septembermorgon och det där säsongstypiska kalla solljuset

jag sitter med fötterna uppdragna på stolen och dricker kaffe
isak har en tv hemma så vi ser på gomorron sverige
jag vet hur liten den studion är irl

peter wolodarski är en sån som cyklar till jobbet säger vi
med gummiband runt kostymbyxbenen för att de inte ska flaxa in i kedjan
han har garanterat cykelhjälm
kanske nyper den tag i huden under hakan när han knäpper den
han är nog en sån som kastar kökshanduken över axeln när han lagar mat

isak har jobbat i klädaffär så han viker alla plagg i sin garderob med en snabb knyck
han lägger tillbaka byxorna i garderoben innan han provar ett nytt par
jag gör aldrig så

han har samma parfym som min mamma

på isaks jobb finns en bil man kan låna
man bokar den så som man bokar en tvättstuga
vi ska åka till ikea med den
äta grönsaksbollar och köttbullar
och hångla i tonårsrummen som har våningssäng med skrivbord inunder
och lila tapeter med matchande kuddar på soffan

oftast när vi umgås ligger vi tryckta mot varandra
jag vet hur fläcken i hans ögonvita ser ut och jag vet att han har små skäggstrån på kinden som ser ut att ha gått vilse
jag vet att han har ett sår i läppen och att han har ett grått hårstrå i vänster ögonbryn
därför tycker jag om att ligga kvar i sängen medan han väljer kläder
och vattnar sina växter med ett dricksglas och borstar håret med en likadan borste som jag har och lägger håret bakom öronen och drar i skjortan när han speglar sig
jag får se honom lite på avstånd då
jag tycker om den synen

vi tar ettans buss till fridhemsplan och sedan gröna linjen till rådmansgatan
han kysser mig utanför pressbyrån
eller om det är jag som kysser honom
jag bär hem ett elefantöra som han har planterat om till mig

My var här igår. Hon sa: ”2017 tänker jag sluta oroa mig så mycket för vad andra tycker om mig. Jag ska bli lite mer fuck it.”

Gud vad skönt, tänkte jag. Hur gör man det.

Sedan bestämde jag för att försöka göra samma sak.

2016 var året då jag gick i terapi och började se ett mönster i mitt beteende. Hur mina otillräcklighetskänslor, min övernojiga rädsla för att göra folk besvikna, vid tillfällen har krympt mig. Det är ofta oberättigade känslor som inte grundar sig i något konkret, men som överröstar allt annat.

Jag började våga tänka ”vad är det värsta som kan hända om någon inte gillar mig” och ”det kanske inte bara är upp till mig att bära den här relationen”. Men det har också gjort att jag har lagt så jävla mycket kraft på att analysera mitt mående och hela tiden fundera över mitt tankemönster. Vilket ju är bra. Men kan det vara så att självmedvetenheten förvärrar måendet?

Jag känner att nästa steg är att ta till en fuck it-attityd. Inte trippa så jävla mycket på tå utan vara okej med att inte pleasa alla jämt.

Jag känner mig bekräftad och trygg i mina relationer, känner sällan ängslan, men att vara en slags offentlig person blir kvävande ibland. Jag vill så gärna vara rätt. Men det är okej att inte vara det jämt. Det ställs så jävla höga krav på kvinnor som det är. Ju.

Så fuck it.

Hellre vara omtyckt på riktigt av några, än att pleasa många litegrann. Faktiskt.

Skönt.

Hej!

Jag har skrivit en krönika i det senaste numret av Rum Hemma. En text om att plötsligt bo själv.

Vi trycker in elva flyttlådor, ett liggunderlag och ett soffbord i en femsitsig bil. Varenda kvadratdecimeter av bilkroppen är fylld av hans saker, skridskorna måste ligga omlott för att få plats. Jag får lägenhetsnycklarna i handen och tänker att det lika gärna hade kunnat vara en vigselring. Hans jacka, den han köpte när vi var i New York, blir kladdig av mitt snor. Genom fönsterrutan ser jag hockeyrören. Han ville så gärna att vi skulle åka skridskor, helst varje vecka, men när den konstfrusna isbanan i Vasaparken började smälta hade vi bara gjort det en gång. Han blev besviken på mig för det. Men jag ville inte.

Efteråt står jag i lägenheten och stirrar på spikarna där hans konst brukade hänga. Jag bara står där i lämningarna och glor. Och så pillar jag bort hans namnbricka från dörren, väger den i handen och slänger den i sopnedkastet.

Flytten sker samma helg som våren övergår i sommar. Solen trycker på hela dagarna och trots att jag låter persiennen vara nerdragen så torkar jorden i krukorna på fönsterbrädan ut, och jag låter den. Murgrönan tappar sina blad, ett i taget, och jag låter den. Inte ens när jag öppnar fönstret blir det svalare. Jag lägger mig på den obäddade sängen och gnider bort tårarna från kinderna och svettpärlorna som krupit fram mellan brösten. Fingrar på mobiltelefonen. Jag tindrar lika snabbt som Fraser-Pryce springer.

Min lägenhet blir en transferterminal dit jag bara kommer för att äta, sova och byta om. Diskbänken är täckt av ett klibbigt fettlager. Maten måste gå fort att tillaga; ofta blir det biffar från frysdisken på Ica. Jag packar väskan med fickspegel, puder, legitimation och tuggummi. I fem års tid har jag köpt tuggummin en handfull gånger. Nu förbrukar jag minst ett paket i veckan.

Jag intalar mig att det är en frihet att kunna låta lägenheten gro igen som en vildvuxen trädgård. Ingen kan klaga på de bruna foundationavlagringarna i handfatet och ingen kan sucka åt att mina kläder ligger i dammiga högar på golvet. Lyx.

Men samtidigt – jag vill ju inte vara hemma längre.

Så när sommaren övergår till höst bestämmer jag mig för att återerövra lägenheten. Jag hänger upp ny konst på spikarna och åker med mamma till Ikea. När jag provar ut en ny madrass frågar sängspecialisten: Bor du tillsammans med någon? Jag skakar på huvudet och svarar: Nej. Den här sängen ska bara passa min rygg. Mina vänner ger mig sticklingar som snart växer sig stolta mot taket. Och ingenstans ligger det skridskor och dräller. Det här är mitt hem nu.

LÄS ÄVEN:
Krönika: Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret