Flora Wiström

Jobbade från ateljén. Lyssnade på P3 Dokumentär och satt och målade med krökt rygg och tungan i mungipan.

Kom hem till lägenheten och åt bananglass till mellis. Bara att mixa ihop frysta bananslantar, kokosflingor, kakao, jordnötssmör, carob, kakaonibs och lite lönnsirap. Lätt som en jäkla plätt.

Begav mig till Tapas & Foods tillsammans med två favvokvinnor + pojkvän.

Skålade i ingefärsdrinkar,

och fick födelsedagspresenter! Akvarellpapper, Weledaduschkräm med lavendel och – så himla typiskt Inger – kosttillskott för kvinnor. Tack du strålande person!

Åt, som restaurangens namn skvallrade om, tapas. Exempelvis kronärstkockor, mozzarella med körsbärstomater och friterad getost. Meget smakligt.

Gullig morsa, sväris och bf.

Nu känns kalla höstvindar och tomma Stockholmsgator redan ganska långt borta. När jag skriver detta sitter jag i en hotellsäng i Tribeca, Manhattan, med en sömnig Felix bredvid. Klockan är 00.32 här, och 06.33 hos er, och om åtta timmar ska jag befinna mig på Buvette för fredagsfrukost tillsammans med mitt resesällskap. Dags att sova nu.

Hoppas att ni mår bra hörni. Puss.

Här är förresten veckans eminenta Creativeartiklar:

♥ 5 kusliga filmer inför Halloween.
Snart är den här, årets läskigaste helg. Creative tipsar om fem kusliga indiefilmer för att komma i rätt stämning.

♥ Saras strålande syguider.
Tänk om en ändå kunde sy. Vår alldeles egna Sara råkar vara en rackare på det.

♥ Åtta instagramkonton som triggar wanderlusten.
Ni vet bilder som får magen att isa till och hela jäkla kroppen att skrika efter äventyr? Det finns Instagramkonton som levererar bild efter bild som har den effekten på en. Som får en att hamna högst upp på en bergstopp eller i en kajak på en stilla sjö, om än bara för ett par sekunder. Hur i helvete kan vår jord vara såhär vacker? Det går liksom inte ens förstå att det är på den här planeten som vi bor. När vi tillbringar dagarna i diskrummet på kafét eller framför datorskärmen på kontoret så känns dessa landskap så sabla långt borta. Kanske är det just därför vi vältrar oss i dem.

♥ Därför behövs den dåliga feministen.
Finns det dåliga feminister? Vilka är de i sådant fall och vem bestämmer vilka som innefattas? Jennifer Palmblad skriver om sitt senaste feministiska uppvaknande.

—

Translation: What I did on a Wednesday in Stockholm. Illustration work from the Studio, banana icecream as a snack and tapas dinner with my mum, my boyfriend and his mum.

Okej, vi börjar med lite stämningsmusik. Tryck på play i Spotifyspelaren ovan så kör vi.

I tisdags morse (dvs vår andra dag i New York) ringde tjejen som vi hyrde vår Airbnb-lägenhet av och sa att huset intill skulle rivas pga en renoveringsolycka (!), och vi var tvungna att flytta ut omedelbart. Jahapp.

Det ÄR ett lyxproblem, men ändå ett jääävligt jobbigt sådant. Hur i helvete skulle vi hitta ett nytt boende för sex personer på så kort varsel, som inte kostade tiotusentals kronor? New York är inte en billig stad. När vi började titta runt på alternativa bostäder kände vi en sån jävla bottenlös uppgivenhet.

Efter att vi slussats vidare till hyresvärdens kompis för att få lämna våra väskor där, och efter att Dana hade ringt Airbnb sjuttioelva gånger, bestämde vi oss för att det var nog med misären. Vi begav oss till Williamsburg för att äta lunch.

Vi gick till Diner som ligger på 85 Broadway i Williamsburg. Det är en restaurang i form av en gammal järnvägsvagn.

En utomjordiskt het tjej skrev ner menyn på bordet, och vi valde med stor noggrannhet.

Jag tog haricoverts med äpple, parmesan, rostade valnötter. Plus pommes frites. Eggstremt gott.

Mamma åt moule, vilket enligt henne var bland det bästa hon ätit i hela sitt liv (!).

Dana var en jäkla fighter och medlade mellan potentiella lägenheter, hotell och Airbnb’s kundservice. Hela tiden med rädsla för att mobiltelefonen skulle ladda ur. Vi tröstade henne med kaffe och en plommon- och mandeltarte.

Sen vinkade vi hejdå till Dinern och promenerade söderut. Stämningen = ;-(

Vi gick genom de judiska kvarteren, där det myllrade av tinningslockar, höga hattar, knälånga kjolar, peruker, barnvagnar och hebreiska reklamskyltar.

Efter mycket om och men så hittade vi en ny lägenhet att hyra.

Vi stuvade in sju resväskor i en taxi och for in till Manhattan. Men när vi klev in i den nya boendet fick vi svårt att andas. Det var SÅ trångt och sunkigt. ”Nej”, sa vi, ”här kan vi inte bo. Inte för såhär mycket pengar.” Så vi gick ut på gatan igen, tog ett djupt andetag och började leta upp nya alternativ. Ångesten låg som ett fuktigt täcke över oss. Fan. Vi ville ju uppleva den här enorma staden, inte sitta hukade över våra telefoner och leta boenden hela dagen.

Tillslut hittade vi ett relativt billigt hotell på Times Square. I samma stund som vi  lastade av väskorna där så fick vi ett sms från Froste, som precis slutat jobbet för dagen. ”Kom till Pod 39 och åk upp till takterassen.” Vi löd honom och begav oss dit.

Och när vi klev ut ur hissen så fick vi nästan svårt att andas. Det var så jävla, jävla fint där. Kolla bara.

Och Froste och min morbror Buster (som råkade vara i NYC samma datum) hade beställt in pints med margarita och nachos med guacamole. DEN KÄNSLAN.

Och så satt vi där och drack drinkar och moffade i oss tacos och blev fulla tillsammans.

Mamma och morbror Buster = ändå gulliga syskon!

Vid elvatiden stuvade vi (Froste, Dana, Felix och jag) in oss i en taxi och åkte till East Village där Rasmus råkade ha en spelning. Vad är oddsen att vi är i Amerikatt samtidigt?

Han spelade tillsammans med Johanan (det är det du lyssnar på om du klickade på play i Spotifyspelaren högst upp i inlägget). Mitt sällskap vrålade högst och dansade vildast och det var så himla fint alltihop.

<3

Och någon gång vi fyratiden ramlade vi in i hotellrummet igen. Och så var den tumultartade tisdagen över.

Translation: New york, day 2. The day when we had to evacuate our Aribnb-apartment due to a construction accident, had lunch at Diner, finally found a new place to stay, drank margaritas at Pod 39 rooftop and listened to Johanan in East Village.

Min sista Sverigedag var rätt fin faktiskt. Dagen började med att vi åt opp det sista av vad som fanns i kylskåpet och skafferiet. Det fick bli quinoagröt med Felix äppelmos och granola. Plus te med honung och ingefära för att lindra ett begynnande halsont.

Här kommer han och kramar om mina ben medan jag står på stolen och fotograferar frullen <3

Vid elvatiden mötte jag upp min styvmamma Jo och min lillasyster Eloise!

Vi gick till Vasaparken för att klättra i klätterställningarna, hoppa på studsmattorna och köra lite lastbil.

Älskar den här ungen så mycket att ni fattar inte. Hon är så himla tillgiven och rolig och knasig. AHHH.

Min lillebrolla Sander (eller Baby Ander som Eloise säger) låg i vagnen och chillaxade. :’)

Efter några timmar begav jag mig hemåt igen. Jag och Felix tvättade ett ton kläder (därav den klassiska inga lakan i sängen-bilden) och pausade med film mellan omgångarna.

Notting Hill! Älskar!

Plus åt Felix kastrullpoppade popcorn.

Vid sjutiden mötte jag upp My för att äta middag på 800 grader. Deras tallegiopizza är helt insane. Lätt den godaste pizzan i Stockholm.

Vi pratade exempelvis om vikten vid att drömma i ställe för att sätta upp mål, och på så vis uppnå någon form av långsiktigt välmående i stället för att bara checka av. Att säga ”jag ska skriva” i stället för att säga ”jag ska skriva en novell”, eller ”jag ska spela teater” snarare än ”jag ska komma in på scenskolan”. För det är så himla viktigt att se på sina passioner som något lustfyllt snarare än prestationsfyllt. Att inte checka av, utan att njuta av det en älskar.

Sen kramades vi hårt, hårt, för nu ses vi inte förrän i januari.