Jag sitter och målar och du böjer dig över mig, visar hur jag ska använda akvarellfärgen. Hur vattnet på pappret ska leka med färgpigmentet.
Du stryker mig över håret och jag lämnar blöta tårfläckar på dina grå tights.
Du frågar mig om sociala koder på Facebook och jag flinar åt dig.
Jag tar med mig mina skoluppgifter hem till dig och vi sitter vid varsitt bord och jobbar. Tar fikapauser. Pratpauser.
Jag ber dig att lova att aldrig bli sjuk, att aldrig dö från mig och du säger ”Flora älskling, det kan jag inte lova”.
Vi provar kläder i en trång provhytt och du är det vackraste jag vet.
Du skickar sms med tio olika emojis och skriver att du är stolt över mig.
Du gör konstiga miner och pratar med knäppa dialekter och vi skrattar så att vi viker oss på mitten.
Jag frågar dig om råd. Du frågar mig om råd.
Vi går på stan och jag får alltid tala vett i dig när du ska shoppa så att du inte köper något onödigt. Sedan fikar vi och jag säger att jag kan betala, men du störtvägrar och jag får välja vad jag vill på menyn.
Jag ringer dig när ångesten hamrar innanför bröstkorgen och du får skeppet som är jag att sluta gunga.
Du är rättvis och rationell och säger vad du tycker. Jag nickar och tar till mig.
Du är så förbannat stark och gräver och lyfter och planterar och bär.
Du försöker lära mig växternas namn på latin och det enda jag minns är alchemilla mollis, jättedaggkåpa.
Jag sover över hos dig och du bäddar sängen noggrant, ställer in en blombukett och tänder lampan på nattduksbordet.
Jag flätar ditt hår, löser upp flätan, flätar ditt hår och löser upp flätan igen. Bara för att du tycker att det är så skönt.
Vad jag kan sakna mest hos dig när vi är isär? Doften av ditt hår. Dina lena underarmar. Hur du ser på mig.

Jag säger att jag behöver dig så jävla mycket.
Du säger att du är så lycklig som har mig.

Idag fyller du 53. Grattis mamma.

Det här är dagen då jag ligger på badrumsgolvet och väntar på att nästa våg av illamående ska skölja över mig. Då jag häver mig över toalettskålen och spyr ur pepparkaksdeg, apelsinjuice, rågbröd, galla och gud vet vad. Ansträngningstårarna droppar ner i sörjan och hela jag darrar. Viks ut och in.

Jag kräks bara när jag är magsjuk. Aldrig på fyllan. Aldrig dagen efter.

Efteråt dricker jag ett glas vatten för att skölja ner kvarstående klumpar i munnen och dämpa det svidande svalget, sedan lägger jag mig i sängen och tänker nu dör jag. En kvart senare springer jag till toaletten igen och spyr ut det vatten som jag nyss har druckit. Jag känner hur svalget öppnar sig och hur musklerna i magen hjälper till att trycka ut vätskan. Det forsar ner i toaletten som ur en duschslang.

Sköljer munnen och somnar i sängen. Vaknar ett par timmar senare, vrålhungrig. Tar en dusch, smörjer in mig, borstar tänderna. Går på darrande steg ut i köket. På golvet ser jag juicepaketet och osthyveln, spår från den frukost  som jag sedan spydde upp i badrummet. Jag kunde inte stå upp i köket så jag satt på trasmattan och åt mina mackor (som jag omöjligt kunde svälja utan hjälp av juicen). Nu öppnar jag kylen och tar fram Port Saluten igen. Rostar bröd. Väntar. Och glufsar sedan i mig mackorna.

Nu ligger jag på sängen och väntar på beskedet om jag får behålla maten eller ej. Jag är en tickande bomb.

En piggare dag. Frankrike september 2012.

Translation: About having food poisoning. Translate it here.

Jag tror inte riktigt att jag har förstått hur många ni är som har hittat hit på sistone. En del av mig har trott att alla ni som läser har följt med sedan jag dyrkade Kenza och hade mörkt hår i page. Men det stämmer ju inte. Därför tänkte jag presentera mig själv och passa på att säga tack för att ni är så trofasta och fina mot mig.

Flora heter jag. Jag är född år 1994 och tog studenten år 2012, alltså pluggade jag med 93:orna. Jag vet att min ålder har förvirrat ganska många så här är alltså förklaringen. Efter studenten har jag pluggat skrivande, först på Södertörns högskola och nu på Jakobsbergs folkhögskola och där ska jag plugga till och med juni 2014. Att skriva är en enorm utmaning samtidigt som det är som att ta genvägar till sina känslor. Ett andningshål.

Vad innefattar en beskrivning? Skostorlek? Mellannamn? Vad som får mig att gråta?

Jag var sju år när mina föräldrar skilde sig och jag sov med deras bröllopsfoto under kudden i flera månader. Jag har två storebröder med stora händer och kramvänliga famnar. De bor med sina flickvänner och två små barn i andra delar av Sverige. Pappa och hans flickvän Jo fick en dotter i juli, min lillasyster Eloise, och hon är så fantastisk att jag skulle kunna titta på henne i flera timmar utan att bli uttråkad. Mamma är gift med Calle och jag och Felix åker hem till dem titt som tätt för att äta lammgryta och prata ivrigt.

Jag har varit tillsammans med Felix i 2,5 år och vi bor tillsammans i en andrahandslägenhet på Kungsholmen som vi får hyra i minst ett halvår. Felix jobbar på auktionsfirman Bukowskis, lär sig mer och mer om formgivare och konstnärer för varje dag som går, är den mest allmänbildade personen jag känner när det kommer till musik och kan sitta i timmar framför Spotify. Han har den lenaste huden och vill alltid kramas. Dessutom funkar det så himla bra att bo tillsammans. Odramatiskt, mysigt och kul.

De flesta skulle nog säga att jag är en glad och pratig person. Jag har lätt för att räcka upp handen i klassrummet och har nära till skratt. Min mamma brukar säga att hon är fascinerad över hur jag bibehåller mina vänskapsrelationer, eftersom jag har flyttat några gånger. Lågstadiekompisarna, högstadiekompisarna, gymnasiekompisarna och högskolekompisarna. Många från de olika sammanhangen har blivit vänner och känner varandra nu, finns det något finare?

Vad tar upp det mesta av min hjärnkapacitet? Att skapa en vardag med bra balans mellan pojkvänsgos, vänskapsumgänge, studier och jobb. Att vara kreativ. Att kämpa för oss kvinnor. Och varje dag tänker jag på hur en person i min närhet är sjuk, och att det är så jävla fel och sorgligt men samtidigt att jag är så förundrad över hur starka vi alla är som klarar av att gå igenom det. Utan att gå under helt och hållet.

Den här bloggen har varit en del av mitt liv i snart sju år. Det är en jäkligt lång tid för en som är 19 år gammal, som ni förstår. Jag minns knappt hur det var att inte fotografera så mycket, att inte skriva här varje dag. Jag trivs med den här platsen, speciellt när jag märker att ni också gör det. Det roligaste är att jag ser att bloggen fortfarande växer och att jag växer med den. Att det leder till jobb och nya uppdrag och att jag alltid måste vara kreativ. Den viktigaste förändringen de senaste året är kanske att jag skriver om feminism, det ger bloggen en viktigare betydelse. Att vi delar med oss av våra erfarenheter och sprider ordet. Det är fantastiskt att få kommentarer av människor som säger att de har blivit feminister tack vare det jag har skrivit om.

Helst har jag mycket tid för mig själv så jag kan skriva, titta på tv-serier och kanske rita lite. Helst läser jag prosalyriska böcker för unga vuxna. Helst lagar jag risotto medan jag tittar på Downton Abbey och gråter ner i grytan. Helst äter jag middag med mina vänner och dansar till nittiotalshits. Helst köper jag inredning i second hand-butiker och helst klär jag mig i sextiotalskläder och bekväma skor. Helst lägger jag pengar på vintagekläder och restaurangmat. Helst ringer jag mamma en gång om dagen och helst somnar jag under mitt eget täcke och på min egen kudde men med Felix vid min högersida.

Typ så är jag.
Vem är du och hur hittade du hit?

Translation: About me. Who are you?