I lördags, dagen efter min födelsedagsfest, hängde jag runt hemma med Felix i sengångartempo. Men vid fyratiden promenerade jag 1,5 km bort till Alexandra. Solen sken och vädret var ljuuuuvligt.

Hos Alex dukades det fram en morotskaka och en flaska bubbel. Mm yes! Det var dags för månades bokklubbsträff. Vi hade läst (eller inte läst) I Know Why the Caged Birds Sings av Maya Angelou. Jag lyckades bara komma igenom halva (var för stressad/splittrad/trött den här månaden), men av de 150 sidorna jag har läst så tycker jag om den. Det är en självbiografi som skildrar Angelous liv i den amerikanska södern. Om rasism, familj och hur det är att vara åtta år och gå igenom ett livsomvälvande trauma.

Jag låg hopkrupen i Alexandras soffa, sippade på bubbel och lyssnade på rösterna från Book club babes. Så mysigt.

Två timmar senare gick vi till busshållplatsen. Madde, Alex, Chrissy, Andrea och vår nyaste tillskott – Lousie!

GULLIGA.

Vi promenerade genom Östermalm.

För att komma hit – till Elverket.

Där stod våra stolar och väntade på oss. Vi skulle nämligen se Beckomberga av Sara Stridsberg. Vi läste boken i våras (jag ÄLSKADE den ju) och nu var det alltså dags för att se pjäsen. Jag tycker att texten gör sig bättre i bokform, men Beckomberga var verkligen, verkligen sevärd. Superstark, med snygg scenografi och så så bra skådespelarinsatser. Emma Broomé som spelade Jackie var helt briljant.

–

Translation: Last Saturday, we had our monthly book club meeting. We read (at least some of the members) I Know Why the Caged Birds Sings by Maya Angelou. About racism, trauma and family. Read it. Afterwards, we went to see Beckomberga at The Royal Theater. It’s a show based on the book Beckomberga : Ode till min familj by Sara Stridsberg, and it was really good, but maybe not quite as brilliant as the book.