, och tar med henne till SöS i ambulans. Alla pustar ut, någon vettig tar hand om henne så hon inte behöver må dåligt. På kvällen pratar pappa med henne, han hör inte vad hon säger och han får upprepa sig flera gånger. Hon sluddrar och spiller vatten över sig själv.
    På onsdagen jobber jag kväll, och på min rast smsar pappa ”Ring när du kan”. Jag ringer upp direkt och han berättar att farmor han fått en allvarlig blodförgiftning, troligen på grund av nålen i armen som de inte kunde sticka in ordentligt. Bakterier har följt med in och nu hamnat i blodet. Hon har svårt att andas och organen får inte tillräckligt med syre, så njurarna börjar svikta. När jag kommer hem får jag veta att hon ligger i respirator, och om de inte hade satt in den hade hon inte funnits mer.

    Imorgon är det två veckor sedan. På söndagen samma vecka var hennes liv så skört, på en liten liten tråd, och vi var nära att förlora henne återigen. Hon kämpar för sitt liv och även fast det ser positivt ut nu så har hon långt kvar, hennes muskler förtvinar, cirkulationen är dålig så tår och fingrar är mörkt blåa, och hon tittar på en med de ledsnaste ögonen någonsin och man undrar om hon ens känner igen en.

    jasmine 2015-01-26 11:49:28 http://www.nineteenhurricanes.blogg.se
    Svara
  • min mormor har alltid alltid varit min bästa vän och hon kommer alltid att vara det. för drygt ett år sen märkte vi att hon blev snurrigare och virrigare, så hon fick flytta till ålderdomshem. det blev sjukt tomt för mig, jag har alltid haft min bästa vän 10 meter från min ytterdörr. idag har hon någon slags demens och vissa dagar mår hon ganska bra och vissa dagar ganska dåligt. men jag är så himla rädd för att hon ska dö. jag har aldrig förlorat någon som står så nära. när jag var liten tänkte jag alltid att om hon dör så dör jag. jag kunde verkligen inte tänka mig ett liv utan henne. varje gång jag blåste ut alla ljus på födelsedagstårtan, såg ett stjärnfall eller delade en pepparkaka i tre delar önskade jag alltid att mormor skulle finnas för evigt. jag vet att hon kommer dö iår, hon klarar sig inte så länge till. när den tanken slår mig gör det ont i hela mig, att jag kanske inte kommer ha min bästa vän jämte mig om ett år. jag är så himla rädd för det. hur känns det ens att förlora någon som står så nära?

    H 2015-01-25 19:45:51
    Svara
  • Den morgonen var ju som vanligt, alla i huset sover djupt utom jag och mamma som tassar runt på övervåningen för att göra oss klara för skolan/jobbet. Allt var som det brukade, och jag gick som vanligt lite tidigare för att ta den tidigare bussen. Ute var det extrem kallt den vintern och just den dagen var det -22 i ett snart soligt Sundsvall. Bussen stannar som vanligt på varje busshåll plats och plockar upp 1-2 människor, vi stannar vi en bro och ett tåg passerar, inget märkvärdigt tänkte jag, på väg norr ut och om ca.1 minut passerar tåget mitt hus och bommarna kommer att vara nere. 9:30 börjar skolan och jag skyndar mig till lektionen, lämnar allt i skåpet, samt min mobiltelefon eftersom det var telefon-förbud på min skola. Jag hinner med 2 minuters marginal till lektionen och vi har precis börjat gå igenom kalla kriget och jag kluddar som vanligt på anteckningsblocket.
    Efter lektionen så går hela klassen i ett strö till källarvåningen var skåpen befinner sig för att hämna annat skolmatrial och samt tjuvkika på mobilen lite snabbt i skåpet.
    På skärmen lyser ett missat samtal, från pappa? Han brukade aldrig ringa såhär på en skoldag på morgonen. Jag ringer upp.
    Runt om mig satt klasskompisar, men många hade redan gått, bara de lite närmare mig var kvar.
    Pappa svarar och låter lättad, men berättar att en olycka skett och han ville försäkra sig om att det inte var jag som hade råkat ut för något, vilket han i det läget visste, för det var mammas kropp de hittat på järnvägen som ligger 100m från vårt hus. Han sa att de inte visste riktigt om det var hon, men jag hade slutat lyssnat och sjunkit ned på golvet i panikattak och alla omkring mig fattar inte vad som försiggår just i den stunden, alla är bara tysta och väntar på att jag ska förklara varför mina ben inte längre kunde bära mig som de brukade.
    En lärare hämtar mig som vet vad som hänt och för mig bort därifrån och resten kommer jag inte ihåg, bara att när vi var framme var brandkår och polis där utspridda runt spåret och jag sökte den röda snön, som jag som tur aldrig såg.
    3 månader var jag borta från skolan, 3 viktiga månader av 9:an missade jag och allt jag gjorde var att andas, andas och gråta.

    På torsdag är det 2 år sedan den dagen och jag har hittills inte lyckats hantera det bra, för det gör fortfarande ont att höra genom sovrumsfönstret jämnvägs klockorna klang varje gång ett tåg kommer och ännu värre åka över den varje dag minst 2 gånger. Men jag andas fortfarande och mitt hjärta bultar fortfarande, så jag antar att jag överlevde sorgen, men hur det ska bli lättare vet jag inte, läker verkligen tiden alla sår? för 2 år har gått och jag är inte ens redo att ta bort plåstret.

    Anna 2015-01-25 18:32:49
    Svara
  • Jag tog studenten från gymnasiet i våras och trodde att allt skulle bli bra efter det. Tänkte att all min kraftlöshet, ångest och likgiltighet skulle ta slut så fort jag kom till en ny plats och ett nytt sammanhang. Men det är inte så enkelt. Sorgen över att det känns som om allt är meningslöst och att allt bara går sönder är ständigt närvarande. Men ibland så kommer jag på att vissa saker är ändå ok. Att känna ett starkt vänskapsband till någon man inte kände för några månader sedan, att luta huvudet mot någons axel och att skratta är saker som gör livet lite lättare.
    Min kommentar riktar sig till alla dem som känner och kände som jag. Jag gick igenom min gymnasietid med massa ångest och ledsenhet i hjärtat, mycket kom nog inifrån men en del kom ifrån människor i skolan som inte var så snälla alltid. Och när jag tog studenten var jag så sjukt arg att sådant ska få förekomma, att andra människor ska få göra så. Och jag blev ledsen för att jag vet att eftersom världen är som den är kommer det komma sånna som mig även efter att jag har gått ut. Du som har läst och kanske sörjer över att livet blev som det blev, så vill jag säga detta: Det kommer blir bättre en dag. Det kanske inte blir bra med en gång men succesivt kommer det bli lite lättare och så plötsligt kommer du finna dig själv gapskrattandes tillsammans med några som tycker om dig precis som du är. Och jag vet att det gör så ont men det kan inte göra ont förevigt. Och om människor har behandlat dig illa, så vill jag att du ska veta att de inte hade någon rätt till det. De är bara människor och kan aldrig bestämma ditt värde med sättet de ser på dig eller orden de säger. Du är så himla bra som du bara är. stor kram genom cyberspace <3

    L 2015-01-25 17:13:47
    Svara
    • Svar på Ls kommentar.

      Tack tack tack så otroligt mycket för detta. Behövde verkligen höra det. Känner att jag är i en sån jobbig fas i livet där jag inte vet vad jag ska göra härnäst och allt (jag) blir bara värre och värre och klarar av och orkar mindre.
      Tack fina du.

      A 2015-01-27 01:16:25
      Svara
  • Min Farmor gick bort för 3 år sedan. En av mina familjemedlemmar, plötsligt borta.
    Min farmor var inte ung, 86 nämre bestämt och hon hade varit lite dålig då och då, men hon hade en sådan LIVSLUST! Hon levde ensam i nästan 10 år efter min Farfar dog, men hon slutade inte fungera för det. Hon var en pigg människa, en sådan man blev glad av att bara hälsa på. Liten och nätt, med grått krulligt hår. Jag ångrar inget med min farmor, visst att vi inte sågs så ofta eller att jag var dålig på att höra av mig, det var jag. Men när man är ung inser man inte att det är viktigt. Jag var nästan 17 när hon gick bort och hade äntligen börjat inse att jag ville vara så mycket mer med min farmor. Jag skulle åka den där timmen varje gång jag hade studiedag, bara för att få krama henne igen och umgås. Men den dagen jag insåg det var sista dagen jag träffade henne.
    Jag och min syster hade pratat om att åka och hälsa på henne, så vi ringde henne på morgonen, tog tåget till staden hon bodde, handlade och tog bussen till hennes lägenhet. Vi spelade fia med knuff (det där hon hade köpt åt oss för att ha när vi hälsade på henne) vi bakade en kaka tillsammans och lagade mat. Min pappa kom senare på dagen och vi fikade tillsammans alla fyra. Innan vi åkte så sa vi ”Jag älskar dig farmor” och hon skrattade och log sitt största leende.
    Dagen efter dog hon. Hon visste att hon skulle dö. Troligtvis hade hon fått cancer, men berättade inte det för oss. Hon hade tjatat så på min pappa om att vi skulle komma så snart som möjligt, för hon visste att det snart var slut. Hon dog snabbt (troligtvis) och när de hittade henne hade hon lagt upp en bit av kakan vi bakade tillsammans på ett fat på köksbordet och bredvid stod en kopp av hennes älskade kaffe…
    Jag saknar henne varje dag fortfarande och har nog inte accepterat att hon har dött ännu. Brukar tänka ”snart måste vi hälsa på farmor”, även om jag sover i den sängen hon hade, varje natt. Men jag har lärt mig så mycket av min farmor, för hon hade inte ett lätt liv, trots det älskade hon livet. Jag tar med mig den där livsgnistan, intresset för att prata, att vara aktiv, musikalisk och njuta av livet tills den dagen jag själv dör. Förutom mina föräldrar så finns det ingen som har brytt sig så mycket om mig och jag tar med mig det, håller det hårt.
    Började gråta så fort jag började läsa alla era kommentarer här, för det gör ont att vara ledsen, varesig det gäller ens husdjur eller ens mamma. Det gör ont att förlora någon man älskar, jag ska inte ljuga, och jag fasar för den dagen mina föräldrar går bort. Men när de gör det, så kommer de veta att jag älskar dem. Så alla ni som är ledsna eller ni som är glada, ta vara på alla runt omkring er, ta vara på dem som ni älskar och låt de få veta det.

    Louise 2015-01-25 16:23:24
    Svara
  • Min farfar började bli dement i höstas och blev sjuk väldigt snabbt. Sist jag såg han så visste han inte vem jag var. Det var som att någon högg en kniv i mitt hjärta och vred till. Världens finaste farfar satt framför mig men hans själ är borta. Allt man har nu är vackra minnen </3

    Anna 2015-01-25 14:57:16
    Svara
  • 2005 gick min morbror bort, efter en livstids kamp mot flera olika sjukdomar.
    Jag var bara 10 år när han lämnade oss så visst förstod jag inte riktigt. Men helvete vad ont det gjorde och gör. Har inte gått en dag utan att jag tänkt på honom.

    Älskade morbror Peter hade då diabetes och leukemi, varefter kardiomyopatin utvecklades och då får man ett förstorat hjärta och hjärttransplantation behövs omgående.
    Han dog på operationsbordet.
    Han var bara 23 år gammal.
    Och hemma låg jag i sängen med min älskade mor och bad till Gud att han skulle få överleva och leva ett långt, lyckligt liv.
    Det gjorde så ont att höra henne gråta och vara så ledsen, han var ju hennes älskade lillebror.

    Det som känns värst idag är att jag börjat glömma bort honom; minnet av hur hans röst låter och hans skratt tynar sakta bort.
    Men aldrig, aldrig glömmer jag honom. Och jag hoppas att jag får träffa honom sedan när min tid är inne.

    Fanny 2015-01-25 10:31:38 http://www.faaanyy.blogg.se
    Svara
  • Jag förlorade min mamma i somras. Den personen som vetat mest om mig i hela världen och älskat mig över allt försvann. Så mycket trygghet som försvann med henne och jag vet inte längre vem jag ska ringa för råd eller när jag är ledsen, inte sen jag tog bort hennes nummer. Läste hennes gamla sms och visste att hon aldrig mer kommer svara. Just denna definitiva ensamhet var aldrig något jag ens reflekterade över, jag har ju flyttat hemifrån och är över 20 men helvete jag behöver ju min mamma lite till. Vem ska lugna mig när mitt dåliga självförtroende slår till, vem ska lova mig att det löser sig med den här killen och vem ska säga åt mig att inte oroa mig så mycket, att låta allt bli som det blir? Jag behöver hennes röst mer i mitt liv.
    Fan jag behöver henne mer i mitt liv.

    Amanda 2015-01-25 09:30:35
    Svara
    • Svar på Amandas kommentar.

      Min mamma gick också bort i somras, och jag känner igen mig så väl i din beskrivning av hur man bara vill ringa, få råd, få trygghet! Ibland inser jag att större delen av mitt liv kommer jag leva utan mamma och den insikten känns så jävlig. Det var ju inte så här det skulle bli! Men på något sätt så kommer vi ju klara oss, det måste vi. Men baksidan med är att älska någon så mycket är helt klart att man aldrig vet när personen rycks ifrån en.

      Elin 2015-01-31 08:49:54
      Svara
    • Svar på Amandas kommentar.

      Livet är så jävla orättvist. Och det spelar ju faktiskt ingen roll hur gammal man är, att förlora någon av de finaste gör alltid ont. Vare sig man vill eller inte kommer de ju aldrig kunna ersättas av någon annan. De gånger du önskar att få prata med din mamma kommer det inte finnas någon som kan fylla hennes plats till 100%. Men på något sätt kommer du ändå fortsätta framåt. Och du kommer, mer och mer, kunna vända dig till alla de runtomkring som älskar dig.

      Milla 2015-01-28 10:27:46
      Svara
  • Min syster är sjuk. Psykiskt sjuk. Det gör faktiskt jävligt ont att erkänna det, därför så berättar jag det inte. Alla tror att mitt liv är som vanligt att jag mår jättebra och jag förväntas alltid prestera på topp, för jag har, efter vad de vet, ingen anledning till att inte göra det. De vet inte att när min lillasyster började på dagis på började hon bli retad. Folk viskade om henne. Visst, hon har alltid haft många andra kompisar, men folk mobbade henne redan på dagis. Hon var ju så liten och tog till sig alla deras fula ord och började sakta men säkert ändra sin bild av sig själv. Hon började tro att hon inte längre räckte till. Hon fick raseriutbrott över mesta dels kläder till en början, det kunde vara att strumpan satt konstigt eller att hon inte hade några tröjor som matchade hennes kjol. (för hon vägrade nämligen bära jeans av någon anledning) Jag var ganska så liten då också, kanske runt 7 år. Jag var van med att hon alltid var såhär jättearg. Att hon alltid sa så fula ord som jag inte trodde en sådan liten människa ens kunde. Men nu i efterhand förstod jag att hon mådde väldigt, väldigt dåligt när hon kunde få raseriutbrott i flera timmar över att hennes strumpa var lite på sne.

    Grejen är den att min lillasyster pratade alltid mycket om dagis till mina föräldrar. Men hon nämnde aldrig att de retade henne. Hon bar på det alldeles ensam och vi förstod aldrig var som var fel. Vi trodde att hon skulle växa ifrån det. Sedan kom dagen då hon började förskolan, fast med nya klasskompisar. Problemet är bara att dessa klasskompisar retade henne bara ännu mer. Hon hade samma raseriutbrott om kläder och vi förstod fortfarande inte vad som var fel.

    Tiden gick och hon hade gått ungefär en termin i tvåan. Då förvärrades allting. Förut hade hon bara fått utbrott om sina kläder. Nu blev det hon det blev fel på. Hela hon, hon var tjock, hade fult hår, fula, ögon, tjocka kinder, fula ben m.m. Men det som hon tyckte var mest fel på var hennes utåtstickande öron. (vilket är väääldigt konstig eftersom hennes öron inte står ut det minsta, utan snarare tvärtom) Utbrotten gick från ca. en gång per dag till flera gånger om dagen. Hon, skrek, skrek, skrek. Massa fula ord, hon hatade oss alla, skulle döda oss alla, allt var fel. I värsta fall hämtade hon en kniv ställde sig vid spegeln och försökte skära av sina öron. När hon hade sina utbrott var det som och prata med en väg, det man så studsade bara tillbaka, hon hörde det inte utan bara fortsatte. Vi kunde inte lugna henne.

    Vi förstod inte vad som var fel, vi pratade, pratade, pratade med henne. Och så en dag så satte hon sig i mammas knä började gråta och berättade allting från dagis tills nu. Det gjorde så himla, himla ont att höra hur mycket hon hade blivit mobbad. Alla dessa ord om hur ful hon var, hur dålig hon var, de hade till och med dödshotat henne. Min lillasyster har fått dödshot när hon gick i tvåan!! Mina föräldrar har alltid varit världens bästa föräldrar och tog såklart tag i detta och pratade med lärarna direkt. Jag är idag så arg på min systers lärare för att hon hade märkt att Ida blev mobbad hela tiden men hon blundade. Hon fortsatte blunda för problemet när mina föräldrar pratade med henne. Mina föräldrar pratade med rektorn, skolsyster, andra lärare och ingen tog det på allvar. Ingen ville förstå hur allvarligt detta faktiskt var. Hennes utbrott blev ännu värre. Så fort hon gick förbi en spegel så var det kört för henne. Hon började använda smink, väldigt mycket smink. Vi försökte stoppa henne. Men det bara gick inte.

    Hon slutade sova. Jag fick se en bild av min syster som jag inte trodde fanns. När hon gick och la sig på natten och sen inte kunde somna gick hon upp och sa till mina föräldrar. Till en början var det inte så jobbigt för de kramade henne, pratade lite och sa till henne och gå och lägga sig igen, vilket hon gjorde. Men när hon går upp var 10 minut (nej, jag överdriver inte) helt förtvivlad och jag kan inte ens förklara hur hon var, hon var helt enkelt bara borta, förtvivlad, gråtandes, skrikande. Klockan fyra när hon kommer upp för 26 gången bara denna natt så orkar du inte vara gullig mot henne längre utan man blir arg själv. Så även om jag hatade hennes arga utbrott och ångesten som kom efter det var det inget mot den förtvivlande människa som inte kunde sova. Detta med i en kombination med att hon aldrig kom i tid till skolan pga. utbrotten gjorde att hon slutade komma till skolan.

    Denna onsdag som jag nu ska berätta om är den hemskaste dagen jag någonsin upplevt. Alla utbrott jag någonsin varit med om var 10 gånger värre. Hon exploderade helt. Jag ringde 112 för att få tag på ambulansen för vi visste inte vad vi skulle göra. Vi kunde inte hjälpa henne. Men av någon anledning kommer jag inte fram. Jag drömmer mardrömmar om att jag blir jagad av någon/är väldigt skadad och behöver ringa 112 och jag kommer inte fram. Jag kom nyligen på att det är pga. den händelsen. Denna dag var hon arg långt in på natten. Jag har aldrig pratat med någon om detta för jag har inte vågat.

    Efter detta var förstod vi att vi inte kunde hantera min systers problem själva och fick därför gå till bup. Alla problem försvann ju verkligen inte då på direkten, men vi var inte längre ensamma med dem. Än idag, 2 år efter vi gick till bup, har hon fortfarande ofta utbrott. (dock bara utbrott om kläder och somna kan hon oftast göra utan att mamma sover bredvid henne) Idag var en av de dagarna när hon hade 2 utbrott. Idag är också min lillebrors födelsedag. Hon förstörde min lillebrors födelsedag så mycket och istället för att skratta tillsammans på kvällen så ligger vi nu i var sitt rum och gråter oss till sömns. Idag är också dagen då jag skar mig själv i armen för 4 gången. Första 2 gångerna var för 1 år sedan när min mormor och morfar bestämde sig för att sluta älska oss, jag fick reda på lite mer om varför jag aldrig träffat min farmor och farfar och att min nyfödda kusin troligtvis skulle ha en cp skada. Det blev lite för mycket på en och samma gång. De två senaste gångerna har varit för min syster. För att jag inte riktigt orkade vara stark, men jag ska kämpa.

    Jag var bara tvungen att skriva av mig, mår alltid så himla mycket bättre då. Om det är någon annan som har ett syskon som mår dåligt och behöver prata så svara på kommentaren så kan vi kanske hjälpa varandra.

    A 2015-01-25 00:45:04
    Svara
  • människor här skriver till största del om döden och jag känner mig lite fånig som kommer skriva om ett förhållande som pajat, om ett hjärta som krossats av en kille. men det är den värsta sorgen jag har upplevt i mitt liv, nog mest för att det var så oväntat. vi var så kära, vi var det trygga, stadiga förhållandet mina kompisar ville ha, men vi gick inte på rutin, vi hade roligt tillsammans. när vi varit tillsammans i 10 månader flyttade jag 80 mil ifrån honom för att plugga. vid den tidpunkten var det de jobbigaste jag varit med honom. vi klarade distansförhållande i över ett år innan det som inte fick hända faktiskt hände. vi pratade i telefon en dag, tjafsade lite smått precis som vi ofta gjorde och helt plötsligt säger han ”jag orkar inte längre, det är slut. på riktigt”. i det ögonblicket föll hela min värld samman, jag kunde inte förstå varför han gjorde det, och han hade ingen vettig förklaring. jag bestämde mig för att åka och sova hos min bästa kompis och medan jag packade grät jag hysteriskt och sa ”vad händer, vad händer?” för mig själv om och om igen.

    det har nu gått 4 månader och jag har varit konstant ledsen sedan dess. han var mitt livs kärlek, vi planerade att flytta ihop, att gifta oss, att spendera resten av våra liv tillsammans, det var ett ämne som ingick i våra vardagliga konversationer. jag har fortfarande inte fått någon vettig förklaring till varför och här sitter jag med ett brustet hjärta. jag ser ingen ände på denna sorg, jag gråter fortfarande mig till sömns ibland, jag skriver långa, hjärtskärande texter om min sorg. men det är så svårt att sätta ord på den och allt jag vill är att den ska ta slut, jag vill kunna leva mitt liv igen utan att ögonen ska tåras när jag ser/hör hans namn. han sa dagligen till mig hur kär han var, hur kan något sådant bara försvinna?

    sorg är den värsta smärtan man kan uppleva, det är inget man kan ta smärtstillande tabletter för, man kan inte sätta ett plåster över det. sorgen förintar människor, äter upp dom från insidan. jag hoppas ni alla här kan se en ände på er sorg och jag hoppas att ni vet att ni inte är ensamma i att sörja <3

    L 2015-01-24 22:30:02
    Svara
  • Min sorg känns helt plötsligt så obetydlig när döden finns så närvarande kring alla andra.Men jag tror jag har tappat bort mig själv lite. Det började för ett år sedan, jag fick jobb, på kundtjänst, jag var nykär och hela min värld gick ut på att jobba och vara med honom. Ett år senare. Jag gör samma sak och den jag en gång var är mer och mer frånvarande. Jag har inte tid för yoga, jag går aldrig på promenader, fotograferingen är mer eller mindre nerlagd, jag har flytatt ifrån mitt fridfulla hem ute på landet och min tid går ut på att tänka på honom. Anpassa mig för honom. för att vi ska ha det bra, för att han inte ska lämna mig. När jag inte tränar eller jobbar ligger jag på sängen och tittar in i väggen. Orkar inte göra det jag en gång älskade. Vet inte hur jag ska rycka upp mig och hitta tillbaks.

    Fanny 2015-01-24 13:41:58
    Svara
    • Svar på Fannys kommentar.

      När jag läser din kommentar kan jag bara tänka på den här låten https://www.youtube.com/watch?v=KUoN-6mLcPM och att jag en gång var lite för nära att tappa bort mig själv i en relation. Att sluta prioritera sig själv för att prioritera honom är farligt och något som kan hända utan att man själv märker det. Tänker att det viktigaste för att hitta dig själv igen är att hitta kraft för att göra det som du en gång älskade. Kan du inte försöka i liten skala? Typ yoga tio minuter i veckan, ta med kameran ut en eftermiddagspromenad när solen lyser. Känns allting alldeles för svårt tycker jag att du ska våga söka professionell hjälp! Det har jag gjort och det har verkligen hjälpt. Det här är nog en virrig kommentar, men hoppas du hittar lite tröst från den!

      s 2015-01-25 15:58:28
      Svara
  • Min pappa har alltid varit min största förebild, min trygga punkt i livet och den som alltid hjälpt mig när jag inte har kunnat hjälpa migsjälv. Ända sen jag var liten har jag tänkt att ”försvinner han, så försvinner jag” för ett liv utan honom har varit så otänkbart. Jag har alltid tänkt att jag vill bli som honom när jag blir äldre. Så bestämd, så stark och så levande.
    För sju månader sedan nu tog min pappa sitt liv. Han la sig på en tågräls och valde att lämna allt.
    Jag kan inte beskriva hur det känns. Chocken, den fruktansvärda smärtan och alla tusentals frågor.

    Jag flyttade till Göteborg mitt i allt i somras. Försökte plugga, men blev efter en månad sjukskriven. Nu volontärar jag på ett katthem, rastar en hund då och då och gör bara saker som gör mig glad. Som någon skrev här innan – i ett sånt här helvete märker man verkligen hur mycket kärlek det finns runt om en.

    Jag skulle vilja kolla om det finns någon därute i samma eller en liknande situation som min? Det skulle vara så skönt och fint att få prata och dela alla känslor men någon som vet precis hur det känns.

    Kram!

    Matilda 2015-01-24 10:59:33
    Svara
    • Svar på Matildas kommentar.

      Vet inte om du får denhär kommentaren, men jag har varit med om precis samma sak och vet hur det känns. Hör av dig om du vill prata om det.

      Frida 2015-02-17 17:14:49 http://H0lmberg.blogg.se
      Svara
    • Svar på Matildas kommentar.

      Jag är också i en lite liknande situation, i alla fall att jag alldeles nyligen (snart fyra månader sen) förlorade min pappa i cancer. Han var bara sjuk i två månader och jag förstod aldrig riktigt att det var så pass allvarligt förrän dygnet innan han dog.

      Min pappa var mitt allt. Jag stod hundra gånger närmare honom än vad jag står min mamma, och vi hade så fruktansvärt mycket gemensamt. Brukade också tänka att jag inte ville leva om pappa inte gjorde det. Tänkte det rätt ofta faktiskt, han var pilot och jag var orolig nästan varje gång han skulle flyga. Men att han skulle få cancer? Hade aldrig kunnat föreställa mig det.

      Till råga på allt så sög den sista tiden med min pappa. Hans nya sambo och hennes barn hade precis flyttat in och jag hatade henne över allt annat. Tyckte att det var något lurt och oäkta över henne, och nog hade jag rätt. Efter pappas död har hon tydligt visat att det enda hon egentligen var ute efter var pengar. Så himla hemskt. Så himla manipulerande. Hon förstörde i alla fall allt, och jag ville aldrig vara hos pappa i slutet. Vår fantastiska fina relation bröts ner bit för bit och slutade med att han dog. Usch.

      Hur som helst. Jag är 18 år och jag vet inte riktigt hur jag ska leva nu. Hör av dig/er om ni vill. Antonia@live.se

      Antonia 2015-01-25 13:56:26
      Svara
    • Svar på Matildas kommentar.

      Hej fina ni. Känner igen mig så mycket i det ni båda skriver. Min mamma har varit min största förebild och trygghet under mitt liv. Hon jag alltid vände mig till när det behövdes. Hon som alltid fanns där med de rätta svaren. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan henne. Men nu sitter jag här.

      För ett halvårs sen tog hon sitt liv. Hon blev utbränd, påverkades på ett extremt negativt sätt av antidepressiva och höll på att bli dement. Det var det hemskt att se sin mamma sakta försvinna inom loppet av några veckor. För jaa, inte längre än så tog det.

      Mer orkar jag inte skriva nu. Men jag bor också i Göteborg. Och det hade nog varit skönt att bolla med någon. Min mail är elinalmrosenblad@gmail.com

      e 2015-01-25 09:00:17
      Svara
    • Svar på Matildas kommentar.

      Min mamma var under min uppväxt min absoluta trygghet. Världens varmaste, mjukaste och roligaste. I samband med att min mormor dog blev mamma utbränd, hon gick in i en djup depression. Jag var 13 år. Hennes sambo klarade inte av att vara med henne. Hon blev lämnad. Hon blev sjukare, åkte in och ut på psyket. Fick tabletter, starka tabletter. En schitzofreni-diagnos. Hon fick ännu starkare tabletter. Hon var så ensam och jag orkade inte vara med henne mer än ett par dagar i veckan. Fler och fler vänner lämnade henne men några utav dem var starkare och bättre vänner än någonsin.

      När jag var 18 år åkte jag utomlands med min pappa och hans fru en vecka. Mamma hälsade att jag skulle vara rädd om mig men passa på att njuta av solen, att hon älskade mig så mycket. Efter fyra dagar fick vi ett samtal till hotellet, min mamma hade dött. Hon hade dött av en överdos av tabletterna hon fått. ”De tror inte att det var självmord”, sa min pappa. Men jag visste, på något sätt visste jag att det var meningen. Hon orkade inte leva längre.

      Jag vet precis hur det känns. För mig har det gått snart 6 år sedan detta hände, det blir bättre och lättare men de djupaste såren kommer inte läka helt.
      Om du vill prata, skriva av dig, så finns jag här. Jag bor också i Göteborg men skulle nog föredra en slags mailkontakt ifall du vill.

      Kram, Ida

      Ida 2015-01-24 13:09:16
      Svara
      • Svar på Idas kommentar.

        Tack för ditt svar, och tack för att du delar med dig. Det hade varit jättefint att ha mejlkontakt och få bolla tankar och känslor. Om du är säker på att du orkar.
        Min mejladress är: matilda.holgersson@hotmail.se

        Skicka iväg ett kort hej dit så fortsätter vi prata där. Tack igen! Kram

        Matilda 2015-01-24 23:46:33
        Svara
  • ångesten över att alla i min jävla släkt dör av cancer. utom farfar som drunkna av sin alkolism. vet ingen som inte dött av cancer de senaste fyra generationerna (hur absurt är inte det?) är så jävla rädd hela tiden att varje knöl i bröstet är cancer, att varje leverfläck är cancer ich att när huvudet gör ont är det cancer. är rädd för att min magont sen 7år tillbaka är cancer (är 22).
    har ångest mest hela tiden över denna cancer. att farmor som slagit cancern två gånger (fucking powerkvinna) ska dö plötsligt av cancer. den är överallt runtomkring mig hela tiden.

    känner egoism över att jag hela tiden oroar mig för mun död när folk dör varje minut.

    jenny 2015-01-24 00:32:38
    Svara
  • I augusti år 2014 förlorade jag min allra bästa vän. Min bästa vän, min andra halva, hon som sov bredvid mig varje natt när jag fått mitt hjärta krossat första gången, hon som jag pratade med jämt jämt jämt och hon som visste allt om mig och jag allt om henne. Hon var mer som en syster för mig än en vän. När hon blev sjuk intalade jag mig att allt skulle bli bra, att alla behandlingar skulle ta död på den där hemska sjukdomen. Behandlingarna gjorde inte det. Jag var med henne när hon tog sitt sista andetag. Att se henne dö var så surrealistiskt. Döden är så läskig för att den är så definitiv. Hon kommer aldrig tillbaka. Det finns ingen nästa gång, ingen andra chans. Vi kommer aldrig mer dansa oss igenom natten, vi kommer aldrig dricka trocadero och lyssna på P3 och vi kommer aldrig somna tätt bredvid varandra igen. Hon kommer aldrig få uppleva allt hon ville. När hon dog kändes det som att förlora ett ben. Hur skulle jag kunna gå utan henne? Jag kan fortfarande inte det, men jag haltar mig fram varje dag och hon är med mig i vartenda andetag.

    M 2015-01-24 00:32:05
    Svara
  • Idag ringde min pappa mig och sa ”jag vill vara ärlig med dig, jag tror inte hon lever veckan ut”. Han berättade att farmor inte längre kan dricka själv, inte sätta sig upp eller någonting. Hon har varit så himla gammal så himla länge. Hon har blivit successivt sämre de senaste åren, det är många gånger vi tänkt ”nästa jul/sommar/födelsedag lever hon inte” men hon har alltid på något sätt hängt kvar vid livet ändå. Hon är som av gummi, seg och utdragen.
    Hon vill inte leva själv längre. Hon har försökt ta sitt liv flera gånger, senast var när jag var 15.
    Jag är så himla kluven till hur jag ska känna inför att det här antagligen är den sista veckan i hennes liv. Hon har blivit en börda de sista åren. Jag tänker på hur hon varit mot min pappa och hur hans uppväxt har påverkat honom, jag tänker på hur det påverkade min farbror. Min farbror som tog livet av sig. bara ett par månader innan jag föddes. Allt detta är saker som jag funderar på mycket. Och när jag tänker på det skymmer det min sikt för hur jag kommer känna när hon faktiskt går bort. Jag kan inte föreställa mig. Kommer jag känna lättnad? Allt jag vet är att jag vill att hon ska få somna in nu, snabbt och lugnt. Jag vill att det ska vara över, för det tror jag hon vill.

    Himla fint ämne och initiativ <3

    Agnes 2015-01-23 23:23:12 http://www.astrologen.blogspot.com
    Svara
  • Hej jag är 18 år och igår fick jag reda på att min mamma har bröstcancer seriöst vad fan ska jag ta mig till vad gör man jag vet ingenting det känns så overkligt och bara konstigt fattar verkligen inte

    Jag har inte gråtit ännu men det känns som jag ska sprängas inifrån. Det känns som att jar tar för lätt på det och inte förstår stundens allvar samtidigt som det känns som att jag överreagerar men jag känner ingenting alls. Det är typ tomt och jag förstår inte. Jag fattar inte det går inte att ta in. Allting är precis som vanligt samtidigt som precis allt är helt annorlunda. Min mamma är hälsan själv har bara oroat mig för min lite äldre pappa hela mitt liv. Jag vet inte hur man gör sånt här. Min familj skämtar om allt och vi låtsas mest inte som någonting och fortsätter som vanligt. Vill inte att min mamma ska dö. Vill inte se henne må dåligt. Vill inte att mina föräldrar ska gråta så att hela min världsbild rubbas. Att de inte är starka trygga och odödliga skrämmer mig. Fan vad det skrämmer mig. Jag vet all statistik jag tänker sakligt. Jag kan inte tänka alls som om att hela jag är nedsänkt i filmjölk. Förlåt för osammanhängande text och antagligen helt oförståelig men det är så det är nu. Och antagligen väldigt långt bryr mig inte om igen orkar läsa ärligt talat. Det gör så sjukt ont. Det gör fysiskt ont tänk att sorg kan sätta sig i kroppsdelar. Mina vänner vill vara där för mig och de stöttar men vill inte tynga dem. Men jag har rätt att få skrika i skolan och gråta på toaletter. Om det är någon som har rätt till det nu så är det faktiskt jag. Jag har skäl men fy vad jag önskar att de inte fanns. Jag har inte gråtit ännu. Vill inte gråta inför min mamma jag behöver vara stark för henne. Jag vill inte gråta för mina vänner behöver att de behandlar mig som vanligt så jag inte behöver tänka på det. För tänker jag inte på det och pratar om annat finns det en liten chans att det inte sker. Samtidigt har jag ett så stort behov av att berätta och sätta ord på allt för att kunna få det konkret för att iallafall försöka att förstå. Eller va fan jag vet inte jag är bara ett barn varför händer sånt här jag orkar inte jag kommer inte klara det det kommer inte gå vad ska jag ta mig till fy klarar mig inte utan min mamma fan fan cancer min mamma har cancer min mamma har cancer cancer cancer kvittar hur mycket jag säger det förstår inte kan inte tänka. Mina systrar är tjugo år äldre och jag bor med mina föräldrar och vi är så himla tighta de är allt för mig. För en vecka sen innan allt det här hände kunde jag ligga om nätterna och sakna mina föräldrar så himla mycket trots att de bara var en vägg ifrån mig. Och nu. Vet jag inte vad. Har hindrat mig från att gråta. Mina ögon tåras när ingen är i närheten, på morgonen när jag ser hennes parfym i badrummet, bilderna på henne från trädgården på mina garderobsdörrar, snön utanför bussfönstret för hon älskar att åka längdskidor. Hon är hälsansjälv jag har bara oroat mig för min något äldre pappa i alla dessa år. Men jag har hållit tillbaka tårarna, jag vägrar, har bara har sån spänningshuvudvärk nu efter två dagar. För eller senare kommer det att brista. Jag förstår det. Tänker inte på det hemska. Lyssnar inte på musik som jag älskar för det får en att känna. Är rädd för känslor. Kollar inte på film. Vill inte riskera något, jag gråter jättelätt till film, det skulle bli en katalysator. För eller senare brister det och jag kommer rasa ihop och falla. Vet inte hur man ska hantera sånt här. Jag kan bara forma en enda tanke. En enda sanning. Jag kommer inte klara det här. Det kommer inte att gå. Jag kommer gå under.

    Elina 2015-01-23 22:56:41
    Svara
    • Svar på Elinas kommentar.

      Fuck vad ont det gör att läsa. Pappa fick cancer när jag var 16. Vill inte veta vad du går igenom men fan jag vet exakt. Snälla mejla om du bara vill prata eller vad som. Hade betytt mycket för mig att snacka med någon när det hände mig. Bara svara på denna kommentaren så löser vi det. Kram

      Linnea 2015-01-24 03:32:20
      Svara
      • Svar på Linneas kommentar.

        Förstår inte att världen kan fortsätta som vanligt. Blir typ provocerad av att folks liv pågår precis som innan, samtidigt är det allt jag vill. Vill inte att något ska förändras. Hatar förändringar. Förstår verkligen inte vad jag gjort för att förtjäna detta.
        Jag heter @RappElina på Twitter om du vill skicka din mailadress jag tror verkligen jag skulle behöva det för fan vad allt suger Mina vänner är snälla och försöker hjälpa till men de förstår liksom inte

        Elina 2015-01-24 12:44:39
        Svara
    • Svar på Elinas kommentar.

      Jag kom nyligen ur en jobbig tid med depressioner och självdestruktivitet jag hade långsamt blivit bra igen men så blev min starka grymma arbetar farfar han förtjänar det allra bästa efter ett hårt liv med fingrar som fastnat i sågen på fabriken och yxor och min farmors död och annat harar att se han så annorlunda från att bo i lägenhet där han prydligt skriver upp temperaturen både morgon och kväll i sin lilla kaffestänkta kalender till att fått ligga en hel natt på golvet efter strokes och sen vara sjuk i en säng på lasarettet med slangar operationer och gulnande hud. Pappa har hostat så han kipat efter luft och mamma och jag har varit rädda beredda med SOS alarm. Men som sagt nu har min mamma fått bröstcancer. Hon ska opereras den 2 februari. Vad ska jag ta mig till. Förlåt vill verkligen inte värka gnällig. Snälla tyck inte att jag klagar. Jag vet att människor har det värre. Vet flera i min bekantskapskrets men hur ska det här gå? Hatar att inte veta

      Elina 2015-01-23 23:33:56
      Svara
  • jag lägger inte denna kommentar som respons till någon särskild just för att den riktar sig till typ alla kommentarer där innehavaren genomgår sorg. min pappa gick bort för lite mer än ett år sedan, väldigt hastigt och oförutsett. min pappa var min favoritmänniska, min trygghet, min bästa vän, min själsfrände, den absolut viktigaste människan i mitt liv. jag minns att jag många (eller kanske inte många, men ett par) gånger tänkte att ”hur fan skulle mitt liv se ut om något någonsin skulle hända med pappa?” just för att han var en sådan vital byggsten i mitt liv. . precis när jag skulle flytta hemifrån försvann han från jordelivet. helt plötsligt. den sorgen och smärtan, jag kan inte klä den i ord. jag var i chock i två månader efteråt. kunde liksom inte ta in vad som hänt. ville inte ta in. den första veckan satt jag bara i min säng och stirrade in i väggen. kunde inte känna något, var helt apatisk. det gjorde så ont att jag inte kunde känna efter. den plötsliga frånvaron var nästan lika närvarande och påtaglig som hans närvaro. överallt fick jag höra att ”det kommer bli bättre” och ”du kanske inte kan förstå det, men smärtan avtar”. jag kunde inte FÖR MITT LIV ta in dom där orden eller förstå att smärtan skulle avta. allt jag gjorde påminde om honom. allt, allt, allt, allt, allt, allt påminde om honom. saker människor sa, gjorde, ja, allt. jag träffade en psykolog och det hjälpte mycket. jag grät mest i början, men sedan kom orden. jag kunde konkretisera mina känslor och få hjälpa att sortera upp lite saker. min psykolog sa många kloka saker, bland annat att sorgen och glädjen alltid vandrar hand i hand. det låter löjligt, men det är sant. trots att jag aldrig någonsin känt sådan sorg som jag gjorde efter att pappa dött, inser jag att jag också aldrig känt så mycket kärlek. kärlek inför min familjemedlemmar som finns kvar, kärlek för alla underbara vänner och, inte minst, en sådan enorm kärlek för min pappa. sedan, efter enormt många dagar, ja, nästan ett år, efter många tårar, psykologsessioner, raseriutbrott, skratt, diskussioner, och stunder av bottenlös sorg kom den där dagen. den dagen då jag kunde tänka på pappa utan att gråta. den dagen då jag kunde tänka på vad som hänt utan att få tårar i ögonen, känna ilska i bröstet och tyngden på mina axlar. helt plötsligt en dag då sorgen börjat avta. och så är det, så fungerar det. helt plötsligt, kanske när man minst anar det, säger kroppen till att den sörjt klart. eller sörjt klart kanske jag inte har, det kommer jag nog aldrig ha, men åtminstone sorterat känslorna och gjort det lite lättare för kroppen att andas. och tro mig, om jag klarar av att leva utan min älskade pappa, då kan du också klara av att fortsätta livet utan den du älskar. jag hade aldrig aldrig aldrig någonsin trott detta för ca fem år sedan – varken att han skulle försvinna eller att jag skulle klara det – men man är stark, så otroligt mycket starkare än vad man tror. det viktiga är att tillåta sig att känna det man känner. att tillåta sig att känna sig så ledsen att det känns som att allt försvinner, att tillåta sig att känna att man inte klara det, att tillåta sig att inte klara det. det är då, då som du är i kontakt med dom mörkaste känslorna och bearbetningen, det är då du klarar det.

    Emelie 2015-01-23 21:35:39
    Svara
    • Svar på Emelies kommentar.

      Blev så berörd när jag läste din text. Jag har varit med om samma sak som du, alltså att min pappa gick bort hastigt för nästan ett år sedan. Min fina pappa och bästa kompis. Jag ville bara skriva och säga att det tröstade mig idag att läsa det du skrev och se att någon förstår hur det känns, hur jag känner. Annars tycker jag att det är bland det jobbigaste, att ingen fattar att man bär runt på det hela tiden trots att tiden går och det blir lättare att hantera. Många kramar

      SB 2015-01-24 01:03:43
      Svara
    • Svar på Emelies kommentar.

      Min mormor var innan hon fick bröstcancer väldigt pigg. När hon fick höra från av läkaren att hon hade cancer blev hon jättedålig psykiskt och fysiskt. Hon ville inte gå till Actic längre eftersom hon inte ville att de på gymmet skulle märka någonting. Hon skämdes så mycket över sjukdomen. Jag kunde sitta mitt emot henne och tänka att hon inte fanns och det ångrar jag jättemycket. Jag hade under hela sjukdomsperioden inte gråtit men när hon var som sjukast såg hon att jag höll tårarna inne, men hon sa ”gråt inte..”. Jag gick på gymnasiet under tiden hon var sjuk, och med skolstress´+mormor och det övriga livet gick till slut inte ihop. Resultatet av att jag hållit inne all gråt var panikångestattacker både i (på lektion) och utanför skolan. Det är inte jättekul att gråta och hyperventilera i cirka 30min. Jag har aldrig mått så dåligt. Jag ville att världen runt omkring också skulle stanna och förstå hur jag mådde men den bara forsatte i samma tempo som förut och jag hann inte med. Jag berättade för min mentor och kanske någon annan lärare hur situationen var och att det var väldigt jobbigt för mig. Det är alltid skönt om lärare har förståelse. Jag började gå till samma kurator i ca 1,5 år och hon hjälpte mig berarbeta tankarna om mormor och det övriga som orsakade ångestattackerna. Det blev bättre.

      Jag är glad för att jag inte grät när hon såg, men jag hade gärna kunnat göra det framför föräldrar, vänner, framför film osv. Jag hade också såhär i efterhand velat prata om cancern med föräldrar vänner och självklart med mormor också. Men som du beskriver var jag också väldigväldigt rädd att alla känslor skulle svämma över.Om känslorna svämmar över så gör det ingenting. Det är mänskligt att känna. Din mamma kanske också vill prata om det, men inte vågar av samma anledningar som du har. Jag tror det bara är bra att prata om det. Kram!

      alice 2015-01-24 00:27:43
      Svara
    • Svar på Emelies kommentar.

      Jag vill bara säga att jag skickar alla kramar jag någonstans kan skicka till dig!! du skriver att du inte gråtit och håller in med känslorna. Ett bra sätt att få ur sig lite av dom det är skriva dagbok om exakt hur jäkla jobbigt det är eller prata med exempelvis kurator. Jag vet att det kan ta emot men när min mamma var riktigt sjuk pratade jag med en kurator två gånger i veckan och fick ur mig lite av allt det fruktansvärt jobbiga. Jag tänker på dig! Kram!

      Ida 2015-01-23 23:18:40
      Svara
  • Min pappa blev sjuk i somras, värsta sortens hjärncancer, läkarna gav han max 5 år.. Idag mår han bra och allt har gått så himla bra, operation och strålning och hela biten! Det är såklart fantastiskt men det är så svårt att hantera tanken att han mår bra nu men att risken för återfall är väldigt hög, han är ju egentligen frisk nu men ändå inte, så konstigt. Man blir liksom aldrig friskförklarad. Försöker leva i nuet och inte tänka på framtiden men det är svårt, mina framtida barn kanske aldrig får träffa honom och min mamma kanske blir ensam i ett stort hus. Det som plågar mig mest är att jag flyttade ifrån staden han bor i (och som jag är uppväxt i) i våras, vill finnas där och vara med, träffa honom ofta och vara tillsammans allihopa, vet ju inte hur lång tid det är kvar.. Kanske 10 år men kanske bara 1 år. Har tänkt boka tid hos psykolog men av tidigare erfarenhet så vågar jag inte ta tag i det riktigt fast jag borde. Kram till alla <3

    e 2015-01-23 21:26:42
    Svara
  • Nästa vecka skulle en av mina bästa vänner fyllt 22 år. Han blev inte äldre än 18. Han tog sitt liv sommaren 2011, efter att ha varit försvunnen i nästan 24 timmar. Som hans mamma tårfyllt utbrast på begravningen så har vi alla två liv, vi är alla två personer. Den jag var innan dödsbeskedet, den tillvaro jag levde i upphörde. Inget var sig likt, allt var annorlunda – min värld hade rasat. Ändå fortsatte vardagen som inget hade hänt. Den stannar inte för något, eller någon. Vi alla bearbetar sorg olika, på både gott och ont. Jag har sedan den sommaren gästat fler begravningar än antal år jag spenderat i skolbänken. Det blir fanimej inte lättare, trots vad som sägs. Smärtan och saknaden kvarstår, den försvinner inte och kommer aldrig göra det… men man vänjer sig. Den blir en del av verkligheten, en del av den du är, och efter ett tag får man det att fungera. Säga vad man vill om människan, men helvete vad stark hon kan vara när hon behöver det. Kom ihåg det, ni vackra som skrivit ovan, och som kommer att kommentera nedan. Det är också viktigt att ni förstår att ibland så är det starkaste man kan göra att be om hjälp.

    Rebecca 2015-01-23 20:52:35 http://theycallitblues.tumblr.com
    Svara
  • Jag vill så gärna skriva. Men det finns knappt för det som hände mig i slutet av förra sommaren.

    Min familj har alltid varit så hel och kärleksfull. Mamma har alltid varit så otroligt varm och trygg. Pappa kärleksfull på ett sätt som pappor brukar vara. Två syskon som jag stod nära och älskade. Jag har många gånger sätt oss som en väldigt bra familj. Något jag varit mycket tacksam för hela livet. Speciellt min relation med mamma har varit något jag vårdat och varit stolt över.

    Men förra sommaren gick så mycket i bitar. Mamma blev sjuk, på vilket sätt förstår jag knappt fortfarande. En blandning mellan det psykiska och fysiska ungefär. Fel medecin och otur på alla sätt och viss. Min största klippa gick i tusen bitar och något hände som ingen av i hela min omgivning någonsin trodde skulle hända. Min mamma tog sitt liv.

    När jag fick veta det trodde jag att jag skulle dö. Jag trodde att vi alla skulle dö. För livet utan henne gick inte att föreställa sig. Allt blev svart. Jag kunde knappt andas. Hur kunde min mamma, som var så klok, stark och hel, göra något sådant? Det är fortfarande obegripligt. Ibland känns det som jag lever i en dröm.

    Men nu står jag här, ett halvår senare. Och vi alla har överlevt. Men jag är mitt i sorgen. Och idag har varit en sådan dag då ångesten värker i hela bröstet. Som ett tryck över hjärtat.

    Jag skriver för att jag ännu försöker förstå. Och för att kanske hitta någon därute som har upplevt något liknande. För det är ju så jäkla ensamt när ingen av ens vänner förstår va man går igenom.

    e 2015-01-23 20:44:56
    Svara
    • Svar på es kommentar.

      Min pappa gick bort för ett år sedan och då tänkte jag samma sak – jag kommer också dö. Men vet du? Hur orimligt och dumt och oförstående detta än låter, så lovar jag dig att smärtan kommer att avta. I alla fall om du tillåter dig att sörja ordentligt. Gråt, skratta, prata om din mamma, minns hennes skratt och sätt och beteende. Det är så otroligt viktigt att känna saker. Stänger man in känslorna mår man bara sämre och stoppar bara upp sorgeprocessen, som förr eller senare ändå vill ja sin gång. Kanske vore det skönt att träffa en psykolog? Det gjorde jag och var lite av min räddning. Var inte rädd för att vara ledsen och gråta, för det är ett bra sätt att bearbeta förlusten på. Jag vet att du klarar detta, du kommer kunna leva ett underbart liv trots denna förlust. Även om du inte tror det nu. Styrkekramar till dig <3

      Emelie 2015-01-24 09:30:39
      Svara
    • Svar på es kommentar.

      Hej! Jag ville bara säga till dig att du inte är ensam även fast det känns så fruktansvärt ensamt. Min mamma tog sitt liv när jag var 13 år och idag är jag 16. Hon var den mest underbara person som fanns och min förebild på många sätt. Att hon tog sitt liv är så oerhört ofattbart. Jag vet att hon var sjuk, men hon sa ju till mig att hon alltid skulle kämpa. Jag ville iallafall säga till dig att det blir bättre. Jag lovar dig. Folk sa så till mig och jag blev så irriterad för allt kändes ju bara så hemskt. Tillåt dig att vara ledsen, prata med kompisar och kurator och tillåt dig att gråta. Jag började gråta i skolan många gånger och jag runt med en s gråtklump och overklighetskänsla. Jag gick till kurator två gånger i veckan och fick massor av stöd. Tillåt dig även att vara glad om du känner dig glad. Hitta på sånt som Du tycker är roligt, gå på bio eller ta en fika med en kompis. Sätt dig sjäv i första hand och när det känns jobbigt tänk att du tar en dag i taget. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva till dig men har så svårt att sätta ord på det ,men jag vet precis vad du går igenom även fast sorger ser helt olika ut.
      Jag tänker på dig så himla mycket och jag vet hur fruktansvärt det är att förlora den bästa personen i sitt liv. många kramar till dig!!

      anonym 2015-01-23 23:35:03
      Svara
    • Svar på es kommentar.

      Jag har inte varit med om något likadant personligen men i min släkt har liknande saker hänt. Jag fick en bok i julklapp som heter ”Mysteriet mamma”, skriven av en norsk journalist som heter Trude Lorentzen. Hennes mamma tog livet av sig när hon var 15. När hon är vuxen går hon igenom åren de hade tillsammans, söker upp mammans gamla vänner och arbetskamrater, läser hennes sjukhusjournal, gör beräkningar och går igenom allt som finns att gå igenom om mamman. För att försöka förstå vad som ledde fram till det slutgiltlga. Den är varken kritisk mot vården eller som ett brev till hennes mamma, utan bara väldigt metodisk. Känslosam. Jag tyckte mycket om den. Jag skulle rekommendera den boken till dig, kanske inte nu men när du känner att du orkar och vill. Jag tror det är viktigt och bra att läsa något från någon som varit med om samma sak.

      Här är en adlibrislänk, men den går säkert att låna också:
      http://www.adlibris.com/se/bok/mysteriet-mamma-9789170377938

      Ta hand om dig.

      Agnes 2015-01-23 23:11:37 http://www.astrologen.blogspot.com
      Svara
  • Jag slås av sorg varje dag när jag tänker på min vän. Hennes ätstörning och isolering. Vill så gärna prata med henne om det, och inte lämna henne själv i sin sorg och ensamhet. Men jag vågar inte, jag är så feg. Det grämer mig, varje dag. Jag skjuter upp på det hela tiden, jag är verkligen inte den som vågar prata om känslor vilket jag skäms över. Jag vill så gärna att hon ska bli frisk, hon är ju en av de finaste jag vet.

    x 2015-01-23 20:22:16
    Svara
    • Svar på xs kommentar.

      jag hade en ätstörning innan som jag nu ör frisk från len jag skulle rekommendera dig att prata med din vän. Vet hon om att hon är sjuk och går hon på behandling?
      För att prata med din vän måste du inte nödvändigtvis gå in på tunga ich jobbiga saker ut tvärt om. Få henne att byta fokus! Prata med henne och berätta om roliga saker som har hänt, fråga henne saker som t.ex hur hennes drömhus ser ut eller hur hon vill att hennes liv ska se ut om fem år. Det får henne att tänka in i framtiden och se att livet har så mycket att erbjuda. Att om man tar sig igenom en ätstörning och kan äta precis som alla andra så kan man göra vad man vill här i världen! Att inse att maten inte ska få stoppa eller begränsa en.
      När jag låg på sjukhus kom min vän ich visade bilder och videos från vad de hade gjort i skolan mot slutet av terminen, hon pratade om roliga upplevelser och opinsamheter hon gjort och hon sa det på ett sätt som gjorde att jag visste att hon brydde sig om mig och att hon berättade detta för att jag skulle få byta fokus och bli motiverad av att komma tillbaka. Det var bästa som hände under min sjukhustid. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen ich den gav mig mod.
      Men kom ihåg att det inte är ditt ansvar att få henne att må bättre! Du kan visa att du bryr dig men sådär otroligt mycket mer kan man inte riktigt göra som närstående även om det kan vara frustrerande att känna sig så maktlös i det.
      Ett tips är att kanske pyssla ihop en liten bok med fina bilder på er, listor som hon kan fylla i och annat fint. Det blir som en terapi och den bästa gåvan man kan ge är att ge något man gjort med sina egna händer.
      Hoppas att du mår bra för det är viktigt att du inte glömmer dig själv heller!

      Sigrid 2015-01-24 12:54:51
      Svara
  • Min mamma dog för snart tre år sedan. Jag var då 16 år. Tre år är ändå ganska lång tid, men jag tänker fortfarande på henne varje dag, och saknar henne så fruktansvärt mycket. Hon var, och är fortfarande, min förebild. Hon var den starkaste människan jag någonsin känt. Inte enbart i sin kamp mot cancern, utan hela tiden, varje dag. I sitt jobb, i sin vardag och med oss i hennes familj. Hon var bäst!

    Något av det allra jobbigaste är att jag aldrig fick säga ett ordentligt hej då till mamma medan hon fortfarande levde, fortfarande andades. Jag lämnade henne på kvällen, den sista kvällen, endast för att jag blev tvungen till det och i tron att hon skulle vara där när jag kom tillbaka, för det hade de lovat mig. Men det var fel. Bara någon timme efter att jag gått därifrån var hon borta. För alltid. Kroppen var kvar men hon var inte kvar. Jag skulle aldrig mer få vara tillsammans med min mamma. När vi satt runt kroppen och skulle ”säga hej då” kunde jag inte tänka på något annat än att hon redan var borta, att jag inte tagit vara på tiden jag hade tillsammans med henne tillräckligt och då rörde jag vid det enda hos den döda ”mamma” som jag fortfarande kunde associera med den levande, hennes högra tumnagel som är räfflad. Jag drog min egen nagel över hennes och kände den välbekanta ojämna ytan. Resten var någon annan. Den gulgenomskinliga vaxiga hyn, den tunna och utmärglade kroppen och de slutna ögonen. Någon annans kropp. Inte min mammas.

    I 2015-01-23 20:19:33
    Svara
    • Svar på Is kommentar.

      Helt jävla absurt men jag har varit med om exakt samma sak. Mamma dog för tre år sedan, och jag var 16. Också i cancer. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag förstår hur du känner. Min mamma var också bäst i världen. Det är så jävla jobbigt att det känns som att leva utan sin högra arm, och att det kommer kännas så för resten av mitt liv.

      J 2015-01-24 08:30:57
      Svara
      • Svar på Js kommentar.

        SÅ konstigt!!

        Ja, jag kan fortfarande inte fatta hur jag ska klara det här. För tiden läker fan INGA sår. Jag trodde att allt skulle bli lättare med tiden men det blir det inte. Jag är en instabil människa, pendlar mellan jätteledsen och jätteglad hela tiden. Bara något så litet som att se eller umgås med någon som är med sin mamma är så JÄVLA jobbigt. När jag ser en vän krama eller prata om sin mamma så hugger det alltid till inom mig. Fortfarande. Jag avundas dem. Och de kan ju inte hjälpa att de har allt det. Jag vet det. Och jag vill ju verkligen att de ska få ha sina mammor. Men trots det blir jag så ledsen. Jag önskar mer än allt att jag bara kunde få träffa mamma igen, bara en endaste gång. Så att jag kan få krama henne hårt hårt hårt och så himla länge. Det är allt jag vill, att få krama henne och vara nära henne. Fan vad jag saknar henne. Varenda dag.

        Och trots att det snart har gått 3 år så kan jag ibland ändå komma på mig själv med att tro att hon nog kommer komma tillbaka någon gång. Jag kan liksom inte fatta helt att hon aldrig någonsin kommer kunna komma tillbaka. För hon är död.

        Jag läste ett jättefint inlägg någonstans någon gång, och det är verkligen sant. ”Sorg är för evigt. Den försvinner inte, den blir en del av dig, steg för steg, andetag för andetag. Jag kommer aldrig att sluta sörja min mamma för jag kommer aldrig att sluta älska henne. Det är så det är. Sorg och kärlek hör ihop, det ena existerar inte utan det andra. Det enda jag kan göra är att älska henne och älska världen och leva som hon gjorde, med mod och kraft och glädje.”

        Sorgen är kärlekens pris.

        I 2015-01-25 17:06:14
        Svara
        • Svar på Is kommentar.

          Nej, tiden läker fan inga sår. Vill bara att allas mammor ska dö så att livet slutar vara så jävla orättvist. Jag förstår vad du menar med att hon ska komma tillbaka en dag. Jag väntar också på den dagen mamma kommer hem igen. Det här är något jag tycker är väldigt fint som har hjälpt mig:
          Sorgen är som en stor grå sten som man bär på ryggen. Den ska slipas ned till en liten vacker ädelsten, så liten att den får plats i hjärtat.

          J 2015-01-31 18:49:16
          Svara
    • Svar på Is kommentar.

      Vet verkligen inte hur den situation känns, för har inte varit med om något liknande. Men tror du inte att det kan ha varit ett medvetet val av henne på något sätt? Att hon inte ville dö när du var med, utan släppte taget när du var borta? Lägg inte skulden på dig själv.

      Stina 2015-01-24 01:21:24 http://stinaemilia.devote.se
      Svara
      • Svar på Stinas kommentar.

        Tack för ditt svar Stina. Jo, det är nog så. Pappa var med henne och när jag och mina syskon gått var det som om hon väntade på att hon skulle få vara helt själv med pappa. Och när hon tillslut var det tog hon sitt sista andetag.

        Konstigt hur det kan vara så. Hur man kan ha en såpass kontroll trots att man inte är vaken/vid medvetande. För så var det den sista tiden. Mamma låg bara där, med ögonen slutna, och andades. Hur kunde hon, till och med då, bestämma hur hennes sista stund i livet skulle vara??

        I 2015-01-25 16:36:20
        Svara
  • Jag brukar aldrig kommentera eller engagera mig i de bloggar jag läser på något sätt. Men nu när ämnet sorg kom, just nu, denna vecka, så kändes det som det var meningen på något sätt.
    Min mormor gick bort för ungefär en vecka sedan, efter en tid då hon mått väldigt dåligt. Det är konstigt, för jag vet inte riktigt hur jag känner inför det hela. Jag stod inte min mormor så nära, inte som vuxen i alla fall, men som barn så var vi på mormor och morfars gård i princip hela somrarna. När både mina morföräldrar, och farföräldrar, blivit äldre så har jag nog tagit mer och mer distans till dem både medvetet och kanske omedvetet. Jag hälsar inte på dem lika mycket och ringer inte. Jag tror jag tycker det är jobbigt att se dem åldras, de är liksom inte sig själva längre. Jag har gråtit och varit ledsen för att min mormor har gått bort, men jag har samtidigt känt lite att jag inte haft rätten att vara ledsen just för att jag i princip inte besökt henne den sista tiden trots att jag befinner mig i samma stad.

    Jag har nog skjutit bort det mesta av gråten och de jobbiga tankarna. Låtsats som att allt är bra och jobbat på helt som vanligt och verkat glad. Kanske just för att det känns som att jag inte borde vara särskilt ledsen. Tycker också samtidigt att det är oerhört jobbigt att gråta och vara ledsen inför andra, för det handlar alltid om att den andra vill få en glad igen. Men det handlar ju inte om att man vill bli uppmuntrad och glad utan att få vara ledsen och att få sörja. Därför är jag nog helst ledsen när jag är ensam, men det känns också jobbigt.

    Vet inte riktigt var jag vill komma med detta, men det känns skönt att få berätta hur jag känner och kanske är det någon som känner igen sig.

    Christine 2015-01-23 19:50:44
    Svara
  • Min 7 månader gamla katt, Alfred, kastrerades i måndags. Det har gjort mig så ledsen och sorgsen att se honom ha ont. Han hade svårt att låta sina sår vara och tratten som han tvingades ha på sig gjorde saker värre då han inte kunde navigera sig själv och sprang in i möbler och väggar. Han har sett så sårad och förvirrad ut och det har gjort att jag gråtit floder och varit extremt orolig för honom. Jag vet att i det långa loppet så är det här det bästa för honom. Han blir mer och mer sig själv igen nu och det känns bra.

    Malin 2015-01-23 19:37:00
    Svara
  • jag känner ofta sorg även om min familjs situation är bättre nu än vad den varit förut. Mitt syskon är snart 12 år men har inte gått i skolan på tre år, hen klarar det inte (har ganska nyligen blivit diagnostiserad med bl.a. autism). mamma blev sjukskriven i takt med att det blev sämre för honom, och kämpar fortfarande så himla himla mycket. hjälpen som en ska få från samhället är så otroligt bristfärdig att jag knappt orkar tänka på det. själv fick jag massa problem mitt upp i allt detta och när jag behövde min familj som mest gled vi ifrån varann. vi jobbar på att bygga upp något nytt, och det går. men det tar tid, det tar så jäkla lång tid. och det gör så ont att se ens allra närmaste må väldigt dåligt. Någon mer som har syskon/närstående med diagnos eller depression??

    my 2015-01-23 17:11:08
    Svara
    • Svar på mys kommentar.

      Min syster är mår väldigt, väldigt dåligt. Hon har fått diagnos i någon slags deprission och gick inte heller i skolan förut på länge. Hon får utbrott hela tiden och jag vet verkligen hur det känns att må dålig över ens syskon som man vill det bästa för. Men vi ska vara starka och klara detta!!

      Styrkekramar!

      A 2015-01-25 00:59:52
      Svara
    • Svar på mys kommentar.

      Det var jag som fick depression och tvångstankar i min familj och det ändrade hela familjen. Men nu (tyvärr, 10 år senare-hjälpen vi får är verkligen extremt svag och det tar sååå lång tid att hitta rätt i den dimman och tyvärr igen, måste man vara så jävla på och aggressiv nästan för att verkligen understryka att ”vi behöver hjälp!”) har det lagt sig och det är okej nu. Helt annorlunda men okej och bra. Man får acceptera den förändringen, då blir det lättare. Jag vet inte om du har fått någon hjälp själv men jag rekomenderar starkt att du hittar ngn att prata med, typ på ungdomsmottagningen. För att få ur dig det negativa och fokusera på sånt som faktiskt är fint i ditt liv. På ett sätt så är dessa problemen inte dina (även om jag såklart förstår att det kan kännas så och påverka dig jättemkt) och du måste ta hand om dig under detta, samtidigt som du stödjer din familj. Det är allt du kan göra för dem (det kan vara jobbigt att höra, förlåt <3 men det är så). Och mår en del av familjen lite bättre så kan det ju smitta av sig.
      Det blir bättre. Lovar. Men det tar lite tid. Jättemånga kramar till dig!!

      Gabriella 2015-01-23 21:22:25
      Svara
  • Livets klocka
    

Det var på påsklovet 2009, jag kommer aldrig att glömma den veckan som förändrade mitt liv för alltid. Jag visste att det skulle ske förr eller senare, men jag kunde ändå inte förstå vad som var på väg att hända. Jag hade precis jobbat klart på mitt extra jobb när pappa ringde och sa att moster och mina kusiner var på väg från Finland. Jag tyckte att det var så roligt, inte ens deras spontana besök fick mig att förstå vad det egentligen berodde på. Pappa hämtade upp mig och vi åkte och handla, jag förstod fortfarande ingeting. Pappa sa inget heller.
    När vi kom hem möttes vi av min syster som sa att läkaren just varit på besök och att det såg ut att vara slutet för mamma nu. Jag kommer aldrig glömma de orden och hur de slog mig rakt i magen. Jag kände hur en del av mig dog i samband med att jag fick höra att min mamma höll på att somna in. Den där jävla cancern skulle ta den jag älskar mest av allt ifrån mig. Jag fick panik, tänk om mamma hann dö innan jag fick säga allt jag ville att hon skulle veta. Hur mycket jag älskar henne, hur tacksam jag var för tiden vi fått. Jag släppte mina matkassar och sprang så fort jag kunde upp till rummet hon låg i. Jag grät och låg bredvid henne i sängen en lång stund och pratade. Jag ville inte lämna henne för att jag visste att det skulle bli sista gången jag skulle få höra min mors röst, jag var bara 16 år, mamma var bara 47.
    Jag och mina tre systrar sov i samma säng den natten då mamma tog sina sista andetag. Alla som betydde något fanns i närheten, och det var en trygghet för oss alla. Men nog mest för mamma. Det hade regnat hela påsklovsveckan och när jag vaknade upp tidigt på långfredagen visste jag på en gång att mamma hade lämnat oss. Solen sken för första gången på en vecka, och jag kunde höra fåglarnas kvitter utanför fönstret där mamma låg. Som en symbol att hon var befriad från all smärta och mörker. Jag satt på en pall och kände på hennes kalla hand. Min älskade mamma skulle jag aldrig mer få se. Jag minns att jag satt där och lyssnade på tystnaden, inga ansträngade andetag från min mors tunga bröst fanns längre kvar. Varför fick inte min mamma leva längre? Jag tittade på väckarklockan som låg på bordet bredvid och tickade på bestämt i vanlig ordning. När jag tittade på mamma igen kunde jag inte höra det tickande ljudet längre. Det försvann. Som om tiden stannade. Jag förstod att hennes tickande klocka hade slutat slå. Det var som ett tecken på att livet på min sida forsätter att gå. Jag insåg att det skulle fortsätta ticka utan mamma hur svårt det än kändes. Samtidigt som något djupt inom mig sa att en ny klocka började ticka för henne någon annanstans.

    Så länge jag minns kommer min fantastiska mamma att finnas <3

    Jennie 2015-01-23 16:54:40
    Svara
  • Känns konstigt att läsa detta samma dag som min pojkväns pappa fick sitt cancerbesked. Det är konstigt allt ihop.

    Lisa 2015-01-23 16:48:25
    Svara
  • Att min älskade, favorit individ – min häst är skadad och förmodligen inte kommer bli bra. Det gör sååååååå ont och jag kan verkligen inte se en framtid utan honom. Han är mitt liv och mitt allt!

    Elin 2015-01-23 16:41:46
    Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Jag förstår verkligen hur du känner. I fredags avlivade vi vår hund. Känner mig alldeles tom och det är som om det är någon sjuk dröm jag lever i. Han var ju världens friskaste och piggaste och trots sina 9 år var han precis som en valp. Han var mitt allt och det var jag och han, vi två genom vått o torrt. Han var min trygghet och jag var hans. Jag bor ensam och vet inte hur jag ska ta mig tillbaka till en vardag utan honom? Har varit borta över helgen men idag var jag tvungen att återvända hem och imorgon börjar skolan igen. Har plockat undan hans mat- och vattenskål och slängt hans tuggben som fortfarande låg kvar på mattan. Jag tittade nyss på klockan och tänkte att oj nu måste jag ju gå ut kvällspromenaden men sen slog det mig att nej just det.. Det blir inga mer kvällspromenader. Förstår verkligen inte. Allt gick så snabbt, på morgonen blev han plötsligt dålig och på kvällen somnade han in i mitt knä. Min bästa vän. Jag saknar honom och det gör så jäkla jäkla ont. Jag vill inte skapa nya rutiner utan honom och jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans..

      Leonora 2015-01-25 23:02:53
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      nej usch! när jag gick i gymnasiet blev min häst tvungen att avlivas, hon hade länge mått dåligt och det fanns inget mer vi kunde göra. det gjorde ont i hela mig, jag fick inte vara där när det skedde, vilket kanske var lika så bra. men det går över! tillslut. jag kunde inte förmå mig att gå till stallet på ganska lång tid, men jag visste att hon skulle bara fara illa av att leva med smärtan hon hade. det var liksom så en fick tänka. är det värt att hon ska må dåligt för att jag ska få pyssla om henne? ska min häst som älskar att springa fort fort bara stå stilla i stallet? nej, det var helt klart inget liv för henne.

      ang sorg. jag lever med konstant rädsla att någon jag älskar ska dö. min hjärna lurar mig att tro att är någon sen är hen död. snart ringer de från sjukhuset. snart berättar dom att hen är död. är min sambo senare än vanligt börjar jag googla bussolyckor. svarar inte min mamma tror jag hon dött. en gång vågade jag inte ringa min farmor för jag var så inbitet säker på att hon skulle vara död. hur tacklar jag det här? jag blir hemsk ledsen helt utan anledning..

      linda 2015-01-23 17:37:34
      Svara
      • Svar på lindas kommentar.

        Det är svårt att kommentera något till någon med sorg när man är mitt i det själv. Men ska försöka lite iallafall. Jag har alltid tagit ut sorgen i förväg. Och nu när den är här kan jag inte ta in det. Allt som är jobbigt med att växa upp är det enda som jag funderat på istället för allt det bra tex. Mina föräldrar är en aning äldre så har alltid varit medveten om att tiden är begränsad. Tror ändå att de kan vara delvis bra att oroa sig för att folk kommer försvinna, till en viss del så klart inte för mycket då blir man galen, för då uppskattar man den tid man har nu istället för att ångra det när det är försent.

        Elina 2015-01-23 23:22:38
        Svara
  • Jag sörjer min komplicerade relation till pappa. Att jag aldrig fått vara mig själv i den. Att jag inte fått växa upp i en lugn, trygg famn som vill mig väl. Att jag ofta varit och fortfarande är rädd och att det gjort att jag blivit tvungen att bryta. För att bryta med en opålitlig förälder måste man till viss del tänka på personen som död. Man måste kämpa emot den mänskliga instinkten som säger att man vill hjälpa till och finnas där för sina nära. För är föräldern opålitlig kan man aldrig riktigt veta om den där utsträckta handen verkligen är välvillig och behöver hjälp eller om den är på väg att ge en en örfil. Jag har några närstående som dött men jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjt pappa och vårt liv. Det är jobbigt att sörja någon som lever och jag fasar för hur jag kommer att känna den dagen han faktiskt inte längre existerar fysiskt.

    Sara 2015-01-23 16:30:04 http://litetarkiv.blogg.se
    Svara
    • Svar på Saras kommentar.

      Hej, jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver. Min pappa har i hela mitt liv varit alkoholist, kanske av en mildare grad. Han kunde ändå jobba i några år, men satt full på sitt kontor, och till slut fick han inte längre igenom några samarbeten och företaget gick i konkurs. Han körde full hem från jobbet en dag och körde ner i en Å, men klarade sig med ett skrapsår i pannan och två hoptryckta ryggkotor. Jag förstod först när jag var äldre att han hade haft ett problem med drickandet, hade alltid trott att det var så alla pappor var: somnade i soffan varje kväll närmast okontaktbar, glömde maten på spisen, kom med konstiga idéer om att gå ut och cykla för att sen ramla av cykeln flera flera gånger. Jag inser idag att de enda tillfällena jag minns av honom från min barndom, är stunder då han varit full, då blir det också tydligt att det satt ett visst spår i mig. En blandning av obehag och sorg. Det som egentligen blev uppbrottet mellan honom och mig, var att han träffade en ny fru – som jag fullkomligt älskade till en början. Men sen, man kan säga att hon hjärntvättade honom, han glömde helt bort oss. De satt tillsammans och söp på nätterna när vi var där och hälsade på, sa att vi inte älskade vår pappa och var bortskämda elaka barn som inte uppskattar vår pappa. Jag tror inte det är en överdrift att kalla det för psykisk misshandel. En dag var det något i kroppen som sa: nu är det stopp. Jag klarar inte av att såras mer av min pappa, då kommer jag gå sönder.

      Jag har inte pratat med honom sen jag var tio år, och har lyckats gå vidare, jag börjar inte längre gråta när jag tänker på honom. Det där du nämner om att man tänker sig en person som död när de fortfarande lever, så är det verkligen. Men jag är precis som du rädd för den dagen han faktiskt dör på riktigt, och att jag inte hinner säga hejdå en sista gång, kanske till och med förlåta. Nånstans har jag byggt upp en barriär, och intalat mig att det är okej att inte ha en förälder, alla föräldrar är inte bra föräldrar – och man kan klara sig ändå. En dag blir man själv förälder, och förhoppningsvis en bättre sådan.

      Sen är jag så otroligt jävla stolt över min mamma som tog sig ur deras förållande när jag var sju, försörjde mig och min bror på egen hand – trots att hon varken hade nåt socialt skyddsnät i form av släktingar, arv, eller nåt annat att vända sig till. Hon har jobbat inom äldrevården som ensam mamma i alla dessa år, och jag är så himla glad och stolt över att hon är min mamma. Inte EN.ENDA.GÅNG har hon beklagat sig över sitt livsöde heller eller ens fällt en tår. Bästa bästa mamma!

      I 2015-01-23 20:22:26
      Svara
    • Svar på Saras kommentar.

      Även om jag inte har en aning om vad du har gått igenom så kan jag känna igen mig lite i det du skriver. Min pappa misshandlar inte mig, han dricker inte för mycket eller något sådant men vi har en så konstig relation. Jag kan aldrig vara mig själv med honom, han känner mig inte ens. Han vet verkligen ingenting om mig. Inte vad jag har gått igenom, inte vad jag blir glad av, inte vad jag vill göra med mitt liv i framtiden, inte att jag alltid tittar på the holiday när jag är ledsen, att jag är feminist eller att jag tyckte att det var jobbigt när han och mamma skilde sig.
      Ibland blir jag jättearg på honom och tycker att han är en frånvarande pappa som inte bryr sig, men ibland kritiserar jag mig själv och undrar om det inte är jag som är för avståndstagande när han försöker titta mig i ögonen varje gång han skjutsar mig till skolan och jag ska öppna dörren för att kliva ut på den glashala skolgården som numera är täckt av is.
      Vår barndom tillsammans minns jag som en otroligt fin och berikad barndom där min pappa alltid log när jag sprang fram från mitt gömställe när han hämtade mig hos min dagmamma, hur han satt med mig i sitt knä och läste Rut och knut och lät mig säga det sista ordet i meningen som var ett rimord och att jag just då, den kvällen hade gråten i halsen och kände en så stor separationsångest, fast än jag bara var fem år, över att de skulle skiljas.
      Jag är så jäkla förvirrad över vår relation precis som allt annat här i livet.

      - 2015-01-23 19:55:13
      Svara
  • Jag förlorade min mamma i cancer för en månad sen. De sista veckorna hon var i livet var rätt plågsamma, både för mamma och oss anhöriga. Att se någon man älskar så tydligt tyna bort kroppsligt och själsligt i en sjukhussäng något man inte ens önskar sin värsta fiende, därför kändes det som en lättnad när hon dog. Denna ”förbjudna” känsla har så småningom övergått i ett slags tomrum där hennes röst, humor och närvarande saknas mig.
    Det snöade på begravningen i måndags vilket kändes väldigt symboliskt i den mening att årstider förändras och livet går vidare, även ifall man ibland tror att det inte ska göra det. Mitt bästa tips till mig själv och andra är att verkligen ta hjälp av andra; våga visa att du är ledsen för dina vänner, ligg och grina i soffan med någon annans hand på din axel, och uttryck alla slags känslor – även glädje mitt i sorgen. Var snäll mot sig själv och be inte om ursäkt för att du finns och sörjer, är det riktiga vänner kommer de att ”stå ut” med dig i alla fall.
    Jag kan ibland uppleva en slags överväldigande känsla över hur häftigt livet är, och om hur många känslor man kan känna. Tanken som tröstar mig mest i det tunga är några ord jag själv sa till min mamma på hennes dödsbädd: Du måste försöka tänka på allt fint som har varit, och inte allt du inte hann.

    Tack för mig och tack för ett bra ämne.

    Elin 2015-01-23 16:18:58
    Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Beklagar verkligen sorgen. Jag förlorade min mormor i somras i cancer och det är det värsta som hänt mig. Det gick så fort – från det att hon fick diagnosen till att hjärtat slutade slå – att jag än idag, flera månader senare, inte riktigt kan greppa det. Samtidigt är jag glad att processen inte blev utdragen med tanke på att den fysiska smärtan hon fick utstå måste ha varit fruktansvärd. Den var så jobbig att bevittna. Att bara… Se på, utan att kunna göra något.
      Jag inväntade hösten med blandade känslor. Jag var lättad över att sommaren och alla de plågsamma dagarna som kommit med den äntligen var över. Samtidigt gick jag varje dag med tunga steg. Första hösten jag upplevde utan henne. Första julen jag firade utan henne. Snart fyller jag 18, men jag gör det utan henne.
      Människor säger alltid att tiden läker alla sår men jag tror inte det. Kanske lär man sig bara hantera smärtan på bästa sätt. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill lära mig att ”hantera” den.
      Jag vill bara… Sörja.

      Tänker på alla som gått bort i sjukdomen och alla som har en närstående som har det.
      Och all kärlek till dig Elin. Lycka till med allt.

      Micaela 2015-01-23 19:47:07
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Oj vad du låter klok, vilken fantastisk styrka du uttrycker när du skriver. Jag avundas ditt sätt att se på det som hät, trots att det inte gått så lång tid. Jag kan inte annat än hålla med din mamma, de orden ska jag definitivt ta med mig vidare i livet. Kärlek till dig!

      Alexandra 2015-01-23 17:05:28 http://alexandrasidgwick@blogg.se
      Svara
    • Svar på Elins kommentar.

      Det låter som att du, trots det fruktansvärda som du går igenom, har en bra inställning till det som händer. Det är starkt och fint av dig, jag är säker på att din mamma blir glad uppe i himlen (om du nu tror att hon finns där, jag brukar tro på sånt iallafall för det känns liksom lättare då) varje gång du skrattar utan att känna skuld. Jag förlorade en vän för ett år sen och varje gång jag känner mig riktigt lycklig och glad så tänker jag på den här personen och skickar ett litet ”hej, ser du mig, ser du vad glad jag är, tack för att jag får vara det”. Typ. Det är krångligt det där med sorg, men häftigt som du säger att man faktiskt KAN vara glad och ledsen och förtvivlad och överlycklig samtidigt. Stay strong kompis, din mamma är nog väldigt stolt över dig! <3

      Emma 2015-01-23 16:37:10
      Svara
  • Vilket bra ämne.

    Jag har aldrig behövt uppleva att någon i min närhet har gått bort. Men jag kommenterar för att jag så gärna vill ha tips på hur en gör när det väl kommer att ske. Har återkommande talat med psykologer om detta, och det handlar i synnerhet om min morfar. Han är inte gammal, men han är min bästa person i livet. Min pappa har alltid varit frånvarande under mitt liv och morfar har oundvikligt tagit den rollen. Han är alltså min pappa samtidigt som han är min absolut klokaste bästa vän. Det är morfar jag ringer när allt gått käpprakt åt helvete, det är han som lär mig hur allt fungerar och det är vi som i hemlighet dricker whisky och snapsar på påsken fast mormor säger att vi inte får osv. Hur som helst är min största skräck att han ska dö, för att jag är rädd för mig själv. Jag vet inte om jag vill leva längre då och blir rädd över vad jag kan bli kapabel till. Hur gör en då? Kan en förbereda sig inför att han ska gå bort en dag? Stor kram till er alla.

    Alexandra 2015-01-23 15:42:31 http://alexandrasidgwick@blogg.se
    Svara
    • Svar på Alexandras kommentar.

      detta slår mig rätt i magen. Känner så igen mig i din beskrivning hur man hanterar en närståendes bortgång när den dagen kommer. Jag fantiserar hur jag ska bete mig vid besked, begravning och saknad. Är det sunt? Att man liksom fantiserar om det? Jag ser framför mig hur jag bara blir ett vrak som är otröstlig och så jävla nedbruten.

      Ida 2015-01-23 19:44:02
      Svara
    • Svar på Alexandras kommentar.

      Min uppfattning och erfarenhet är att det inte går att förbereda sig för sorger i livet. Även om du försöker vänja dig med tanken av att din kära morfar kommer gå ur tiden så vet du inte hur sorgen kommer yttra sig.

      Vi vet att människor vi älskar kommer dö och att vi själva kommer gå samma väg, men att försöka förhindra sorgen tror jag bara är att försöka förtränga den.

      Under livets gång möter vi sorger av olika slag och det viktiga är att försöka förstå vitsen av att ta sig igenom sorgen istället för att fly den.

      i 2015-01-23 16:22:37 http://iorsa.blogspot.com
      Svara
    • Svar på Alexandras kommentar.

      åh. jag är också livrädd för att förlora mina morföräldrar. det jag försöker göra är att ”ta vara på tiden vi har” och liksom ringa ofta, hänga ofta, säga att jag älskar dem och fråga om deras liv och så. så jag inte ska ångra att jag missade allt det när de fanns hos mig. annars tror jag att en, just när det gäller äldre personer, bara måste mata in i hjärnan att det bara är så, att alla dör. förr eller senare. och att det är en del av det som gör livet så fantastiskt samtidigt på något sätt. om alla levde i oändlighet behövde en ju inte anstränga sig för att leva, för att uppleva roliga saker och att säga till de en älskar att en älskar dem. jag tror att du kommer klara det. om det blir kritiskt för din morfar kan du kanske redan i förväg boka en tid hos en psykolog och liksom förbereda dig så att du inte blir ensam med dina destruktiva tankar som du förklarar att du är rädd för att få. pepp och kärlek <3

      maria 2015-01-23 16:20:48
      Svara
      • Svar på marias kommentar.

        Förlorade min farmor för ca 3 år sedan. En lördagkväll var hon hemma hos oss på middag. . Farmor hade varit dålig året innan, men började bli bättre. Jag var hemma en stund för att sedan åka ner till stan för att träffa en kompis. Eftersom vi alltid brukade träffa henne ungefär varje vecka så tyckte jag inte det spelade så stor roll… Jag sa bara hejdå och gick. Dagen efter dog hon. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, jag hade sådana skuldkänslor så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Begravningen var tung, grät från det jag gick in i kyrkan tills det att cermonin var över. Det värsta var när hennes hus såldes och de nya personerna renoverde hela huset. Alla minnen därifrån var som borta. Idag, mer än 3 år senare kan jag fortfarande bli ledsen. Ibland känns det som att jag ska glömma bort henne <3

        Jenny 2015-01-24 17:06:17
        Svara
      • Svar på marias kommentar.

        Se till att njuta ordentligt och våga prata och ställa frågor till dina mor/farföräldrar! Jag förlorade alla mina för över tio år sedan, farmor fick jag aldrig träffa men morfar mormor och farfar dog efter sig under 3 år och det blev intensiva och tunga begravningar för mig som bara var 6-7-8 år gammal. Och tyvärr, så är det inte mycket jag minns. Jag var ju bara så liten och fick aldrig chansen att prata om hur mina föräldrar var när dem var små, eller ha en mor/farföräldrar som hade ställt upp med att skjutsa till aktiviteter, eller en extra plats i publiken när jag skulle uppträda. Jag fick aldrig chansen att bli så totalt bortskämd med mat eller en fika, shoppingtur eller bio som många andra blir. Jag är så avundsjuk på alla er som fortfarande har era mor/farföräldrar kvar. Men samtidigt är jag glad, min familj och jag har blivit så sammansvetsade och starka tillsammans. Det är viktigt att komma ihåg när någon nära dör, att man är öppen och pratar tillsammans om det. För det är okej att gråta över små eller stora saker, det är okej att känna sig ledsen och det är viktigt att komma ihåg att familjen och kärleken är det viktigaste man har här i livet. Det är såklart jag saknar mina mor/farföräldrar och jag önskar så att de kunde se mig göra så många grejer. Om farfar fick se mig spela fotboll och om morfar fick se mig sitta vid pianot och spela hans favoritmelodi, visst önskar jag då, att dem fanns där och var stolta över vad jag har åstadkommit. Men sånt är livet.

        Bella 2015-01-23 19:51:04 http://grasflackar.devote.se
        Svara
  • Min pappa dog för fyra år sedan. Jag är lite ledsen varje dag, ibland utan att ens förstå varför. Så kommer jag på det. Pappa. Och vill att han ska vara här nu, när min tonårstid är förbi och jag äntligen är vuxen. Men han kommer aldrig få se mig ta studenten, aldrig få veta vilket yrke jag väljer, aldrig få träffa min sambo. Han kommer aldrig ens få dricka en kopp kaffe med mig, för det började jag med ett år efter att han försvann. Det är mitt livs sorg.

    a 2015-01-23 15:31:21
    Svara
    • Svar på as kommentar.

      Den näst sista meningen var det finaste jag läst på hur länge som helst. Saknar också min pappa som dog för 10 år sedan, även om jag knappt kommer ihåg honom längre. Jag lyssnar på låtar från hans begravning och tittar på gamla bilder på honom… Lägger till musiken i min spotify-lista (Morning has broken – Cat Stevens, Don’t cry – Guns N Roses), hittar likheter i våra ansiktsdrag (samma öron, samma spetsiga haka). Det känns som jag försöker hitta tillbaka till honom, intala mig att jag vet vem han är. Ibland känner jag mig ledsen för allt jag inte vet om honom, och aldrig kommer få upptäcka om honom.

      Jag tänker på att jag kom till honom när jag var ledsen och att vi tittade på dokumentärer om WW2 och snabba bilar tillsammans, tänker på hur spännande det var när vi hälsade på hans hobbymekaniker-kompisar i de gamla garagen som är övergivna nu, tänker på alla gånger jag satt på hans axlar och kände mig störst och tryggast i världen, på alla gånger vi somnade till heavy metal tillsammans… Upplevde små små saker tillsammans då, som känns stora nu. De små sakerna får kompensera för att han aldrig hann se mig göra mitt första mål på fotbollsplanen eller komma och ta en kaffe på kafét jag jobbar på. Det blir aldrig bra på samma sätt efter honom men det blir ett annat sorts bra. Kram.

      Siljon 2015-01-24 21:16:43
      Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Home
Jannike Ebbing
Mode
Imane Asry
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding