Jag hittade en text i mina mobilanteckningar som jag skrev 2013-08-07, och det var som att kastas bakåt i tiden. Jag ville inte riktigt skriva om det på bloggen då, för jag var så uppe i allt och jag ville inte outa folk i min närhet, men den tiden sög. Nisse var så jävla sjuk och vi hade varit med om ett bostadsbedrägeri och jag kände mig så tvivelaktig och vacklande inför allt. Sommarens blå himmel och blanka sjöar var ett konstant hånflin mot hur vi mådde då. Såhär skrev jag:
På sommaren ska det vara lekande lätt och fjärilar och barfotafötter och allt annat som är mjukt som bomull. Men det går inte just nu. Vi gråter i timmar. Ett blodkärl i min näsa brister av allt fräsande och snorande och när vi vaknar om morgnarna ligger det snytpapper över hela golvet som skvallrar om förgående kväll.
Allt i mig gör ont.
Jag tar snabba promenader ut på Gärdet. Vinden viner i öronen och jag kommer på mig själv med att ständigt gnissla tänder. Jag sviker folk, för allt jag kan tänka på är att det är för mycket nu det är för mycket nu det är för mycket nu. En nästan tom plånbok. En oviss höst. Men också: Bostadsdesperationen eskalerar. Och värst: Sjukdomen tar honom ifrån oss.
Ångesten klättrar inuti kroppen. Hela tiden känns det som att jag faller längre och längre och längre ner.
Translation: Something I wrote in August 2013, about feeling so fucking sad even though the sun is shining.
at du deler. <3
åh. <3 <3
(det där va på min födelsedag. vad olika livet kan se ut)
Snytpapper över hela golvet, I can so relate. Fy, fick en hemsk klump i magen av att läsa. Det är verkligen tur att dagen kommer då det inte går att gråta mer, hur mycket man än vill. Tack för att du sätter ord på känslor.
Så bra skrivet och relatable!! Mer sånt här! Så skönt att läsa när man själv känner att det är en rätt dum period i livet som pågår just nu. Man vill liksom kunna se tillbaka på den och inte befinna sig mitt i. Det där med att det är sol och bästa årstiden men man är inte lycklig för det ringar in det så väl. Puss!
Oj så vackert skrivet detta var. Du satte verkligen ord på en känsla jag själv upplevt, av både olika och liknande anledningar som du hade.
Tack!
Ps. Glad att det löst sig för er nu! Ds.
du skriver så att man riktigt känner smärtan i bröstet. Men ändå fint att se tillbaka, och förhoppningsvis mår du bättre nu.
åh nä <333 vill liksom bara åka tillbaka i tiden och trösta dig fastän jag inte känner dig!!! hoppas verkligen att ni/du mår bättre nu och att livet inte är lika tungt. Puss< 3
Hej vackra Flora! Jag har följt din blogg läänge nu och jag älskar den :) Jätte jättemycket!
Nu till en fråga jag har, vet inte om du hinner läsa alla kommentarer du får men om du orkar läsa detta vore det asfint verkligen.
Jag har träffat en kille. En riktigt fin en. Problemet är att han bor i Stockholm och jag i Göteborg… Vi träffades på en fest via gemensamma vänner, klickade jättebra kysstes redan första kvällen osv. Sen bytte vi nummer, det var han som vågade fråga haha och sen dess har vi smsat och pratat i telefon typ varje dag. Vi pratade om att ses igen och det gjorde vi också. Jag åkte hem till honom och det var den mysigaste helgen ever. Det känns så bra med honom och han verkar tycka om mig med. Men… Vi bor som sagt, vad kan det vara 45 mil ifrån varandra… Vi har pratat lite om det och han tycker att det är för långt emellan och han är typ rädd för att få känslor för mig eftersom han typ tycker det är så jobbigt med avståndet (han hade haft nåt distansförhållande innan som enligt honom inte funkat särskilt bra)
Han har jobb där uppe så vet inte hur flyttbar han är. Men jag tog nyligen studenten och har mest bara ströjobbat lite så jag kan faktiskt tänka mig att flytta… Innan vi träffades hade jag faktiskt planer på att bo någon annanstans, men var visste jag inte då. Jag kan både tänka mig att börja plugga eller jobba nånstans.
Så, vad ska jag göra Flora?
Jag tycker om den här killen jättemycket men vet inte vad jag ska göra? Är det värt att satsa eller inte? Hur ska vi gå vidare från det här liksom?
Många kramar Ida
<3 fina du. Nån vecka sedan fick även jag beskedet att en nära vän och familjebekant insjuknat i cancer och har knappt ett år kvar i livet. Känns som om ett mörkt moln tagit sig in i mig och inte riktigt vill släppa taget. Det tär på mig och jag storgråter i skolans korridor. Jag kan inte riktigt formulera mina tankar men känner igen mig i dina ord. FAN också vad jävla äckligt livet är ibland.
Fint </3
Det låter verkligen fruktansvärt och jobbigt, men du skriver verkligen vackert. <3
åh var vackert skrivet men så jävla hemskt. Har också förlorat en i min familj i cancer så känner igen mig så mycket i det du skriver. Vidrigt när sjukdomar tar ifrån en personer man älskar, sakta men säkert.