Hej och glad måndag! Jag har rätt få åtaganden den här veckan, vilket känns så jäla skönt efter ett par stresshetsiga veckor. Tänker hänga mycket med mina kompisar, dricka vin, läsa bokklubbsboken och jobba i halvfart. Skriva lite kanske. En smygstart på julledigheten.

Nike bjöd ju med mig, Frida och Nim till Island i november. Jag har bloggat om allt det sjuka vi upplevde här och här. Nu har Nim, i collab med Nike, gjort en skitfin film:

Ni hittar Nims portfolio här.

Nu ska jag möta upp Frida i poddstudion. Hörs i eftermiddag! ♥

För ett par veckor sedan bjöd Nike mig, Nim och Frida till Island för att testa deras träningskläder som är ämnade för kallt klimat. Det här är del två, läs del ett här.

Klockan är sju när vi hoppar in i bilen. Den skulle lika gärna kunna vara två på natten.

Vi stannar på en bensinmack och köper frukost. Torkad fisk? Inte för oss tack. Mackor och kaffe, och chokladdragerad lakrits att ha i handsfacket till stunder då blodsockret dippar.

Vi kör mot Vík, som ligger två-tre timmar utanför Reykjavik. Vägen dit slingrar sig som nudlarna i min rätt på den japanska restaurangen igår.

Solen har precis gått upp när vi når Reynisfjara. Meterhöga vågor slår mot den vulkaniskt svarta stranden.

Hemma i Stockholm brukar jag och Kajsa springa längs med Årstaviken och lyfta stockar på utomhusgymmet vid Eriksdalsbadet. Det är något vi började med för ett par år sedan och har gjort nästan varje vecka sedan dess. I somras, när vi båda var nyblivna singlar, fick de andra besökarna på utegymmet höra oss gråta och garva om vartannat. Vi brukar springa så pass långsamt att vi kan prata under tiden och när hon gör burpees – som jag hatar – gör jag rörelser för att stärka musklerna kring mina ledsna knän. Sedan går vi upp till Friskis och duschar där.

Jag minns hur jag sa ”Kajsa, om vi klarar av att gå igenom ett break up så klarar vi fan plankan i två minuter”. Den här gången är jag inte vid Årstaviken. Jag är på Black sand beach och armbågarna sjunker ner i sanden.

Efter träning-kramar är bra kramar.

Vík är Islands regnigaste plats och även idag faller dropparna över oss, tätt, tätt, kanske är det snarare dimma än regn. Vi måste gå fällda framlänges för att ta oss igenom blåsten. Ibland är den så stark att vi trycks bakåt flera steg.

När vi kommer tillbaka till bilen är våra ansikten stela av kylan men det rinner svett mellan skuldrorna. Nim har köpt värmekuddar som aktiveras när man river av cellofanomslaget. Jag trycker ner en i svanken. Jag blir alltid kall om svanken. Lakritsen, som vanligtvis är mjuk att tugga, knakar när jag biter i den.

Och vi drar upp värmen i bilen. 22 grader. 24 grader. 26 grader. Värmeomställningen gör mig dåsig. Någon ritar konturerna av fitta på den immiga fönsterrutan.

Sedan kommer vi till ION Hotel, en insekt mellan bergen med betongben och glödande ögon.

Jag vet inte mycket om yoga, gör antagligen fler fel än vad jag gör rätt, men det gör ingenting, det är skönt att sträcka ut kroppen och komma bort från all jävlighet som pågår i huvudet.

Och Fridas tatuering blinkar snällt åt mig. Så länge jag försöker. Det räcker.

Vi krånglar av oss träningskläderna och kliver i baddräkterna. Glider ner i vattnet.

Närmast ventilen är det varmast, vi samlas där som nattfjärilar runt en glödlampa.

Regndroppar slår mot vattenytan, slår mot vår huvuden. Det enda som får mig att vilja gå upp ur poolen är magen som vrålar.

Nim halkar på det våta trädäcket, faller framlänges. Shit, hur gick det? Är du okej? Gör det ont någonstans? Hon haltar in till omklädningsrummet och i samma stund som tårarna kommer så kommer skrattet. Chocken gör Nim fem år gammal. Det är fan det gulligaste vi har sett.

Sen beställer vi in mat.

Mellan tuggorna pratar vi om våra mest misslyckade dejter och sånt vi underhöll oss med när vi var små. Frida berättar att hon brukade sy kläder åt sniglar. Små toppluvor som sattes över skalet med dragkedja från toppen till botten.

Bensinmätaren blinkar röd när vi sätter oss i bilen. Ingen har tänkt på att den behöver tankas. Närmaste bensinmack ligger fyra mil bort. Kommer vi behöva ringa efter hjälp? Vi bestämmer oss för att försöka utan. Bilens styrka utmanas även idag. Vi kör off road, håller i oss i takhandtagen, drar in luft mellan tänderna när hjulen sliter genom vattnet.

Ju närmre vi kommer Reykjavik desto tätare blir slingan av röda baklyktor. Här har registreringsskyltarna bara två bokstäver i stället för tre som vi i Sverige. Vi tankar, Frida lutar huvudet mot min axel, mumlar något om hur stora fönster husen i Reykjavik har. Kolla där då. Hörni, kolla där. Wow, kolla vad fina fönster. Ser ni hur stora de är? Och även denna dag byter vi om på en restaurangtoalett, smörjer in läpparna som blivit fnasiga av kylan, pudrar fuktiga pannor.

Ett par timmar senare dråsar jag ner i hotellsängen men vaknar gång på gång av brandlarmet som, trots sitt syfte, inte får mig att komma upp ur sängen. Alla brandövningar i skolan har haft pojken-och-vargen-effekt på mig. I stället drar jag upp täcket över huvudet och somnar om.

Klockan fem ringer väckarklockan och jag drar på mig kläderna och ramlar ut i hotellkorridoren med rullväskan trummande mot golvet. Jag möter två sömndruckna vänner i lobbyn, vi konstaterar att inget har brunnit och det var ju en jävla tur, och så åker vi hemåt.

Tack till Frida Möller och Emma Svensson på Studio Emma Svensson och Josefina Hillman på AWB. Och tack Nike för att vi fick åka till Island med er! Vilken jävla plats.

---

Frida, Nim and I went to Iceland with Nike to try out their weatherproof training apparel and explore this crazy, beautiful, cold country. This is part two. You can read part one here.

Nike bjuder oss till Island en helg. Tjocka jackor bäddar in oss på flygresan över norska havet. Nims och Fridas nackar är böjda i onaturliga vinklar som kommer få musklerna att ömma i morgon. Det finns något intimt med att se dem sova för första gången, läpparna är särade och ögonlocken rycker lite. Jag läser Annika Paldanius och känner hur en finne på kindbenet växer under min fingertopp. Det blir alltid så när jag flyger.

När säkerhetsbälteslampan lyser och vi måste fälla upp ryggstöden sätter Nim papperstejp under ögonen för att göra sylvassa eyelinerstreck. Fem minuter senare dundrar flygplanshjulen mot landningsbanan.

Klockan är tolv när vi landar på Keflavík flygplats, fyrtio minuter utanför Reykjavik. Bilarna på parkeringen är nyskurade av regnet. Vi blir varnade för att öppna bildörrarna för häftigt; de kan knäckas av blåsten.

Vi är här med Nike för att testa deras spring- och träningskläder som är lämpade för kallt klimat. Vi har lite olika träningsvanor. Ibland tränar vi. Ganska ofta tränar vi inte alls. Är vi resultatinriktade? Nä, det kvittar om det är två eller åtta kilometer vi springer. Huvudsaken är att kroppen får jobba en stund.

Någon spiller ut smoothie som fyller bilen med en sötsliskig doft. Vi lyssnar på isländsk hiphop, Sturla Atlas, som får Frida att luta sig bakåt i bilsätet och sucka:

– Det här är som att knäcka fredagens första öl.

Sedan drar vi på oss träningskläderna och springer.

Fort, fort mot svart asfalt och våt ängsmark. Vinden slår mot trumhinnorna, himlen pressar sig mot tomma gator.

För på Island bor det 3 invånare per kilometer vilket gör det till det mest glesbefolkade landet i Europa. Och att resa i november har sina fördelar, trots kylan: besökarantalet är rätt litet. Här kan man springa på öppna gator utan att väja undan för bilar.

Eller dansa. Dansa kan man också göra på öppna vägar.

Mina knän tackar mig när jag springer. Jag känner det för varje gång hälarna tar i marken. Tack tack, tack tack, tack tack. Det var på grund av mina knän som jag började springa för tre år sedan. Alla stillasittande timmar framför datorn gjorde att min kropp började knaka som en sjuttioårings.

Och känslan efter att man varit ute i piskande regn och sedan ställer sig i duschen med endorfinerna som tumlar i kroppen, jag behöver den. Jag behöver känna att min kropp är stark, att jag klarar av att lyfta min lillasyster och snurra henne runt runt, att jag pallar springa till bussen, att jag kan kånka runt på dator och kamera varje dag. Att jag går och lägger mig utan knän som värker.

Vädret slår om så fort här. Ena sekunden solljus genom tunna moln, andra sekunden hagelkorn stora som ärtor. Vi stuvar in oss i bilen och åker vidare. Man hinner prata så mycket när man sitter inklämda bredvid varandra i en bil. Vi överröstar bilmotorn, frågar:

– Vad tror du är det viktigaste för att få en relation att hålla?

– Var gör du dina naglar?

– När ska tjejer slippa behöva prestera dubbelt för att få samma credd som en snubbe?

Vi stannar till för att äta lunch, håller våra hamburgare med frusna fingrar.

Vägen upp till Haifoss är isig och för att komma till vattenfallen måste vi köra igenom en vattensamling. Hjulen ryter genom vattnet, det skvätter upp över fönsterrutorna och vi tar tag i varandras knän.

Och när vi kommer ut på klippavsatsen står vi först bara och stirrar. Den här utsikten är inte verklig, det måste vara en million dollar-kuliss.

Tänk att Island finns. Att sådana här miljöer, som känns helt utomjordiska, finns.

Klockan har blivit fem när himlen är nattsvart. Jag berättar för Nim och Frida att jag är övertygad om att jag kommer dö i trafiken. Jag vet det. Det är något med att jag alltid stirrar ner i telefonen, en bok, på mina fötter.

Så hurra för reflexdetaljer på västarna, tightsen och Lunar Epic Shield-skorna. Aint gonna die i första laget nu.

När vi kommer tillbaka in till Reykjavik har det blivit mörkt. Vi drar upp huvorna på regnjackorna och småspringer in på restaurangen, tar stora kliv över vattenmassorna som samlats i asfaltens gropar. Det bildas kö utanför toaletternas dörrar när vi drar av oss tights och sportstrumpor. Deodoranten rullas runt i tre par armhålor, läppstiftet möter tre par läppar.

Vi beställer in drinkar. Jag får något som ser ut som en nudelwok och som smakar syrligt. Mycket märkligt.

Och mat. Mat är aldrig så gott som när man varit ute en hel dag.

Och där tar vår första Islandsdag slut. Visar mer snart.

---

Frida, Nim and I went to Iceland with Nike to try out their weatherproof running apparel and explore this crazy, beautiful, cold country.