Du frågar hur jag mår, och jag ska försöka ge dig ett så sanningsenligt svar som jag kan.
Ibland känner jag ett rus som jag inte kan beskriva på något annat sätt än lycka. När jag ser människor dansa river dance på rullskridskor i Golden Gate Park. När jag och Dana borde packa och sova för att vi ska köra 60 mil norrut om några timmar, men i stället sitter kvar vid matbordet och fyller i luckorna i varandras liv och häller upp ännu ett glas vin. När jag promenerar över fälten i Eagleville och känner snön knastra under skorna och morgonsolen är blekrosa bakom bergen.
Du frågar om jag fortfarande har flyttångest och mitt svar är nej. Jag gör så mycket nu. Jag jobbar till sent om kvällarna och har kompisdejter flera gånger i veckan. Jag promenerar från ena sidan stan till den andra. Jag lagar middag hemma hos min storebror. Jag åker på helgturer. Jag har besök. Jag lär mig nya uttryck (gnarly), lagar nya maträtter (pumpkin pie) och upptäcker nya stadsdelar (North Beach). Tårarna tog slut redan efter den första veckan.
Jag sms:ar Felix varje kväll med orden Godmorgon och godnatt. För jag vet att när klockan är 22.30 hos mig så ringer väckarklockan hos honom. Det är den enda stunden på dygnet då vi båda ligger i sängen.
Jag saknar honom. Inte så att det äter upp mig. Men hela tiden saknar jag honom.
Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.
Men jag skulle beskriva mitt normaltillstånd som tillfredsställd.
Det är en sak till jag vill säga. Jag upplever en konstant overklighetskänsla. Europa, nej världen, briserar och jag sitter på caféer i San Francisco och dricker femtiokronorskaffe och knattrar på min Macbook. Jag känner mig verklighetsfrånvänd. Det känns som att världen pågår någon annanstans.
Så mår jag.
Jag har varit i USA i sju veckor. Nu har jag fem kvar.
Fint! <3
Så fint skrivet, bor just nu i Italien i tre månader men har bara en vecka kvar här. Du beskriver precis mina känslor, man kan verkligen komma på sig själv med att le bara man går ut för att köpa frukost för att det är så härligt att uppleva en ny stad/nytt land och det är ju alldeles underbart att resa omkring till fina platser varje helg och träffa massor av nya människor. Men sen är det också så tomt i kroppen när man som jag inför varje utekväll sminkar sig ensam innan man träffar upp de nya vännerna, sitter själv på resturanger och ofta går och lägger sig så himla tidigt för att man inte har något att göra. Jag åkte hit utan att kunna Italienska och utan att känna någon här för att plugga och gud så ensamt det känts ibland, men så underbart det känts så många andra stunder, och jag skulle aldrig ångra att jag åkte, vilken upplevelse det är och så mycket man lär sig.
så fint å lese det her. du skriver så det kjennes.
<3
Älskar ditt sätt att beskriva din tillvaro för att det känns så rakt, inte tillrättalagt och fabricerat. Det är fint!
Inför julen tänkte jag önska mig en anteckningsbok för egna vardagliga betraktelser och reflektioner. Jag vill minnas att du har en himla fin inbunden anteckningsbok med mönstrad pärm. Jag har försökt leta för jag har för mig att du länkat till hemsidan du beställt ifrån, men hittar inte rätt inlägg. Jag vet att min beskrivning är vag, men hoppas du kan visualisera vilken bok jag menar. Tack och kram!
Hey Flora, i do not speak sweedish, but i enjoy your photos or just relax by scrolling trough your blog (and fridas as well ;D ). Sometimes i translate your texts, but u know that fucking nice quality of google translater, so there is a big question in my head: did you MOVE to California?? I thought you’d be there just for vacation for some weeks/months…
Hugs
Anna
Hey Anna (nice name!) hope it’s okay I’m helping you out here. Flora writes ”I have been in the US for 7 weeks, now I’ve got 5 left”. So about 3 months? I guess it’s all relative whether you see that as moving there for a while or just a very very very long vacation, I don’t know. :)
Exakt så kände jag när jag var i New York i tre månader. Eufori och melankoli och utomkroppslig hela tiden. Huvudsaken att du KÄNNER.
Kram!
Fina, fina Flora. Jag har en (kanske alldeles för lång) fråga jag tror att ingen annan skulle kunna hjälpa mig att få ett bättre svar på just nu.
I slutet av våren träffade jag en kille. Vi började ganska omgående umgås rätt mycket och han visade tidigt intresse i mig medan jag till en början inte ville ta det längre, främst då jag i slutet på augusti skulle flytta till London för nio månaders studier. När jag åkte iväg kilade vi stadigt, vi umgicks nästan alla dagar i veckan och hade varit helt exklusiva med varandra under sommaren. Vi var dock aldrig uttalat tillsammans då vi båda kände (och känner) att vi är i ett för tidigt stadie av vår relation för att ha ett års distansförhållande. Vi bestämde även att det var okej att under den här perioden ligga med andra om en skulle vara sugen, även om vi båda i den stunden kände att det inte var något som skulle hända.
Till en början tyckte jag inte att det var ett dugg jobbigt. Jag saknade honom massvis, men det var så mycket nytt som tog upp en stor del av min tankekraft att saknaden hamnade lite i skymundan. Men nu några månader senare känns det helt ohållbart. Jag saknar honom så att det ibland verkligen fysiskt värker i mig och sitter nästan jämt och ständigt och hoppas att telefonen ska lysa upp igen. Vi pratar i princip varje dag, har haft Skype-sex (trodde aldrig det var något jag skulle göra, haha!) och det finns absolut ingenting som påvisar att han inte skulle fortsätta försöka hålla igång det vi har, men jag är hela tiden så himla rädd att han ska hitta någon annan och ge upp det vi byggt upp tillsammans.
Till den saken hör att han precis har börjat ett nytt jobb där han träffat en tjej som tydligt visat intresse i honom – vilket han ändå tagit upp med mig och sagt att hon ”absolut inte är hans typ av tjej och att han aldrig skulle göra något med en kollega”, men jag kan ändå inte få ut ur huvudet hur de lär känna varandra bättre och bättre och hur det till slut skulle leda till något annat. Vi har ju även sagt att det är okej att vara med andra vilket gör att jag på något sätt måste acceptera om det skulle bli så.
Jag har drömt om min Londonresa i flera år tillbaka och att pendla hem varje månad känns inte riktigt som ett alternativ, både av ekonomiska men även miljöskäl. Jag har varit hemma en gång under hösten, vilket var helt underbart, vi kommer att träffas igen nu över julen och han pratar redan nu om allt han vill göra när han hälsar på i vår, men det känns ändå som en helt ofattbart lång tid. I mitt huvud har jag dessutom alltid tänkt att jag efter mina studiers slut ska spendera sommaren i London, men att stanna ytterligare tre månader känns som en ren och skär omöjlighet, vilket även gnager i mig då det varit något jag sett fram emot länge.
Så. Det jag undrar är väl kanske två saker. Först om du kanske har några råd kring hur en hanterar alla paniktankar av både saknad men även hypotetiska tankar som ”han är nog med en annan nu som är mycket bättre än jag”. Det andra jag undrar är om du har några råd kring hur jag ska hantera främst nästa sommar. Jag vill liksom ”bara leva life i London”, men samtidigt vill jag inte sitta och räkna dagar till min hemresa bara för min egen stolthets skull. Vår relation är dock så pass skör fortfarande så om allt (mot förmodan) skulle skita sig i juli och jag åkt hem en månad tidigare skulle det uppbrottet nog göra dubbelt så ont, om du förstår hur jag menar.
Förlåt för att det blev så himla långt, men när hjärtat svider är det svårt att hålla sin text koncis. Tack för en fantastisk blogg och hoppas att dina resterande fem veckor i SF blir minst lika fina, trots saknad och alla känslorna av ensamhet. Puss.
Hej Mathilda! Jag tar mig friheten att svara dig. Läste din kommentar och känner igen mig aningen i det. Jag bor i Stockholm och min pojkvän pluggar i Holland, vi är tillsammans men hade bara varit tillsammans i drygt tre månader när han flyttade för att plugga utomlands i minst fem år med en juristexam som sen inte gäller i Sverige. Hur som helst. Jag förstår dig i din känsla ”tänk om han hittar någon annan”, den har jag fortfarande och försöker väl rationalisera bort det med att tänka att han faktiskt är med mig för att han vill vara med just mig. Det andra jag tänkte var att jag känner igen mig för att det känns som att ni är tillsammans. Så jag ska gå rakt på sak och inte krusidulla till det – varför är ni inte det? Satsa. Det låter som att det är helt rätt väg att gå. Vad gör det om ni har ett distansförhållande? Distansförhållande ÄR svårt, men det är fasen mycket mer värt än att inte vara med personen alls.
Slutligen – irrelevant för din kommentar egentligen – men jag tänkte flytta till London i januari. Du kanske vill ta en kaffe/öl/vin och prata ännu mer om pojkar och distans? Maila mig på [email protected]. Kram på dig och lycka till oavsett!
fint och ärligt, som alltid. känner samma om verkligheten. läskigt och overkligt.
florp jag saknar dig och längtar så mycket till när de fem veckorna är slut. så melankoliskt och fint på samma gång att få läsa. puss<3
No wonder you feel this bunch of happiness!
xx from Bavaria/Germany, Rena
www.dressedwithsoul.com
Hm. Jag fattar. När man är mitt i Det är det svårt att veta om det verklgen är lyckokänslor, om det ens är jag som gör denna resa. Inte för ens ”resan” är förfluten går det på riktigt fatta att allt verkligen hände och man har plötsligt lärt känna sig själv litelite bättre. Som en fin bok man just läste.