För ett år sedan bodde jag i San Francisco i 82 dagar. Jag bläddrade (scrollade) igenom bilderna och fick så mycket längt, så jag tänkte att vi kunde kolla lite! *Känner mig som morfar när han visar diabilder från semestern.*

Det här är min storebror Froste och hans fru Dana. Hon är från Kalifornien, de träffades på en dykresa när de var tonåringar och blev kära, och det är därför de bor i SF. Deras existens är huvudanledningen till att jag åkte. Eller såhär: Jag visste att jag ville åka någonstans på egen hand, men det kändes fint att samtidigt hänga med dessa två briljanta personer. Lära känna på nytt.

Jag fick bo hos min brorsas kollega, och bodde alltså ensam för första gången sedan jag flyttade hemifrån. Första veckan grät jag hela tiden. Skrev såhär:

”Ibland har jag sÃ¥ trÃ¥kigt att jag gÃ¥r och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker pÃ¥ min lillasyster sÃ¥ hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar pÃ¥ FaceTime utan att fÃ¥ svar. Ibland struntar jag i att duscha pÃ¥ flera dagar för att ingen ändÃ¥ kommer sÃ¥ pass nära att de känner hur jag luktar.”

Läs hela inlägget här: Du frågar: Hur mår du? Hur är Kalifornien?

Men ganska fort övergick det till en pickande övertygelse om att jag kunde vara ensam, av att jag ville vara ensam.

”Min första morgon springer jag genom Golden Gate Park med ett tryck över trumhinnorna. Jag hoppar undan för jordekorrar, passerar bisonoxar. Längs vägen ligger kottar stora som dubbla knytnävar. Träden Ã¥mar sig i dimman, grenarna skapar loopar genom lövverket. Barken är vriden runt sin egen axel, ser ut som Ã¥ldrad hud.

Mellan träden stÃ¥r en prärievarg och stirrar pÃ¥ mig. Öronen vädrar i luften, svansen är buskig. En prärievarg. Mitt i San Francisco.”

Jag tillbringade dagarna på olika caféer i The Mission där jag satt och skrev artiklar och blogginlägg. Läste mycket. Promenerade. Gick på kompisdejter.

Men mest hängde jag med Dana. Omtänksamma, initiativtagande och kloka Dana.

En vecka kom Yrsa och hälsade på. Vi hade bara känt varandra i några månader då, men efter den här resan var vi helt i synk. Man skulle kunna säga att vi gick in i en febrig nyförälskelsefas (som inte har lagt sig, såhär ett år senare).

”– Han tog mig pÃ¥ rumpan. Vilken jävla praktidiot.

–  Fyfan! Kom.

Vi gÃ¥r därifrÃ¥n. En stund senare kommer han mot oss igen. Ögonen är tvÃ¥ smala springor. DÃ¥ händer det: Hon sticker upp sina pekfingrar i hans näsborrar sÃ¥ att de vidgas. Hon snurrar fingrarna ett helt varv. Hans ögon är stora som golfbollar. Munnen gapar. När hon släpper taget backar han bakÃ¥t med fuck you-fingrarna i luften. Fortfarande med munnen formad som ett O.”

Läs hela texten här.

Froste och Dana är de hurtbulligaste jag vet, vilket innebar att vi åkte på olika utflykter nästan varje helg. Hajkade i skogen, cyklade nedför branta backar vid havet, roadtrippade till nationalparker, åkte norrut till snön och söderut till surfstränder.

Vi åkte till Santa Cruz två gånger. Vad konstigt det är att kissa i en lånad våtdräkt förresten. Den varma vätskan simmar ju runt innanför scubamaterialet, hur mycket man än försöker skölja ur det.

I SC rastar man hundarna på skateboard med en joppe i mungipan.

Vi gick på två olika halloweenfester där. Blev fulla på tequila, brände av halva håret med locktången och ramlade hem med glowsticks runt armarna och halsarna.

Kajsa bodde hos mig i sju dagar. Vi plöjde staden på den bästa veganmaten, drack sangria, spelade biljard med amerikanska unga män och promenerade milslångt varje dag. En jävla ynnest att få somna och vakna bredvid henne efter att ha sovit ensam så länge.

Vi gick till Baker Beach en dag. Satt där på stranden och kände oss små när omgivningen var så bombastisk.

Över Thanksgiving så åkte jag, Froste och Dana till Danas pappa i norra delarna av Kalifornien. Där frös vattnet i vattenflaskan på nattduksbordet till is om nätterna. Där gick vi på långpromenader med hundarna i snön. Där gjorde vi eget majsmjöl och kokade tranbärssylt och bakade pumpkin pie.

Där badade vi i naturligt varma källor. 10 minusgrader i luften och 40 plusgrader i vattnet. Den helgen var så himla fin. Är så glad att jag fick vara med.

På hemvägen hittade vi en kalkgrotta. Froste är en sån som alltid måste leka, han har en femåring kvar inom sig.

Och vips hade det gått nästan tre månader.

”Jag har pulsat genom snö och slumrat pÃ¥ sandstränder. Jag har sovit under bar himmel i minusgrader och svettats i t-shirt pÃ¥ pÃ¥ morgonpromenader. Jag har sett enorma vÃ¥gor slÃ¥ mot vassa klippkanter och badat i varma källor. Kalifornien är det vackraste jag sett.

Jag kom hit när vädret inte tillät andra kläder än shorts och linnen. Nu virar jag halsduken hÃ¥rt kring halsen och beger mig till flygplatsen.”

Läs hela inlägget här: Goodbye california.

Sitter och skriver detta med något hårt i halsen. Saknar min storebror, saknar Dana, saknar Kalifornien. Det gör ont att en person levde då, för ett år sedan, men inte längre. Att så mycket kan skifta på loppet av några månader.

Och jag är så glad att jag åkte. Det här var den första resan jag gjorde på egen hand. Innan dess hade jag knappt varit sugen på att bo någon annanstans än i Stockholm, men efter den här resan vet jag av erfarenhet hur bra jag mår av att komma iväg. Så i vår ska jag troligtvis bo i ett varmare land en sväng. Två månader kanske.

Om du som läser det här har tankar på att flytta till en annan stad eller åka på en långresa, men tvekar, så kan jag säga såhär: Det ÄR läskigt till en början, det var det för mig med, men så fort jag hade bekantat mig med platsen och visste var jag skulle handla mat, vilken buss jag kunde ta och vilken gata som var mysigast att hänga på, så kände jag mig tryggare.

Och när det inte var läskigt längre sÃ¥ fick andra känslor plats i mig: tillfredställelse, nyfikenhet, förstÃ¥else, wanderlust. Och det vägde liksom upp för hemlängtan som ibland kunde träffa mig som en örfil. Hur banalt det än lÃ¥ter. Du kanske kan plugga pÃ¥ distans och ta CSN, eller jobba som au pair, eller söka en utbildning i en annanstans? Och om du inte vill – skit i det. Man mÃ¥ste inte.

När hemlängtan slår till.

10 tips för att känna sig mindre ensam.

I februari är jag i Kalifornien igen, i någon vecka eller två. Jag längtar så att det värker.

Translation: I lived in San Francisco for three months last year. This is a recap. I miss it all so, so much.

LÄS MER I KATEGORIN: TRE MÅNADER I SAN FRANCISCO

Recap: I slutet av förra året tillbringade jag 3 månader i San Francisco. Över nyårshelgen åkte jag, min storebror Froste och hans fru Dana till Big Sur & Ventana Wilderness för att hajka.

Den första dagen av 2016 vaknade jag upp här. Froste envisades om att vi skulle beskÃ¥da soluppgÃ¥ngen under bar himmel, sÃ¥ därför hade vi inte slagit upp vÃ¥ra tält. Men vad vi inte visste var att det skulle bli flera minusgrader under natten, och inte nog med det – solen gick ner klockan 19 vilket innebar 12 timmar av mörker.  Vi var alltsÃ¥ tvungna att utstÃ¥ kylan i ett halvt dygn.

Jag vaknade upp varje timme och försökte sparka mig varm, försökte krypa längre ner i sovsäcken, försökte maka mig närmare Froste och Dana (men sovsäckarna och liggunderlagen gled på grund av att underlaget frös och blev halt), försökte SOMNA. Så när det äntligen blev ljust flög jag nästan upp ur sovsäcken för att skaka liv i min kropp. Dana låg kvar och såg såhär ynklig och gullig ut <3

Och Froste och jag sprang upp och ner för kullen för att bli varma, och han instruerade mig att göra höga knän och jumping jacks och hopp i sidled. Ser ni vad konstiga och svullna vi ser ut här? Jag känner knappt igen oss. Det är för att våra ansikten liksom hade stelnat i kylan.

Sen lagade vi frukost på gasköket. Havregrynsgröt och kaffe. Och så tittade vi på solen som sakta kröp upp över havet.

Vilket var bland det vackraste jag sett i hele mitt lelle liv. Herrejävlar.

Sen packade vi ihop sakerna och började gå mot bilen, en promme på en sisådär två-tre timmar. Kolla bara den här färgskalan:

Vill leva i den.

Froste gillar att ta porträttbilder i exakt samma position, så det gjorde vi :)

Har nog aldrig upplevt en så skön dusch som den jag tog när jag kom tillbaka till min SF-lya. Men det är ju iskalla nätter som dessa som gör frukoststunderna så magiska, som får solnedgångarna att bli färgstarkare och stjärnhimlarna klarare.

Tack Froste och Dana för att ni tog med mig på denna fantastiska hajk. Jag saknar er jämt. ♥

–

LÄS ÄVEN:
NÄR VI VANDRADE I BIG SUR. PT 1. 

BIG SUR PT1. STJÄRNFALLEN ÄR VÅRA NYÅRSFYRVERKERIER

Translation: The first day of 2016 happened here, in the Ventana Wilderness, Big Sur. It was freezing cold but so, so beautiful. I’m so happy that my brother and his wife took me to this amazing place. 

Som alla vet är upplevelsepresenter de bästa presenterna. Froste och Dana gav mig en restaurangmiddag på Greens i julklapp, vilket jag blev asglad för. Greens är en helvegetarisk restaurang som har funnits i San Francisco sedan 1979 (ganska före sin tid med andra ord) och vi bokade ett bord två dagar innan min hemresa.

För att komma till restaurangen åkte vi Cable Car! De började köra på 1870-talet och personalen måste handgripligen vända på vagnen för att den ska åka rätt håll. Kolla på denna skönhet ba. Om ni har sett en prinsessas dagbok så är det en sån vagn som Mia och hennes farmor krockar in i.

Vi fick ståplatser och åkte ner för så branta backar att vi var tvungna att hålla i oss ashårt. Och så drack vi maple whiskey ur en plunta när chauffören tittade bort. Froste spelade in en liten snutt på sin instagram om ni vill se.

Sedan kom vi fram till Greens, som huserar i en asfin industrilokal. I väntan på vårt bord bjukkade jag på fördrinkar. Jag och Froste drack någon varm äppelhistoria och Dana valde en svart cider som innehöll något så konstigt som kol! Only in California.

Sedan blev det dags för middag. Vi beställde i princip allt som fanns på menyn (det råkade passande nog vara tre rätter i varje kategori) och delade, för vi ville passa på att testa när vi för en gångs skull råkade vara på en restaurang där vi kunde äta allt. 

Så jäkla gott. Och så blev vi tokfnittriga och pratade på om saker jag inte minns, men fint var det. 

Älsklingar! Saknar er varje dag. Tack för den här kvällen och för alla andra SF-kvällar.

Translation: Dana and Froste took me to Greens, a vegetarian restaurant established in San Francisco 1979. We had the most amazing time, first driving up and down the hills on the Cable Car, and then having delicious food and fun conversations.