För ett år sedan bodde jag i San Francisco i 82 dagar. Jag bläddrade (scrollade) igenom bilderna och fick så mycket längt, så jag tänkte att vi kunde kolla lite! *Känner mig som morfar när han visar diabilder från semestern.*
Det här är min storebror Froste och hans fru Dana. Hon är från Kalifornien, de träffades på en dykresa när de var tonåringar och blev kära, och det är därför de bor i SF. Deras existens är huvudanledningen till att jag åkte. Eller såhär: Jag visste att jag ville åka någonstans på egen hand, men det kändes fint att samtidigt hänga med dessa två briljanta personer. Lära känna på nytt.
Jag fick bo hos min brorsas kollega, och bodde alltså ensam för första gången sedan jag flyttade hemifrån. Första veckan grät jag hela tiden. Skrev såhär:
”Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.”
Läs hela inlägget här: Du frågar: Hur mår du? Hur är Kalifornien?
Men ganska fort övergick det till en pickande övertygelse om att jag kunde vara ensam, av att jag ville vara ensam.
”Min första morgon springer jag genom Golden Gate Park med ett tryck över trumhinnorna. Jag hoppar undan för jordekorrar, passerar bisonoxar. Längs vägen ligger kottar stora som dubbla knytnävar. Träden åmar sig i dimman, grenarna skapar loopar genom lövverket. Barken är vriden runt sin egen axel, ser ut som åldrad hud.
Mellan träden står en prärievarg och stirrar på mig. Öronen vädrar i luften, svansen är buskig. En prärievarg. Mitt i San Francisco.”
Jag tillbringade dagarna på olika caféer i The Mission där jag satt och skrev artiklar och blogginlägg. Läste mycket. Promenerade. Gick på kompisdejter.
Men mest hängde jag med Dana. Omtänksamma, initiativtagande och kloka Dana.
En vecka kom Yrsa och hälsade på. Vi hade bara känt varandra i några månader då, men efter den här resan var vi helt i synk. Man skulle kunna säga att vi gick in i en febrig nyförälskelsefas (som inte har lagt sig, såhär ett år senare).
”– Han tog mig på rumpan. Vilken jävla praktidiot.
– Fyfan! Kom.
Vi går därifrån. En stund senare kommer han mot oss igen. Ögonen är två smala springor. Då händer det: Hon sticker upp sina pekfingrar i hans näsborrar så att de vidgas. Hon snurrar fingrarna ett helt varv. Hans ögon är stora som golfbollar. Munnen gapar. När hon släpper taget backar han bakåt med fuck you-fingrarna i luften. Fortfarande med munnen formad som ett O.”
Froste och Dana är de hurtbulligaste jag vet, vilket innebar att vi åkte på olika utflykter nästan varje helg. Hajkade i skogen, cyklade nedför branta backar vid havet, roadtrippade till nationalparker, åkte norrut till snön och söderut till surfstränder.
Vi åkte till Santa Cruz två gånger. Vad konstigt det är att kissa i en lånad våtdräkt förresten. Den varma vätskan simmar ju runt innanför scubamaterialet, hur mycket man än försöker skölja ur det.
I SC rastar man hundarna på skateboard med en joppe i mungipan.
Vi gick på två olika halloweenfester där. Blev fulla på tequila, brände av halva håret med locktången och ramlade hem med glowsticks runt armarna och halsarna.
Kajsa bodde hos mig i sju dagar. Vi plöjde staden på den bästa veganmaten, drack sangria, spelade biljard med amerikanska unga män och promenerade milslångt varje dag. En jävla ynnest att få somna och vakna bredvid henne efter att ha sovit ensam så länge.
Vi gick till Baker Beach en dag. Satt där på stranden och kände oss små när omgivningen var så bombastisk.
Över Thanksgiving så åkte jag, Froste och Dana till Danas pappa i norra delarna av Kalifornien. Där frös vattnet i vattenflaskan på nattduksbordet till is om nätterna. Där gick vi på långpromenader med hundarna i snön. Där gjorde vi eget majsmjöl och kokade tranbärssylt och bakade pumpkin pie.
Där badade vi i naturligt varma källor. 10 minusgrader i luften och 40 plusgrader i vattnet. Den helgen var så himla fin. Är så glad att jag fick vara med.
På hemvägen hittade vi en kalkgrotta. Froste är en sån som alltid måste leka, han har en femåring kvar inom sig.
Och vips hade det gått nästan tre månader.
”Jag har pulsat genom snö och slumrat på sandstränder. Jag har sovit under bar himmel i minusgrader och svettats i t-shirt på på morgonpromenader. Jag har sett enorma vågor slå mot vassa klippkanter och badat i varma källor. Kalifornien är det vackraste jag sett.
Jag kom hit när vädret inte tillät andra kläder än shorts och linnen. Nu virar jag halsduken hårt kring halsen och beger mig till flygplatsen.”
Läs hela inlägget här: Goodbye california.
Sitter och skriver detta med något hårt i halsen. Saknar min storebror, saknar Dana, saknar Kalifornien. Det gör ont att en person levde då, för ett år sedan, men inte längre. Att så mycket kan skifta på loppet av några månader.
Och jag är så glad att jag åkte. Det här var den första resan jag gjorde på egen hand. Innan dess hade jag knappt varit sugen på att bo någon annanstans än i Stockholm, men efter den här resan vet jag av erfarenhet hur bra jag mår av att komma iväg. Så i vår ska jag troligtvis bo i ett varmare land en sväng. Två månader kanske.
Om du som läser det här har tankar på att flytta till en annan stad eller åka på en långresa, men tvekar, så kan jag säga såhär: Det ÄR läskigt till en början, det var det för mig med, men så fort jag hade bekantat mig med platsen och visste var jag skulle handla mat, vilken buss jag kunde ta och vilken gata som var mysigast att hänga på, så kände jag mig tryggare.
Och när det inte var läskigt längre så fick andra känslor plats i mig: tillfredställelse, nyfikenhet, förståelse, wanderlust. Och det vägde liksom upp för hemlängtan som ibland kunde träffa mig som en örfil. Hur banalt det än låter. Du kanske kan plugga på distans och ta CSN, eller jobba som au pair, eller söka en utbildning i en annanstans? Och om du inte vill – skit i det. Man måste inte.
10 tips för att känna sig mindre ensam.
I februari är jag i Kalifornien igen, i någon vecka eller två. Jag längtar så att det värker.
Translation: I lived in San Francisco for three months last year. This is a recap. I miss it all so, so much.
