Här kommer ett blogginlägg i realtid med tillhörande stämningsmusik. Hej från en stökig säng i Vasastan till dig där på andra sidan skärmen. Vad mörk den här torsdagskvällen är. Jag har magont och urinvägsingfektionskänningar och känner mig rätt ynklig. Uäk. Så jobbigt när kroppen KÄNNS så mycket, du vet? Vill bara kliva ur den. Men jag kompenserar genom att lyssna på Moto Boy, tända ljus och hasa runt i bara underkläderna.

Jag kom precis hem frÃ¥n Metro Mode-kontoret där jag höll en kort föreläsning för lite PR-folk om hur jag tänker kring bloggsamarbeten och att jobba med sociala medier. Det gick bra. Allt med Stanna har gjort att jag har fÃ¥tt träna pÃ¥ att prata inför folk. Det är knäppt. PÃ¥ gymnasiet var jag så nervös inför att snacka inför klassen att mina böcker fick vÃ¥ta märken efter fingrarna. Jag bad om notställ för att jag skulle slippa hÃ¥lla i anteckningarna – det skulle ju avslöja mina darrande händer (det här var innan jag kom pÃ¥ att jag kunde hÃ¥lla i ett helt kollegeblock). Även när vi typ skulle säga vÃ¥rt namn i en sÃ¥n där presentationsrunda, och jag väntade pÃ¥ min tur, började hjärtat slÃ¥ sÃ¥ hÃ¥rt att det kändes som att andra kunde höra det. Men nu tycker jag snarare att det är kul. Men det är väl skillnad när man pratar om sÃ¥nt som man själv är intresserad av, och behärskar.

På tal om bloggandet. Idag känner jag mig extra tacksam att jag får jobba med det här.  Att jag har så jävla kloka, roliga och fina läsare, som uppmuntrar och utmanar och diskuterar. Jag var helt gråtig efter bokmässan efter att jag fått träffa så många av er. Alla varma ord och kramar och garv. Shit. Tack tack tack ♥

Och från en sak till en annan: Jag vill visa dig min tomatplanta.

Den är nästan lika hög som jag är lång.

Och den har fått tomater, i september! De hinner väl knappast mogna, men ändå. Blir liksom rörd över faktumet att den här plantan har växt sig så stor under sommaren. Att vi klarade oss.

Här är nÃ¥gra fler pÃ¥ väg ocksÃ¥ :’)

Den får slingra sig runt min hylla nu.

Vad har du gjort idag? Berätta snälla.

Vadan denna märkliga rubrik? Jo, i veckans podcastavsnitt tar vi upp:

→ Hur vågar man bli ihop? Hur blir man kärleksmodig?

→ Bokmässan och hur det kändes för mig att hänga runt där.

→ Motocrossbrudar som vet vad de vill.

→ Hur hanterar man faktumet att den man gillar har varit kär i andra? (Man dödar dom)

→ Vi pratar ocksÃ¥ om prestationskrav som äter upp en, och vikten av att säga nej till saker som känns fel i magen, trots att alla runtomkring gormar: ”tacka ja till ALLT”.

→ Men även: hur mycket pengar vill Frida ha för att äta en chokladboll gjord av pormaskar, rullad i små nagelbitar?

↓

→ LYSSNA HÄR ←
(alternativt i Radioplay-appen eller där poddar finns)

↑

En sak till! Om du gillar klädur och bor i Stockholm, kom på utförsäljning för en god sak!

Mode x Världens Barn är en årlig utförsäljning på initiativ av modeindustrin där byråer och varumärken (Filippa K, & Other Stories, Stutterheim etc) går samman för att sälja ut provkollektioner. Alla intäkter går oavkortat till utsatta barn runtom i världen. Årets utförsäljning äger rum lördagen den 1 oktober på Kammakargatan 11, Ibeyostudio. Kom! Ta med dina familjemedlemmar, vänner och bekanta! För mer info och lista över medverkade varumärken:  spana in Mode X Världens Barn på Facebook.

*innehåller spoilers*

Jo jag tänkte på en grej. Vi måste prata om det här med fiktion och verklighet, och hur vi läser text.

Första dagen på min skrivarkurs sa min lärare: Författarjaget är författarjaget. Textjaget är textjaget. Läs aldrig in författaren i texten, inte ens om de heter samma sak.

Skilj alltid dessa åt.

Jag insÃ¥g att jag, fram till den stunden, alltid hade läst in författaren i texten. Försökt förstÃ¥ vad som var ”sanning” och vad som var hittepÃ¥. Gottat mig i tanken pÃ¥ att fÃ¥ komma andra människor inpÃ¥ skinnet. Jag trodde exempelvis att poesi alltid var poetens tankar och förstod inte att det lika gärna kunde vara en bild, en kort historia, en fiktiv värld.

När jag pratar om Stanna får jag nästan alltid frågan:
Vad av detta är självupplevt?

Jag förstår att man undrar det. Folk vet att jag har varit nära anhörig till en familj i sorg. Och kanske tänker de att jag, eftersom jag delar med mig av delar ur mitt privatliv på bloggen, gör samma sak nu även i bokform. Många verkar tro att jag har skrivit en självbiografisk berättelse, eller att jag kanske gömmer mig bakom ordet fiktion. Men det här gör mig förtvivlad.

Är det inte just detta som är fiktionens kraft – att vi kan utgÃ¥ frÃ¥n en känsla eller situation som vi upplevt och sedan omforma det tills det blir en bra story? Tills konflikten spetsas till och berättelsen blir större än oss själva?

Mitt liv är inte tillräckligt maffigt för en roman. Jag har velat skriva en historia om att försöka räcka till för en person i sorg, men jag har inte skrivit min historia. I mitt liv finns ingen dramatisk otrohetsaffär, det finns ingen ledsen lillebror eller en ensam pappa i skogen. Jag skrev dessutom klart boken långt innan jag och mitt ex gick isär. Att karaktärerna rör sig på samma platser och gator som jag själv är ju för att det är områden som jag känner till, och som jag därför lättare kan porträttera.

Ester är inte jag. Eli är inte mitt ex. Hanin? Finns inte. Lotta? Finns inte. Gabriel? Finns inte. Bara i boken. Jag skulle önska att jag slapp skriva det här blogginlägget, men jag känner att jag mÃ¥ste. För hela tiden kallar människor bokens huvudkaraktär för ”du” när de pratar med mig om Ester, och ofta fÃ¥r mitt ex frÃ¥gan om det inte känns jobbigt att jag har skrivit om honom. FrÃ¥ga inte honom det, för det stämmer inte. Stanna handlar inte om oss.

Stanna handlar om Ester, Eli och Hanin.