Det blev vår och jag hade varit singel i ett år. Rest till London och vaknat upp i främmande hus, stalkat unga män på facebook, blivit förälskad i ett par stycken men utan att det lett till något seriöst. Varit vilsen. Varit trött på att vara ensam. Jag åkte hem till Felix och spelade tv-spel i hans säng. Lekte med hans bröder. Sov på en tältsäng bredvid hans med våra händer sammanflätade i glappet mellan madrasserna. Sov på hans arm. Räknade hans två hundra födelsemärken, sade blygt god morgon till hans föräldrar när vi möttes i köket.

Under en filosofilektion fick jag ett sms från honom: Kan vi ses efter skolan? Vi måste prata. Jag tänkte att nu vill han ha ett till snack, nu vill han att vi ska sluta bete oss som något mer än vänner. Vi möttes på Södermalmstorg där snön låg i stora drivor. Han hade svårt att möta min blick och tittade ner i kullerstenen. Halsduken, samma som han fortfarande använder under vinterhalvåret, ringlade sig kring halsen och låg kastad över axeln.

Jag är så sjukt jävla kär i dig.

Han sa det som om det var det enda han kunde få ur sig. Jag tittade på honom. Kände mig lite yr men framförallt ganska dum. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag gillade ju honom, men kär? Vad jag verkligen det? Jag bad honom om lite tid. Bad om ursäkt för att jag inte kunde ge något vettigt svar. Han sa det är bara så skönt att ha det sagt.

Två veckor gick. Vi sågs varje dag i skolan och jag pendlade mellan jo men det är klart att vi ska vara tillsammans och men vi kan ju inte sabba vår vänskap. En dag när jag var på väg från skolan krafsade jag ner mitt beslut längst bak i min dagbok. Jag tänkte att jag skulle ge det till honom dagen därpå, men när jag kom hem såg mamma att det var något jag inte kunde sluta tänka på, och omtänksamhetspressade det ur mig. Men Flora, nu kan du inte hålla honom på halster längre. Förstår du inte att du plågar honom? Scanna in brevet och maila det till honom. Maila? Kändes inte det lite konstigt? Töntigt? Men jag gjorde det, med ett hjärta som kokade innanför bröstkorgen. Det var nästan så att jag skrämdes av min egen nervositet, hur den tittade på mig med rovdjursögon och väntade på att attackera.

Och jag skrev:
Hej. Du kan väl ringa när du har läst? ♥

(första delen av brevet)

När jag gick ut med hunden samma kväll ringde Felix. Vet ni hur det låter när någon pratar och ler samtidigt? Så lät han.

Translation: How me and my boyfriend met, part 2. Translate it here. 

Det var aldrig självklart att det skulle bli vi. Det skedde trevande, som om vi hela tiden var rädda att allt skulle stjälpa över om vi kom varandra för nära.

Vi började i samma klass på gymnasiet. Felix hade hakan gömd i en sjal och lockarna ivrigt utstickande under emilkepsen. Trumpinnarna i bakfickan. Ett försiktigt leende som visade sig då och då, en basröst som mullrade i klassrummet. Jag hade pojkvän sedan ett halvår tillbaka och hade inga tankar på att någonsin bryta upp med honom, jag var explosionskär och bortom all vett.

I slutet av vår första hösttermin började ett gäng bildas, och Felix var en i den umgängeskretsen. När jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut på vårterminen stod jag kvar vilsen och ensam. Jag behövde peppkramar och telefonsamtal i timmar om kvällarna för att glömma hur tom den ena sänghalvan var. Det var mina vänner på Viktor Rydberg Jarlaplan som räddade mig från den där tomheten. Vi blev fulla på 3,5or och gick på hemmafester hos personer som vi inte kände, lagade middagar ihop och låg huller om buller i soffor och tittade på film. Fikade på café 60 varje fredag och köpte smuggelvodka från vodkabilen. Och jag drogs som en magnet till Felix. Och Felix drogs som en magnet till mig.

Jag reflekterade inte särskilt mycket kring vad som hände mellan oss. Vi kysstes på några fester, satt bredvid varandra i klassrummet och vissa kvällar pratade vi i telefon i flera timmar. Vi lärde känna varandra, en tråd i taget tills det bildade en hel väv.

På Emmabodafestivalen 2010 kastade vi av oss våra gummistövlar utanför hans tält och kröp ner i hans sovsäck. Skrik och skratt runt omkring oss men vi låg tätt intill och pratade. Kanske kysste han mig på håret. Kanske somnade vi en stund. Men inget mer hände då.

När tvåan av gymnasiet började märkte jag att hans blickar fastnade längre på mig än innan. Samtidigt insåg jag att jag alltid hade koll på vart han befann sig, och alltid drogs dit. Som om jag hade en omedveten Felixradar inbyggd i mitt system. En dag efter skolan tog han med mig ut på skolgården med beslutsamhet i blicken. Han sa Flora, vad håller vi på med egentligen, vad är vi för något? Jag svarade jag vet bara att jag gillar dig, men om jag skulle känna något mer så borde det nog redan hänt i så fall. Han nickade och höll med, och vi bestämde att vi skulle börja umgås enbart som vänner för att inte förvirra varandra mer.

I efterhand har han berättat att han hade önskat ett annat svar.

Avhållsamheten från varandra gick sådär. På nyårsafton hånglade vi i en bastu och jag sa till honom att jag kände mig kär, om så för en kväll. Jag vet att jag förvirrade honom. Jag vet att jag förvirrade honom jämt.

Här är del 2 och del 3.

Translation: How me and my boyfriend met, part 1. Translate it here.

Kanske har jag träningsvärk i muskler jag inte ens visste att jag hade efter att ha burit fyrtio flyttlådor ner för Enskedetrapphus och uppför Kungsholmentrapphus. Kanske åker vi till Ikea och blir bara lite osams om vilken garderobsinredning vi ska ha och kanske äter vi två varmkorvar var och ketchuppussas utanför kassorna.

Kanske fräser jag åt dig när vi promenerar i regnet och kanske råder skyttegravstystnad i hissen. Kanske suckar du åt mig när jag monterar ihop en Ikeahylla fel så att den blir helt sned. Men kanske gör det inte så mycket när vi är nitton-tjugo år och nyinflyttade i en lägenhet med ljusblå köksluckor och vita väggar.

Kanske tittar vi på Da Vinci-koden i sängen och jag trampar med fötterna i vädret och du masserar dem alldeles frivilligt i säkert en halvtimme. Kanske har vi köpt favoritglassen för halva priset på Prisxtra Fridhemsplan och kanske smälter den och droppar ned på våra nytvättade lakan.

Kanske ringer fyra kompisar på dörren med äppelpaj i famnen och vi garvar från magen åt glömska morföräldrar och annat gapskrattsvänligt. Kanske somnar jag med det där välbekanta men saknade pirret av tillfredställelse i magen, nu när saker och ting har börjat ordna sig, sorteras och läggas i prydliga högar i mitt inre.