Flora Wiström

A Knight’s Tale var min absoluta favoritfilm på högstadiet. Jag såg den säkert en gång i veckan och var oerhört kär i Heath Ledger. Häromdagen såg jag den igen och jag tycker fortfarande asmycket om den. Filmen utspelar sig på medeltiden (bli inte skrämda av det) och handlar om William som utger sig för att vara riddare för att kunna tävla i turnerspelen. En rolig kärlekshistoria som kommer göra dig hutlöst kär i Heath Ledger och/eller Shannyn Sossamon.  Dallas Byers Club är en sann historia om den homofoba Ron Woodroff som insjuknar i aids. Han börjar smuggla in aidsmediciner till USA för att hjälpa andra människor, men har hela tiden polisen hack i häl. En väldigt bra film som också är problematisk. Här är en superviktig krönika som ifrågasätter varför Jared Leto fick spela den transsexuella kvinnan Rayon, och varför en transkvinna borde gjort det i stället. I am Sam handlar om Sam och hans dotter Lucy. Sam har en intellektuell funktionsnedsättning och har en intelligens som en sjuåring, är alltid den som dansar vildast på barnkalasen och älskar att leka med sin dotter. Men när socialen inser att Lucy snart kommer gå om sin pappa rent intellektuellt hotas Sam och Lucy att splittras. Sam tar då hjälp av en advokat för att försöka få tillbaka vårdnaden om sin dotter. En sanslöst fin/gråtig/underbar liten historia om kärleken mellan en dotter och en pappa. Her utspelar sig 2025 och handlar om Theodore (Joaquin Phoenix) som är en mycket ensam, introvert man. Ett nytt, artificiellt och intelligent operativsystem släpps, och Theodore köper ett. På så vis lär han känna Samantha (Scarlett Johansson). Hon är ett operativsystem med ett psyke som en människa, designad för att anpassas och utvecklas, men finns alltså bara i hans telefon och dator. Samantha och Theodore utvecklar en kärlekshistoria. Men går det att ha en relation med ett operativsystem? Filmen är otroligt snygg och jag tycker mycket om handlingen också, men tyvärr verkar inte könsrollerna ha ändrats någonting på elva år.   Mean Girls har förmodligen de flesta av er sett, men jag tipsar om den i alla fall. Filmen handlar om Cady som flyttar till USA efter att ha växt upp på olika ställen i Afrika. Hon har blivit hemundervisad hela sitt liv och för henne är high school en helt ny värld. I skolan lär hon känna Janis och Damian som utmanar Cady att börja umgås med the plastics, skolans elaka tjejliga. Det börjar som en lek, men Cady dras mer och mer in i tjejligans regler och jargong.

Styrkan med Mean Girls är att det är en satir på hur ”tjejvärlden” är och de regler som finns inom den, dessutom är den otroligt underhållande. Tyvärr exotifierar filmen Afrika (som om Afrika bara skulle bestå utav vilda djur och olika stamfolk), vilket inte känns okej. Vid ett tillfälle försöker Cady få tjejligans ledare, Regina, att bli tjock. Regina går upp några kilo – är inte ens i närheten av att vara överviktig – men Cady, Janis och Damian konstaterar att hon inte längre har en het kropp. Ni fattar, den här filmen är långt ifrån perfekt. Med det i åtanke, se den. The Truman Show handlar om Truman (Jim Carrey) som redan som nyfödd blev vald att bo och växa upp i en jättestudio som är byggd som en stad. Alla andra i staden är statister och Trumans familj och vänner är skådespelare, och överallt finns det kameror som filmar Truman dygnet runt. Han är alltså huvudrollen i en dokusåpa utan att han vet om det. Men snart börjar han misstänka att något är fel. Den här filmen har på något vis fått en klassikerstämpel. Det är inget mästerverk och filmen är ganska B egentligen, men den är underhållande och ifrågasätter reklambranschen, dokusåpebranchen och hur långt vi är villiga att gå för att tjäna pengar.

Translation: Six movies I’ve seen and liked. A Knight’s Tale, Dallas Buyers Club, I am Sam, Her, Mean Girls and The Truman Show.

När vi tittar ut genom fönstret ser vi att det är kö, trots att dörrarna ännu inte har slagit upp. Minst hundra personer står där och väntar. Vi utbyter high fives inne i Kristinehovs malmgård, rättar till de sista plaggen på galgarna och hör i samma stund de första stegen i trappan. Nu kommer de, bloppiskunderna.

Bloppisen började som ett internetfenomen, och är en hopslagning av orden blogg och loppis, och går alltså ut på att personer säljer kläder på sina bloggar. Nu har det alltså utvecklats till fysiska loppisar, där bloggare i stället bjuder in sina läsare att komma och handla. I detta fall till en bloppis som heter duga, med uppträdanden, goodiebags, tävlingar och fullspäckade klädställningar.

En skulle kunna tro att vi har studsat tillbaka till femtiotalet, med tanke på alla pincurls, knälånga klänningar och rödmålade läppar som både kunder och säljare bär. Att lokalen är inredd med antika möbler gör inte saken sämre. Här hittar många hem. Här är det lättare att hitta kläder som passar än hos de vanliga modekedjorna.

Till mig kommer inte särskilt många femtiotalsreplikor. De flesta av mina kunder har, precis som jag, på sig smutsiga Dr Martens och avskavt nagellack. Och ganska snart önskar jag att jag hade tagit med mig fler kläder, rensat ut en veva till där hemma, för kläderna ryker fort. Hejdå rottingväskan som jag älskat sönder och samman, hejdå den hjärtmönstrade klänningen jag burit sommar efter sommar. Hejdå gamla vänner.

Detta är en av sakerna jag gillar mest med bloppisar, tanken på hur en klänning som jag köpte på second hand hamnar i någon annans ägo när jag säljer den på loppis. Hur vintagekläderna liksom går i arv och älskas av person efter person. Att kläderna fylls av minnen från olika människor.

Men bäst av allt är att jag får träffa er. Ni som kanske skickar iväg en kommentar ibland men som annars är på er sida av datorn medan jag är på min. Ni som nu kommer fram i fysisk form och säger att ni gillar vad jag gör. Som vill ta foton och få illustrationer signerade. Ni som norpar tag i klänningar från min klädställning, trycker dem mot bröstet och ser ut som att ni har vunnit storvinsten på lotto. Aldrig att jag vänjer mig vid detta, aldrig att jag tar det för givet. Det är en sådan ynnest att ha en egen hejarklack, en allians av smarta, roliga tjejer som hela tiden peppar och inspirerar. Om detta inte är systerskap vet jag inte vad systerskap är.

Jag fyndade inte hos någon annan säljare, men det är med glädje jag promenerar hem från bloppisen. Fylld av energi från er. De fåtal plagg jag har kvar lämnar jag hos Myrorna, med förhoppningar om att någon annan ska tycka om dem så mycket som jag har gjort.

För ett par veckor sedan blev jag intervjuad i podcasten Bloggsnack, klicka här för att lyssna.