Flora Wiström

2014. 

”Du behöver bara tvätta dig lite noggrannare.”

För många gånger har jag hört folk säga den meningen till mig. Människor som inte själva är drabbade av ärftlig acne tror att tvål och vatten, eller kanske en liten ansiktsskrubb, kan hjälpa mot bölder.

Det är så jävla fel.

Du som lider av acne kommer höra ”äh, det där går över med tiden” och ”det där är inte så farligt” och ”ingen tänker på dina finnar förutom du själv”. Och det kanske stämmer. Men. Jag vet hur det är att leva i ett samhälle där varenda reklambild är retuscherad. Där tonåringarna i reklamen (och ens vänner för den delen) har en finne och stannar hemma från skolan på grund av den.

Där acnehud ständigt beskrivs som ”problemhud”.

Vi är mer än våra finnar. Vårt syfte på den här jorden är inte att vara snygga. Men om vår acne får oss att stanna hemma när våra kompisar går till stranden, eller om den får oss att bada med t-shirt (jag gjorde det länge), eller om den gör ont, eller om den får oss att ligga i ångestplågor om kvällarna – då ska vi ta tag i det. För det finns hjälp att få. (Här har jag skrivit om min behandling).

I veckans poddavsnitt pratar vi alltså om acne och skönhetskapital. Samt om Instagram Live som psykar mig. Lyssna nedan, eller i din podcastapp.

Hej. Har lite svårt att blogga just nu pga svajigt wifi och sådär. Men jag finns på instagram (florawis) och på snapchat (florawistrom) om du vill se mer från vår Kalifornienresa. Hoppas du har det bra. Själv har jag ätit mexikanskt i Mission med Isak, Froste och Dana ikväll, och nu ska jag krypa ner bredvid katten Louie som vi kattvaktar här i San Francisco. Så jävla jävla fint att vara här.

Sov gott och god morgon och allt sånt ♥

Alla hjärtans dag idag! Så vad passar inte bättre än att titta på massa tjejer i ett hus?

Vad är det här för gott då? Jo! Veganska amerikanska pannkakor som Sara, Andrea och Louise trollat fram till frukost.

Den känslan – att vakna klockan 11 för att ens kompis hoppar upp i sängen som en ivrig hund och frÃ¥gar ”hur sätter jag pÃ¥ spisen” och hur den andra kompisen ligger bredvid och försöker förklara pÃ¥ ett helt obegripligt, sömndrucket sätt.

Här är ovan nämnda hund.

Tycker att det är en så gosig grej att äta frukost med kompisar. Samtalen är lite trevande och tröga, för alla är halvvakna, men det är okej, man får sitta tyst och sörpla (sry vissa ogillar när man sörplar men jag tycker att det är mysigt) sitt kaffe och planera dagen.

Eller planera och planera förresten. Efter frukost trängde vi ihop oss som sillar i soffan.

Och läste. Denna bild är faktiskt inte stage:ad även om man kan tro det.

Men innan lunch gick vi ut. Jag var bakis och skittrött och trodde verkligen inte att jag skulle kunna ta mig upp ur soffan, men de släpade mig ut ur dörren.

Yrsa.

Christina.

Fyrtio minuter in i skogen.

Tills vi kom till sjömanskyrkogården, som är gravplatser i en glänta i skogen. Bara sådär.

Detta är så sorgligt. Hens familj vet inget om när hen dog eller vart hen ligger nu.

När vi kom hem var jag så hungrig att jag behövde sätta mig ner med chipspåsen i knät. Men sedan tjoffade vi ihop korv med bröd deluxe. Vi hade Louises veganska aioli, avokado, rostad lök, senap, ketchup, sweet baby rays och pebre på.

Sen sattes det igÃ¥ng med middagsförberedelserna. Planen var att göra vegansk palak paneer, som alltsÃ¥ gÃ¥r ut pÃ¥ att göra ”ost” av sojamjölk som man sedan lägger ned i en spenatryta.

Andrea hejade på genom att sitta på köksbänken.

Jag fick det stora sminkuppdraget för sånt är kul. Sminkade fyra av fem kompisar med contouring, highlighter, ögonskuggor och hela baletten. Så mysigt att få ta i deras ansikten och se vilka färger som passar på dem etcetera.

Det var skrevig stämning.

Sen serverades det eftermiddagsdrink på övervåningen! Hepp hepp!

Sara hade gjort en variant med rosépeppar, grapefrukt, bubbel och gin. Queen of cocktails är hon.

Majsigt litet sällskap va.

Chrissy, such a beaut.

Vi lekte rygg mot rygg, vilket gÃ¥r ut pÃ¥ att tvÃ¥ personer ställer sig med ryggen mot varandra (i det här fallet Sara och Yrsa), och sÃ¥ ska de övriga i samtalet säga frÃ¥gor. ”Vem är slarvigast?”, ”Vem kommer lättast?”, ”Vem har mest prestationsÃ¥ngest?”. Och sedan ska Sara och Yrsa peka pÃ¥ antingen sig själva, eller peka rakt framför sig (vilket symboliserar den andra – för den personen fÃ¥r ju inte se peket). Om Sara och Yrsa bÃ¥da pekar pÃ¥ samma person sÃ¥ fÃ¥r vi andra dricka, men om de tycker olika sÃ¥ fÃ¥r de dricka. SÃ¥ bra lek faktiskt.

Vi hade ivriga åskådare.

Yrsa, alltid i färd med att massera någons fot eller klia någon i håret.

Och så bar vi ner ljusstakarna till köket.

Där Sara skar av sig fingertoppen medan hon hackade vårlök! Så jävla dramatiskt och hemskt, blodet rann och hon skrek ring en ambulans! Men sedan lade vi förband på det lelle fingret och hon fick sitta vid matbordet såhär:

♥

Middag! Vi hade väl visserligen förlorat matlusten lite grann (Louise och Yrsa var liksom tvungna att sätta sig i vardagsrummet för att inte fÃ¥ svindel av allt blod), men det var gott i alla fall. ”Osten” föll tyvärr isär men det blev ett göttit gojs av allt i stället.

Morgonen därpÃ¥ hade vi träningsvärk efter all dans :’)

Vi gjorde chia och rostade rågbröd mmmm gott va.

En morgongosig Ante varsågoda. Det får avsluta detta blogginlägg! Puss puss puss BCB jag är så glad att ni finns.