Jag borrar ner ansiktet i din päls och drar in den välbekanta doften. Trygghetslukten. Och  jag gråter. Jag gråter tills du är lika våt som om det skulle ha regnat. Mamma säger jag kom på mig själv med att säga ’Boris, matte kommer snart’ när jag gick ut för att promenera.  Nu kommer jag dammsuga bort hans sista hårtussar från golvet och sedan kommer jag aldrig göra det igen.

Nu ligger du på terrassen och är stel som om du vore uppstoppad, men ditt ansikte ser mjukt och vilsamt ut. Jag kliar dig på baken sådär som du gillade, smeker dina teddybjörnsmjuka öron och viskar snälla Boris vakna, snälla kom tillbaka. Du är kall, men när jag sticker in handen under din arm så känner jag värmen från bröstet. Fortfarande har kroppen inte kylts ner helt och hållet. Det känns som att du ska gläfsa till när som helst, att du ska titta på mig med dina stora bruna ögon med den där blicken som säger allt kommer bli bra. Men det gör du inte.

Och jag tänker på alla gånger som vi syskon bråkat om vem som ska gå ut med dig och vem som ska duscha dig när du är lerig. Jag minns de gånger då jag har sagt jag vill inte ha någon jäkla hund! och alla de gånger då jag har tagit korta, slarviga promenader för att jag inte har orkat. Nu sitter jag på knä bredvid dig och gråter ner i din gråsvarta päls och kan inte förstå att du är här men ändå inte här.

Jag tänker på skilsmässan och hur du blev en av oss barn, hur du flyttade mellan matte och husse varannan vecka precis som vi. Och när jag var ledsen kom du och gnydde och buffade på mig med huvudet och jag borrade in ansiktet i din päls. Du ville liksom alltid trösta, du visste när vi var ledsna. Och jag tänker på hur du brukade hoppa upp i min famn och lägga framtassarna på mina axlar som om vi skulle dansa. Hur du brukade sitta i bakluckan av bilen och flåsa mig i örat, hur din andedräkt luktade räkost men du såg så himla glad ut. Hur du älskade att smita. Att para dig och få fjorton valpar. Att ligga under matbordet medan vi åt. Att alltid vara där vi var.

Du blev 14 år. 98 hundår. Hoppas att du får det fint i hundhimlen Botte och att du får äta leverpastej hela dagarna och para dig jättemycket. Vi saknar dig så.

Translation: Our dog Boris died yesterday. It’s so incredibly sad.

En dikt jag har skrivit baserad på hur mormor och morfar träffades:

Din rödhårige vän bjöd ut mig på en dejt
du följde med som förkläde
bio
du satt till vänster
han till höger
båda med händerna
utsträckta, bidande, nästan bedjande
jag lade mina händer i knät
stirrade rakt fram och tänkte på
sommaräng och pannkaka och kvällsdopp och
jag tror vi såg en western men
jag minns inte så noga
för din vän gillade jag
ju inte
och jag tycker ju inte om rött hår
fast jag var rödhårig själv
istället tog jag reda på var du bodde
var du gick i skola och
vilken station du klev av på
och elskåpet på perrongen blev min sköld
din ryggtavla var min måltavla
om du vänt dig om hade
du kanske sett mina röda lockar
nej hårtestar
sticka fram där bakom
och när jag skrivit slut
ett helt anteckningsblock med ditt namn
ANDERS ANDERS ANDERS ANDERS ANDERS ANDERS
förlorade jag värdighet men vann tapperhet
när jag frågade om du kanske ville ses eller kanske
ville ta en fika eller kanske gå på teater eller kanske gå hem till dig
och du var lång och stilig och
ditt hus hade både förmak
och bibliotek
och hushållerska
som låg och sov när vi
smög in i köket
och du kokade te åt oss
du hade låtit tebladen dra för länge
jag brände mig på tungan
men det tänkte jag knappt på
för min tunga
hade fullt upp med annat.

Jo jag tänkte på en sak.

Jag träffade Johanna idag. Vi känner egentligen inte varandra särskilt väl men när vi skildes åt kändes det som att jag just varit på en väldigt lyckad dejt. Givande och rolig liksom, med konstant pratande och instämmande i flera timmar.

Vi pratade i alla fall bland annat om bloggen. Den här bloggen alltså. Hon var rak och ärlig och sa att den bild som jag förmedlar av mig själv här är sådär ouppnåelig. Det är egentligen inget nytt, jag får ofta kommentarer såsom ”jag vill ha ditt liv” och ”du har det perfekta livet”, men när någon tittar en sådär intensivt i ögonen och säger ”oj, det kanske var lite hårt sagt” så blir det liksom ännu tydligare. Hur fel bild av mig själv jag förmedlar här. Jag försvarade mig med argument såsom ”men jag har ju bloggat i sex år, jag kan liksom inte ändra jargong nu” och ”även om jag skriver att jag har ångest så blir det liksom romantiserat av de som läser, trots att jag bara vill vara ärlig” och dessa argument håller väl till en viss del. Men jag vill ändå förklara.

Jag är en glad människa. Social också. Så den biten är rättvis. Jag gillar att fylla mina dagar med skitroliga saker – men jag gillar också att fylla mina dagar med flera timmars slötittande på tv-serier och äta pasta med ketchup i sängen. Det sistnämnda kanske jag inte är lika öppen med här. Men snälla ni, läs in det mellan raderna här på bloggen.

Saker som gör mig till en människa precis som du: jag avskyr att redovisa saker inför klassen, jag petar i näsan, jag tittar på minst ett avsnitt av en tv-serie om dagen, jag svettas ganska mycket, mitt hår är nästan jämt tovigt, jag svär massor, jag äter onyttiga saker varje dag, jag biter på naglarna i stället för att klippa dem, jag brukar gå hem tidigare än andra när jag är ute på klubb eller på hemmafest, jag trycker bak axlarna och svankar när någon ska ta en helkroppsbild på mig, jag har rejält med pms och får därmed jättemycket ångest dagarna innan jag ska få mens. En i min närhet är supersjuk, verkligen jättesjuk, och det är det sorgligaste och tuffaste jag någonsin har gått igenom. Och just det. Jag och Felix bråkar. Japp, det är sant. Vi är inte alltid sams.

Det här är ju egentligen likadant för alla bloggare, vissa visar mer mänsklighet än andra. Men hörni, kan vi bara bestämma oss för att vi är lite mer kritiska när vi läser bloggar? Tänk bara på alla de timmar som vi bloggare tillbringar framför datorn medan ni andra hänger runt med era kompisar och har det allmänt kul till exempel.

En sak till: ni är så jäkla bra. Verkligen bäst. Tack för att ni läser!