Jag hittade en text i mina mobilanteckningar som jag skrev 2013-08-07, och det var som att kastas bakåt i tiden. Jag ville inte riktigt skriva om det på bloggen då, för jag var så uppe i allt och jag ville inte outa folk i min närhet, men den tiden sög. Nisse var så jävla sjuk och vi hade varit med om ett bostadsbedrägeri och jag kände mig så tvivelaktig och vacklande inför allt. Sommarens blå himmel och blanka sjöar var ett konstant hånflin mot hur vi mådde då. Såhär skrev jag:

På sommaren ska det vara lekande lätt och fjärilar och barfotafötter och allt annat som är mjukt som bomull. Men det går inte just nu. Vi gråter i timmar. Ett blodkärl i min näsa brister av allt fräsande och snorande och när vi vaknar om morgnarna ligger det snytpapper över hela golvet som skvallrar om förgående kväll.

Allt i mig gör ont.

Jag tar snabba promenader ut på Gärdet. Vinden viner i öronen och jag kommer på mig själv med att ständigt gnissla tänder. Jag sviker folk, för allt jag kan tänka på är att det är för mycket nu det är för mycket nu det är för mycket nu. En nästan tom plånbok. En oviss höst. Men också: Bostadsdesperationen eskalerar. Och värst: Sjukdomen tar honom ifrån oss.

Ångesten klättrar inuti kroppen. Hela tiden känns det som att jag faller längre och längre och längre ner.

Translation: Something I wrote in August 2013, about feeling so fucking sad even though the sun is shining.