Jag är aldrig ensam mer än några timmar om dagen. Jag äter frukost med Felix på morgonen, sedan sitter jag i lägenheten, på ett café eller på biblioteket och bloggar eller skriver. Kanske att jag träffar en kompis en stund, och sedan äter jag middag med Felix på kvällen. Varje dag. Även om jag verkligen behöver ensamtid då och då så är jag en person som allra helst är omgiven av mycket folk.

Så i måndags åkte jag till Hälsingland, där min släkt har en gård, alldeles ensam. Jag ville känna efter hur det var att inte träffa någon människa på ett par dygn, känna efter om jag skulle få panik eller om jag skulle tycka om det. Det visade sig vara det senare.

Visst, på kvällarna blev det rätt ensligt. Att vara i ensam i ett stort hus när det är bäckmörkt ute är kanske inget som står på min lista över de mysigaste sakerna jag vet, men det funkade. Framför allt var den där osäkerheten jag kände om kvällarna minliten i jämförelse med den frihet och lycka jag kände om dagarna.

Så i två dygn har jag matat in vedträ efter vedträ i kakelugnen, promenerat genom tallskog och hoppat från sten till sten i älven, läst böcker men framförallt skrivit. Fingrarna har knattrat nästan oavbrutet på tangenterna och tomma dokument har fyllts av ord som blivit till meningar som blivit till stycken som blivit till kapitel. Jag vet inte om jag någonsin har haft ett sådant flow förut, men det blir väl så när en inte har internetuppkoppling men däremot glödande björkar och glittrande vattendrag strax utanför fönstret. Jag har skrivit, för att sedan ta en promenad utan varesig musik eller podcasts i lurarna. Bara ljudet av vindens rasslande i träden och grenar som knäcks under mina fötter.

Bilderna ovan är från min första eftermiddag, i måndags. Då jag plockade äpplen som jag skar upp och lät torka till chips i ugnen. Då jag plockade frostskadade plommon och kokade sylt på dem. Då jag inte kunde se mig mätt på Hälsinglands skönhet. Till vintern blir det nog lite för kallt och omständigt att vara där alldeles själv, men till våren tänker jag åka dit flera gånger om. Två dygn kanske inte verkar som mycket ensamtid för er, men för mig är det en stor seger att våga åka iväg själv. Det klappar jag mig själv på axeln för.

Translation: About going away for a couple of days to be totally alone. I went to my family’s summer house in Hälsingland with myself and the nature as my only company. Got a lot of writing done, which was amazing.

Minns ni att min gamla skrivklass gjorde en antologi tillsammans? Jag har visat er ett par texter (för er som har missat dem: kortnovellen Naken och en annan text som heter April), men här kommer en till.

För mig handlar Q om begreppet kvinnlighet och vad som egentligen krävs för att en ska bli kallad kvinna. Är det att ha glänsande, lena ben och en välansad bikinlinje? Eller är det mensblodet som avgör – och hur reagerar omgivningen pÃ¥ att en fÃ¥r mens? Det är ocksÃ¥ mitt sätt att kritisera tidningsfenomenet ”ta hand om dig själv med en hemmaspakväll”, där kvinnor uppmuntras att noppa, peela och tvätta sig själva för att mÃ¥ bättre – när det egentligen handlar om att pleasa andra (läs: män). Möt Q:

Translation: A text I wrote this spring about being a woman. Unfortunately, as you might be able to tell, it’s in Swedish.

Idag fyller jag visst tjugo. Jag minns när jag var yngre och den här dagen bara var en stjärna på himlen, ett onåbart mål.

Hejdå tonåren. Du har varit omtumlande, rolig, sorglig och fantastisk i en enda stor röra. Hejdå första hånglet på Elverket (han hade hångeltävling och betade av tjej efter tjej medan jag blev helt mjuk i kroppen bara av smaken av hans tuggummi), gångerna jag smet ut och hängde i Orminge centrum med Paulina och Ebba, då jag testade att röka för första gången och alla skrattade åt mig, eftersom jag inte förstod att jag skulle andas in samtidigt som jag tände cigaretten. Hejdå moppeturer bakom killar med mjuka midjor. Hejdå den där gången de höll fast mig och tog mig på brösten, fast jag sa nej. Alla timmar framför spegeln då jag velat ömsa skinn på grund av ömmande finnar. Hejdå höga mobilräkningar på grund av timslånga samtal med killar med målbrottsröster. Hejdå första sexet medan Love Actually flimrade på tv:n, då jag knappt kunde andas för att jag var så nervös. Hejdå högsta betyg i nästan alla ämnen och otaliga stressattacker i mammas knä. Hejdå dagen jag och Sebastian gjorde slut och jag kände mig tom, ekande inuti. Hejdå bråken mellan föräldrarna, de som gjorde att min storebror försvann en hel kväll. Hejdå tårarna på julafton, år efter år. Hejdå den där dagen då Felix sa att han var så sjukt jävla kär i mig. Hejdå fylledimmor på festivaler, hejdå lunchraster i Jarlaparken, fredagseftermiddagar på Café 60 och fester med sprit vi köpte från vodkabilen. Hejdå studentflak. Hejdå dagen då vi förstod hur sjuk han var, att det var allvar. Hejdå första lägenheten, då jag sa mamma, jag flyttar hemifrån om en vecka. Hejdå folkhögskoleåret, det bästa.

Nu börjar ett nytt kapitel. Ja, så känns det faktiskt.