Förra söndagen, efter brunch, promme och en nap, cyklade jag ner till Ocean Beach med dessa två.

Det är en tio minuters cykeltur genom Golden Gate Park. Visste ni förresten att San Francisco och Stockholm har nästan precis lika många invånare? Och Golden Gate Park är större än Central Park i New York.

Solen höll på att gå ner i havet.

Jag dukade upp typiska Cali Snacks.

Dana hade badat en liten stund innan. Vädret varierar verkligen så mycket här. Ena dagen är det arton grader med strålande sol och andra dagen är det åtta grader med iskalla vindar och tjock dimma, så en måste alltid klä sig i lager på lager för att kunna vara redo för det ena eller det andra. Men för det mesta ligger temperaturen på de mycket behagliga femton grader.

Vi satt där och tittade på surfarna och pratade om framtidsdrömmar medan himlen blev mer och mer orangerosa.

Tillslut såg det ut som att den brann. När alla hårstrån på våra armar och ben stod rakt ut och tårna var hårda som små strandstenar var det dags att cykla hem igen.

Där lagade Froste och Dana linssoppa med majsbröd. Alltså holy frikkin heaven vad gott majsbröd är! Ska fråga Dana om receptet så att ni får prova’t.

Sedan tittade vi på en asbra film och åt nybakade kakor. De tar så himla fin hand om mig, dessa två.

Den här helgen är det Thanskgiving i Amerikatt. Det innebär kortfattat att en samlas med sin familj och/eller sina kompisar och äter asmycket mat. Jag skulle vilja påstå att det är en viktigare högtid än julen här. 

Jag, Froste och Dana sätter oss snart i bilen och åker norrut för att komma till Danas pappa som bor högst upp i nordöstra Kalifornien, alldeles vid Nevadagränsen. Väderleksrapporten skvallrar om minusgrader och snö, så jag har packat ner alla tröjor jag äger.

Jag var där förra året i samband med Frostes och Danas bröllop. Det var helt magiskt. Vi tittar.

Blogginlägg (ganska så fina sådana) från den resan:

– Från Miranda till Surprise Valley.
– Nevadaöknen.
– Eagleville Saloon.
– Skördefest i Surprise Valley.

Translation: I’m heading up north to Surprise Valley over the Holidays. These pictures are from last year when we were there. 

Hej det är jag! Såhär såg jag ut i söndags. Efter lite piff om jag ska vara ärlig – mitt bakisfejs var inte så smickrande. När jag vaknade sträckte jag ut armen, tog upp telefonen, kisade mot skärmen och sms:ade Vicky:

Och så bestämde vi träff på Eddie’s Café på Divisadero. Vi kom gående från varsitt håll precis samtidigt, och jag tänkte på hur fint det hade varit att se våra gps-prickar förflytta sig mot varandra, från varsin sida av stan.

Hej hej Vicky!

På Eddie’s serverar typisk amerikansk soul food. Jag beställde en omelett och grits, som är en mannagrynsaktig gröt gjord på majsmjöl. Mycket bra bakismat pga det smakar liksom precis som en tror att det ska smaka.

Och så drack vi kaffe ur omaka koppar och pratade om föräldrar, psykisk ohälsa och skrivandet.

Vi fick in notan innan vi ens hade ätit hälften av våra portioner vilket talade sitt tydliga språk (dvs snabb rullians), så efter någon timme gick vi ut i söndagssolen igen. Vi gick igenom en farmers market och provsmakade körsbärstomater som såg ut som juveler och torkade persikor som smakade hur sött som helst.

och Kaliforniska jordgubbar.

Och så gick vi och pratade om huruvida SF är en bättre vegostad än Stockholm (när det kommer till fejkkött – ja, när det kommer till andra vegoalternativ vill jag hävda nej). Och mitt i diskussionen såg vi någon som hade varit *galen* och taggat ”vegan” i marken.

Vi gick upp för backar.

Och ner för backar.

Tills vi kom till Castro. Denna dag var så jäkla varm förövrigt. Svettades i skjorta och jeans.

Vi passerade Dolores Park som är den hipstrigaste parken i hela SF. Där är det alltid fullt av folk på helgerna som jonglerar/picknickar/leker med sina hundar/dricker öl/röker weed/raggar.

Jag glodde på alla gulliga bebisar och Vicky glodde på alla gulliga hundar. Hon utbrast ”iiih!” när hon såg denna och var tvungen att attackklappa.

Gick förbi Women’s building som är så pangfin. ”The Women’s Building is a safe place focused on women’s issues. Here everyone can come together and find their own confidence and strength. We offer everyone the tools and resources to create better lives for themselves, their family and their community.”

Vi styrde stegen mot Stuff, som är en asstor vintagebutik fylld av möbler som jag hade köpt om jag vore en rik San Francisco-bo.

Allt där är fint nästan.

Exempelvis den där i jeansjacka.

Sen promenerade jag hem och höll på att smälta ihop i en liten pöl. Hejdå Vicky! Hejdå bloggen ses i morgon!

Translation: My Sunday included brunch with Vicky at Eddie’s Café, a walk around Castro and Valencia and a visit to the vintage shop Stuff.