Åh alltså flora vad ska jag göra. det här inlägget ger mig direkt vansinnes-ångest! allt det där som man borde älska, typ att sova över och promenera med kompisar, avskyr jag. jag får sån jävla söndagsångest-känsla. jag tror verkligen inte att jag är som andra. jag blir direkt äcklad av tanken på att ”somna tätt intill” någon annan än min pojkvän. är jag orimligt ofysisk kanske? varför är jag den enda som ogillar att umgås med folk på det där viset? jag kan gå med på att ses på en bar och hinka öl, men middagar och sleepovers och random fikor mitt på blanka dagen är jag faktiskt emot. jag tycker inte om det. jag tror att du är min motsats kanske, flora. men jag tycker om dig, såhär på bekvämt cyber-avstånd åtminstone. jag förstår inte hur man kan ”gosa” med sina kompisar??? hjälp. jag är inte normal.
Hej! Åh det hugger lite i hjärtat när jag läser detta, för du verkar så himla ledsen över det här. Såhär: det är inte konstigt att inte vilja hänga så intensivt eller så fysiskt med kompisar. Bara för att jag gillar det betyder ju inte det att det är definitionen av ”bra vänskap”. Vänskap kan se SÅ olika ut. Vet jättemånga som inte gillar att sova över och som är öppna med det! Och med det sagt så är inte jag fysisk med alla mina kompisar. Men om det här är ett problem för dig (typ att du inte vill fika eller äta middag med dina vänner) så kanske du ska prata med någon om det? Men bara om du känner att du lider av det. Heja dig <3
Hej Flora! Kommer du göra en SF guide? Hoppas det! Om inte, kan du bara droppa några platser, barer, affärer, mm. som du tycker är värda att besöka? Jag ska dit i början av April och behöver lite tips! Kram!
JA, det kommer en guide! Ska försöka skriva ihop en inom de närmsta veckorna, men tills dess rekommenderar jag dessa caféer, att kolla igenom mina blogginlägg i kategorin tre månader i San Francisco. Såhär skrev jag till en kompis som skulle dit:
okej här kommer några snabba tips:
– lands end – sjuuukt fint promenadstråk. promenera från Lands End Trail- Eagles Point och gå längs med vattnet (bästa grejen är att promenera längsmed lands end, komma ut vid ocean beach och gå längs med stranden bort till the sunset å äta frulle på judahlicious)
– middag på burma superstar. ät deras tofu tower eller eggplantcurryn
– promenera längsmed valencia street och kika i butikerna
– handla på wholefoods
– bestig twin peaks eller bernal heights
– åk till the sunset och drick kaffe på andytown, ät acai bowl på judahlicious och kika i butikerna general store, case for making och establish
– ät vegansk mexikansk mat på gracias madre
– hyr cyklar och trampa över golden gate bridge och cykla ner till sausalito
– gå på de young museum i golden gate park, åk upp i tornet
Ha det så fint <3
Ursäkta den personliga frågan, hoppas att du inte tar illa vid dig (<3), vet bara inte riktigt var jag kan vända mig. Har full förståelse för ifall du inte pallar/vill svara. Var hos en psykolog idag och ska om 3 veckor träffa en läkare (genom v.c) pga oro, ångest och en pappa som efter 8 års cancersjukdom är på gränsen till döende. Jag blev klassad som måttligt deprimerad och ångestladdad (alltså nivå 3 av 4) och blev tipsad om Unga Vuxna tillsvidare (där en kan få samtalsstöd) – har du erfarenhet av detta? En vän har sagt att de inte bistod henne med adekvat hjälp, och jag känner sådan skräck inför att kontakta dem för att sedan inte få ut något av det – känner ju rent instinktivt att jag är i behov av någon slags terapi/medicinering. Vad går du till/vad får du? Känner du att det passar/hjälper dig? Fuck att det ska vara så himla knepigt att må dåligt. Kram
Hej. Heja heja heja dig som tar hjälp. Jag har ingen personlig erfarenhet av Unga Vuxna, men om du inte gillar din samtalskontakt så kan du bara be om en ny! Jag går till en privat psykoterapeut, och delar kostnaden med mina föräldrar. Det funkar jättebra för mig. Önskar dig all lycka till <3 Hang in there.
Hej fina Flora! För det första måste jag säga att du enligt mig är Sveriges vettigaste, coolaste och smartaste bloggare. Du är grym och jag ser upp till dig. Så jag har en fråga jag vill ställa dig. Det är så att jag har börjat träffa en kille som bor i Stockholm, jag själv bor en bit utanför och har därav inte superkoll på Stockholm. Så jag tänkte att jag kunde vända mig till dig. Har du några tips på saker att hitta på i Stockholm när man är i lära-känna-varandra-pirr-i-magen-stadiet? Utöver att ta en öl eller dricka en kopp kaffe då vi redan bockat av det. Skulle bli så underbart tacksam för svar.
MENÅ vad fin du är! Blir så glad!! Dricka vin på Babs och gå på bio på Zita (som ligger i samma byggnad), åka skridskor i Vasaparken, spela Laserdome (finns exempelvis på Surbrunnsgatan), promenera längs med Monteliusvägen och titta på utsikten, gå på Moderna museet, spela biljard, åka Waxholmsbåt, gå på centralbadet. Det är ungefär det jag kommer på nu! Ha så mysigt <3333
Hej flora! jag har ett problem. killen jag har träffat i ca 1 månad och tycker jättemycket om kommer i slutet av april att åka på praktik i 7 månader, most likely i usa. försöker att inte fästa mig alls, försöker att tänka att jag iallafall får ha honom nära i 1 och en halv månad till men kan inte släppa att vi hade kunnat vara så himla bra. har aldrig klickat och känt mig bekväm med en person så himla fort. jag är student och långdistans skulle aldrig funka för jag skulle aldrig ha råd och han skulle aldrig ha tid. varför kommer kärleken alltid så jävla olägligt? vi har dessutom inte snackat någonting om vart vi står och hur seriösa vi är…
Hej finis. Jag tycker absolut att du ska fråga honom vart ni står och hur seriösa ni är. Det är ju säkert det som skapar din oro och din förvirring. När jag var i USA så visste jag ju att Felix fanns kvar hemma i Sverige när jag skulle komma hem, och det gjorde avståndet lite mindre. Jag tycker att du visst kan fästa dig vid honom trots att han ska iväg. Om inte annat så får ni en stunds bombastisk nykärlek tillsammans, och det är ju fan inte alla som får! Men prata med honom tycker jag <3
också så pepp på sf-guide!! :D
till dig med sista frågan!! (hoppas du ser detta pga var med om samma sak): blev typ tsm med en pojke som helt plötsligt fick en plats på en skola långt ifrån vår hemstad och jag sa helt enkelt ”vad händer med oss då?” och vi ba ”vi kan väl testa?” och här är vi kärare än någonsin 5 år senare!! visserligen var vi i samma land och kunde prata med varandra men ibland gick det två månader mellan gångerna vi sågs och det gick ändå, var sjukt tråkigt men det gäller att påminna varandra om sina känslor för då känns det så värt det. och ett stort + med detta var faktiskt att jag kunde vara med mina vänner jämt och ständigt och göra precis vad jag ville
Till sista personen: förstår PRECIS hur du känner!!!! Jag började träffa en utbytesstudent när det bara var typ 1,5 månader innan han skulle åka hem igen och har precis som du aldrig förr känt att jag klickat med och tyckt om någon så fort förut. Det var nästan magiskt hur rätt det kändes. Jag tror att man ska försöka ta vara på varje stund man får och njuta av den tiden man får och om det verkligen känns som att det hade kunnat bli något bra så kanske det finns kvar där efter att han kommer tillbaka också? Jag hoppas i alla fall att det är så. Håller tummarna för att det löser sig för dig och er, och känner så himla mycket med dig <3 <3 <3
till personen som ställde första frågan: det är helt okej att vara så! du är förmodligen introvert, och vad jag förstått har introverta människor en tendens att inte vara lika fysiska med människor som extroverta. jag har alltid känt mig konstig för att jag inte är det, sedan barndomsben. skulle inte säga att jag är ”gosig” med någon annan än min pojkvän. betyder inte att mina vänner inte betyder massor för mig. bara att jag inte är en särskilt fysisk person.
Till personen vars pappa är cancersjuk: gå med i ung cancer! De är superbra och kan hjälpa med bland annat psykkontakter och sånt. Mvh en vars sambo var sjuk för två år sedan
Hej! tar en långshot och hoppas att någon av floras läsare har någon idé om hur jag ska ta mig vidare. Såhär: Jag tror inte att jag är deprimerad. Jag ligger nästan alltid på ungefär samma psykiska nivå (sådär halvpepp på livet med andra ord), och utöver det har jag problem som t.ex. att jag har svårt att umgås med folk två och två, eller att jag inte trivs i min relation med min förälder. VET INTE var hur/jag ska vända mig i Stockholm för att prata med någon om det här. Kan betala landstingstaxa (100kr per besök och sen högkostnadsskydd) men helst inte mer då jag är student. Är rädd för att vända mig någonstans där dem ska avvisa mig för att jag inte har en uppenbar diagnos. Har tänkt länge på att jag vill på i terapi, har googlat runt i flera timmar men inte hittat något. Är 18 år.
Longshot som sagt, men skulle uppskatta om någon vet någonstans man kan vända sig.
Kram!
Gå till någon av de ungdomsmottagningar som finns i Stockholm så hjälper de dig. :) Du behöver inte ha någon diagnos eller någonting, räcker med att vilja prata. Kram!
tips tips: hotforfood på YT, massa härlig vegansk mat som man vill dö för!
Jättefint svarat verkligen. Men flora, du som alltid lägger upp så fina bilder på instagram (och på bloggen) brukar du använda VSCO? Och i så fall vilket/vilka är dina favorit filter? Hade varit så kul att veta :)
Kram på dig!
gud vad jag känner igen mig i den första frågan. är inte heller det minsta fysisk med vänner. har svårt med intimitet överlag, det känns inte naturligt för mig. det känns som att jag måste vara en skådespelare, som härmar mänskligt beteende, livrädd för att bli avslöjad som den stela, osköna person jag egentligen är. det känns ibland jättesorgligt, för det förhindrar mig från att komma andra nära. jag har inga nära vänner.
Angående att vara fysisk – du är absolut inte ensam över att tycka att det är klurigt och du är absolut inte ensam över att tycka att det är jobbigt att känna så. Jag är ganska lik. Jag vet inte hur man beter sig när man ska kramas i familjen (vilket dock inte händer så mycket och kanske är orsaken till det), blir arg när någon i familjen sätter sig nära i soffan, klarar absolut inte av om fötterna snuddar ihop med någon i familjen (mycket familjenärhet som skaver helt klart), skulle aldrig vilja sova ihop med en vän om man inte måste, hatar att behöva sova borta. Men. Så älskar jag att ligga med huvudet på min patnersbröst och gå armkrok med min tvillingbror. Så, vet inte vad det beror på. Men, närhet kan skava så in i helvete, men så kan det faktiskt vara det finaste som finns i hela världen.
Till dig som frågade om psykvården: jag går till Unga Vuxna på Globen och är jättenöjd. Att vara i psykvården är svårt och en lång resa – det tar ett tag att hitta rätt mediciner och rätt terapiform. Stressa inte upp dig om det inte känns rätt direkt, men om det känns helfel har du rätt att be om någon annan att prata med. Jag har varit i många turer och blivit omplacerad så jag vet rätt mycket om du har frågor. Maila gärna mig om du skulle vilja <3 [email protected].
Styrkekramar!
Till personen som skrev första frågan om att vara fysisk med kompisar – INTE JAG HELLER. Vet inte varför jag känner mig obekväm med det, men en kram när en ses eller så är ju fint, men annars är jag nog väldigt stel av mig. (Fikor och så gillar jag dock). Men du är inte ensam!
Har varit med om ett långdistansförhållande på 11mån, träffade min älskling en gång under denna tid. Det är möjligt, om än jobbigt att vara ifrån någon länge även riktigt i början av ett förhållande, om man verkligen vill hållas tillsammans. Oberoende hur ni gör så lycka till!
Jag är tio år äldre än dig men ändå inspirerar du mig så mycket. Du är så trygg och lugn och verkar så fin och vettig. Faktiskt den bästa och mest mångsidiga bloggen jag läst på alla år av bloggläsande. Heja dig!
Men gud jag är oxå så!! Tror ärligt talat att det är vanligare, alltså jag är såklart superfysisk med min kille men skulle verkligen inte palla ligga och skeda med en kompis, även om det är en bästa kompis. Tycker inte jag ser så ofta att folk är fysiska på det sättet och om de är det troe jag att de är ihop.
Jag kan svara på första frågan!! Jag är också extremt icke-fysisk som person. Jag kramar min kille och hans dotter, mina föräldrar och syskon men helst ingen annan. Jag är liksom den sista personen i hela världen som skulle massera en vän, somna nära en vän eller fläta håret på en kompis. En av mina bästa vänner ör precis likadan och vi har redan bestämt att vi nog aldrig någonsin lär kramas haha. Jag tycker inte att man ska må dåligt över det! Det är bara så vi blev och det är inget fel med det. Även om jag kan hålla med om att man inte riktigt passar in i normen av den sociala personen!