För ett par veckor sedan bjöd Nike mig, Nim och Frida till Island för att testa deras träningskläder som är ämnade för kallt klimat. Det här är del två, läs del ett här.
Klockan är sju när vi hoppar in i bilen. Den skulle lika gärna kunna vara två på natten.
Vi stannar på en bensinmack och köper frukost. Torkad fisk? Inte för oss tack. Mackor och kaffe, och chokladdragerad lakrits att ha i handsfacket till stunder då blodsockret dippar.
Vi kör mot Vík, som ligger två-tre timmar utanför Reykjavik. Vägen dit slingrar sig som nudlarna i min rätt på den japanska restaurangen igår.
Solen har precis gått upp när vi når Reynisfjara. Meterhöga vågor slår mot den vulkaniskt svarta stranden.
Hemma i Stockholm brukar jag och Kajsa springa längs med Årstaviken och lyfta stockar på utomhusgymmet vid Eriksdalsbadet. Det är något vi började med för ett par år sedan och har gjort nästan varje vecka sedan dess. I somras, när vi båda var nyblivna singlar, fick de andra besökarna på utegymmet höra oss gråta och garva om vartannat. Vi brukar springa så pass långsamt att vi kan prata under tiden och när hon gör burpees – som jag hatar – gör jag rörelser för att stärka musklerna kring mina ledsna knän. Sedan går vi upp till Friskis och duschar där.
Jag minns hur jag sa ”Kajsa, om vi klarar av att gå igenom ett break up så klarar vi fan plankan i två minuter”. Den här gången är jag inte vid Årstaviken. Jag är på Black sand beach och armbågarna sjunker ner i sanden.
Efter träning-kramar är bra kramar.
Vík är Islands regnigaste plats och även idag faller dropparna över oss, tätt, tätt, kanske är det snarare dimma än regn. Vi måste gå fällda framlänges för att ta oss igenom blåsten. Ibland är den så stark att vi trycks bakåt flera steg.
När vi kommer tillbaka till bilen är våra ansikten stela av kylan men det rinner svett mellan skuldrorna. Nim har köpt värmekuddar som aktiveras när man river av cellofanomslaget. Jag trycker ner en i svanken. Jag blir alltid kall om svanken. Lakritsen, som vanligtvis är mjuk att tugga, knakar när jag biter i den.
Och vi drar upp värmen i bilen. 22 grader. 24 grader. 26 grader. Värmeomställningen gör mig dåsig. Någon ritar konturerna av fitta på den immiga fönsterrutan.
Sedan kommer vi till ION Hotel, en insekt mellan bergen med betongben och glödande ögon.
Jag vet inte mycket om yoga, gör antagligen fler fel än vad jag gör rätt, men det gör ingenting, det är skönt att sträcka ut kroppen och komma bort från all jävlighet som pågår i huvudet.
Och Fridas tatuering blinkar snällt åt mig. Så länge jag försöker. Det räcker.
Vi krånglar av oss träningskläderna och kliver i baddräkterna. Glider ner i vattnet.
Närmast ventilen är det varmast, vi samlas där som nattfjärilar runt en glödlampa.
Regndroppar slår mot vattenytan, slår mot vår huvuden. Det enda som får mig att vilja gå upp ur poolen är magen som vrålar.
Nim halkar på det våta trädäcket, faller framlänges. Shit, hur gick det? Är du okej? Gör det ont någonstans? Hon haltar in till omklädningsrummet och i samma stund som tårarna kommer så kommer skrattet. Chocken gör Nim fem år gammal. Det är fan det gulligaste vi har sett.
Sen beställer vi in mat.
Mellan tuggorna pratar vi om våra mest misslyckade dejter och sånt vi underhöll oss med när vi var små. Frida berättar att hon brukade sy kläder åt sniglar. Små toppluvor som sattes över skalet med dragkedja från toppen till botten.
Bensinmätaren blinkar röd när vi sätter oss i bilen. Ingen har tänkt på att den behöver tankas. Närmaste bensinmack ligger fyra mil bort. Kommer vi behöva ringa efter hjälp? Vi bestämmer oss för att försöka utan. Bilens styrka utmanas även idag. Vi kör off road, håller i oss i takhandtagen, drar in luft mellan tänderna när hjulen sliter genom vattnet.
Ju närmre vi kommer Reykjavik desto tätare blir slingan av röda baklyktor. Här har registreringsskyltarna bara två bokstäver i stället för tre som vi i Sverige. Vi tankar, Frida lutar huvudet mot min axel, mumlar något om hur stora fönster husen i Reykjavik har. Kolla där då. Hörni, kolla där. Wow, kolla vad fina fönster. Ser ni hur stora de är? Och även denna dag byter vi om på en restaurangtoalett, smörjer in läpparna som blivit fnasiga av kylan, pudrar fuktiga pannor.
Ett par timmar senare dråsar jag ner i hotellsängen men vaknar gång på gång av brandlarmet som, trots sitt syfte, inte får mig att komma upp ur sängen. Alla brandövningar i skolan har haft pojken-och-vargen-effekt på mig. I stället drar jag upp täcket över huvudet och somnar om.
Klockan fem ringer väckarklockan och jag drar på mig kläderna och ramlar ut i hotellkorridoren med rullväskan trummande mot golvet. Jag möter två sömndruckna vänner i lobbyn, vi konstaterar att inget har brunnit och det var ju en jävla tur, och så åker vi hemåt.
Tack till Frida Möller och Emma Svensson på Studio Emma Svensson och Josefina Hillman på AWB. Och tack Nike för att vi fick åka till Island med er! Vilken jävla plats.
Frida, Nim and I went to Iceland with Nike to try out their weatherproof training apparel and explore this crazy, beautiful, cold country. This is part two. You can read part one here.
