Tack för alla texter ni har skickat till mig. Ni är så FINA. Nedan är ett litet urval.
Leila gjorde skrivövningen miljöbeskrivning och skrev:
Jag ville berätta för er om den violetta horisonten bakom hustaken som brann av den uppgående solen: strimmorna av dess strålar som glittrade i små, små kristallgnistor på ens hud när man gick ut från Le Carmen klockan fem tjugofyra då gatorna var grågrumliga, lördagen nyvaken och metron just hade börjat gå igen. Jag ville berätta för er om hur staden såg ut naken- längst upp i det rörtäckta Centre Pompidou och hur en nygjord nutellacrêpe smakade som man köpte precis bredvid av den tystlåtna indiern, han som sparade sina leenden i ett litet marmorskrin under kassan (ingen visste till vem). Jag ville berätta för er om de upplysta stråken av trafik som rann fram sida vid sida, hela vägen längs med Champs-Élysées upp mot Arc de Triomphe. Jag ville berätta för er om ljuset från Eiffeltornet som reflekterades i himlen utan stjärnor.
Jag ville berätta för er om den här staden som hade möblerat om alla sina tidigare tjugo kvarter inuti mig.
Lotta gjorde skrivövningen Brevet till dig själv och skrev:
Kära Lotta
Du är 17 år, du är frisk men du är ändå inte helt lycklig. Det är kämpigt i skolan och du förstår inte så mycket som du skulle vilja. Och med anorexin borta så finns just nu ett slags vakuum. Men snälla du, oroa dig inte. Du drömmer om att fly till London, och vet du vad? Du kommer att göra det efter studenten. Du kommer att bli antagen på ett jättedrömmigt universitet där du kommer att plugga engelsk litteratur och — hör och häpna! — drama. Du som tycker att det är genant att göra charader kommer att studera (både i teori och praktik) drama. Och du tycker att det är svinkul.
Du behöver inte oroa dig. Du behöver inte längta bort till ’något annat’. Du behöver inte känna den rastlösa, krypande ångesten. För vet du vad? Om du bara kan vänta lite, vänta med att växa upp och ta dig bort från allt så kommer det att ske. Men allt kan inte hända just precis nu. Låt saker få ta sin tid. Gymnasiet är tre år och det kommer inte att gå fortare för att du drömmer dig bort. Du får bara alldeles för höga förväntningar och svävar iväg alldeles för långt. Stanna kvar ett litet tag till. Försök att uppskatta allt fint omkring dig. Ta in det.
Jag hoppas att det här brevet kan hjälpa dig de stunder du bara vill krypa ur ditt skinn.
// Lotta 19 år, 50 veckor och 4 dagar.
Alice gjorde skrivövningen 101 ord på temat ”uppskatta” och skrev:
Tänk att jag uppskattade din närhet
Tänk att jag uppskattade hur du liksom nervöst med en uns av rädsla inuti såg på mig
Jag såg allting
Jag uppskattade att känna tusen orkaner inuti när din skakiga kropp flyttade sig mot mig i korridoren
Tusen tankar inuti men ingen fick säga dem rakt ut
Vem skulle egentligen uppskatta det?
Skulle vi?
Nej, vår kärlek var på låtsas
Det jag uppskattade var tusen förhoppningar om oss
Nu uppskattar jag nog mest att du är borta
Att jag bara ser din lilla profilbild ibland
För mina minnen gör mest bara ont
Inget att uppskatta
