Flora Wiström

A Knight’s Tale var min absoluta favoritfilm pÃ¥ högstadiet. Jag sÃ¥g den säkert en gÃ¥ng i veckan och var oerhört kär i Heath Ledger. Häromdagen sÃ¥g jag den igen och jag tycker fortfarande asmycket om den. Filmen utspelar sig pÃ¥ medeltiden (bli inte skrämda av det) och handlar om William som utger sig för att vara riddare för att kunna tävla i turnerspelen. En rolig kärlekshistoria som kommer göra dig hutlöst kär i Heath Ledger och/eller Shannyn Sossamon.  Dallas Byers Club är en sann historia om den homofoba Ron Woodroff som insjuknar i aids. Han börjar smuggla in aidsmediciner till USA för att hjälpa andra människor, men har hela tiden polisen hack i häl. En väldigt bra film som ocksÃ¥ är problematisk. Här är en superviktig krönika som ifrÃ¥gasätter varför Jared Leto fick spela den transsexuella kvinnan Rayon, och varför en transkvinna borde gjort det i stället. I am Sam handlar om Sam och hans dotter Lucy. Sam har en intellektuell funktionsnedsättning och har en intelligens som en sjuÃ¥ring, är alltid den som dansar vildast pÃ¥ barnkalasen och älskar att leka med sin dotter. Men när socialen inser att Lucy snart kommer gÃ¥ om sin pappa rent intellektuellt hotas Sam och Lucy att splittras. Sam tar dÃ¥ hjälp av en advokat för att försöka fÃ¥ tillbaka vÃ¥rdnaden om sin dotter. En sanslöst fin/grÃ¥tig/underbar liten historia om kärleken mellan en dotter och en pappa. Her utspelar sig 2025 och handlar om Theodore (Joaquin Phoenix) som är en mycket ensam, introvert man. Ett nytt, artificiellt och intelligent operativsystem släpps, och Theodore köper ett. PÃ¥ sÃ¥ vis lär han känna Samantha (Scarlett Johansson). Hon är ett operativsystem med ett psyke som en människa, designad för att anpassas och utvecklas, men finns alltsÃ¥ bara i hans telefon och dator. Samantha och Theodore utvecklar en kärlekshistoria. Men gÃ¥r det att ha en relation med ett operativsystem? Filmen är otroligt snygg och jag tycker mycket om handlingen ocksÃ¥, men tyvärr verkar inte könsrollerna ha ändrats nÃ¥gonting pÃ¥ elva Ã¥r.   Mean Girls har förmodligen de flesta av er sett, men jag tipsar om den i alla fall. Filmen handlar om Cady som flyttar till USA efter att ha växt upp pÃ¥ olika ställen i Afrika. Hon har blivit hemundervisad hela sitt liv och för henne är high school en helt ny värld. I skolan lär hon känna Janis och Damian som utmanar Cady att börja umgÃ¥s med the plastics, skolans elaka tjejliga. Det börjar som en lek, men Cady dras mer och mer in i tjejligans regler och jargong.

Styrkan med Mean Girls är att det är en satir pÃ¥ hur ”tjejvärlden” är och de regler som finns inom den, dessutom är den otroligt underhÃ¥llande. Tyvärr exotifierar filmen Afrika (som om Afrika bara skulle bestÃ¥ utav vilda djur och olika stamfolk), vilket inte känns okej. Vid ett tillfälle försöker Cady fÃ¥ tjejligans ledare, Regina, att bli tjock. Regina gÃ¥r upp nÃ¥gra kilo – är inte ens i närheten av att vara överviktig – men Cady, Janis och Damian konstaterar att hon inte längre har en het kropp. Ni fattar, den här filmen är lÃ¥ngt ifrÃ¥n perfekt. Med det i Ã¥tanke, se den. The Truman Show handlar om Truman (Jim Carrey) som redan som nyfödd blev vald att bo och växa upp i en jättestudio som är byggd som en stad. Alla andra i staden är statister och Trumans familj och vänner är skÃ¥despelare, och överallt finns det kameror som filmar Truman dygnet runt. Han är alltsÃ¥ huvudrollen i en dokusÃ¥pa utan att han vet om det. Men snart börjar han misstänka att nÃ¥got är fel. Den här filmen har pÃ¥ nÃ¥got vis fÃ¥tt en klassikerstämpel. Det är inget mästerverk och filmen är ganska B egentligen, men den är underhÃ¥llande och ifrÃ¥gasätter reklambranschen, dokusÃ¥pebranchen och hur lÃ¥ngt vi är villiga att gÃ¥ för att tjäna pengar.

Translation: Six movies I’ve seen and liked. A Knight’s Tale, Dallas Buyers Club, I am Sam, Her, Mean Girls and The Truman Show.

När vi tittar ut genom fönstret ser vi att det är kö, trots att dörrarna ännu inte har slagit upp. Minst hundra personer står där och väntar. Vi utbyter high fives inne i Kristinehovs malmgård, rättar till de sista plaggen på galgarna och hör i samma stund de första stegen i trappan. Nu kommer de, bloppiskunderna.

Bloppisen började som ett internetfenomen, och är en hopslagning av orden blogg och loppis, och går alltså ut på att personer säljer kläder på sina bloggar. Nu har det alltså utvecklats till fysiska loppisar, där bloggare i stället bjuder in sina läsare att komma och handla. I detta fall till en bloppis som heter duga, med uppträdanden, goodiebags, tävlingar och fullspäckade klädställningar.

En skulle kunna tro att vi har studsat tillbaka till femtiotalet, med tanke på alla pincurls, knälånga klänningar och rödmålade läppar som både kunder och säljare bär. Att lokalen är inredd med antika möbler gör inte saken sämre. Här hittar många hem. Här är det lättare att hitta kläder som passar än hos de vanliga modekedjorna.

Till mig kommer inte särskilt många femtiotalsreplikor. De flesta av mina kunder har, precis som jag, på sig smutsiga Dr Martens och avskavt nagellack. Och ganska snart önskar jag att jag hade tagit med mig fler kläder, rensat ut en veva till där hemma, för kläderna ryker fort. Hejdå rottingväskan som jag älskat sönder och samman, hejdå den hjärtmönstrade klänningen jag burit sommar efter sommar. Hejdå gamla vänner.

Detta är en av sakerna jag gillar mest med bloppisar, tanken på hur en klänning som jag köpte på second hand hamnar i någon annans ägo när jag säljer den på loppis. Hur vintagekläderna liksom går i arv och älskas av person efter person. Att kläderna fylls av minnen från olika människor.

Men bäst av allt är att jag får träffa er. Ni som kanske skickar iväg en kommentar ibland men som annars är på er sida av datorn medan jag är på min. Ni som nu kommer fram i fysisk form och säger att ni gillar vad jag gör. Som vill ta foton och få illustrationer signerade. Ni som norpar tag i klänningar från min klädställning, trycker dem mot bröstet och ser ut som att ni har vunnit storvinsten på lotto. Aldrig att jag vänjer mig vid detta, aldrig att jag tar det för givet. Det är en sådan ynnest att ha en egen hejarklack, en allians av smarta, roliga tjejer som hela tiden peppar och inspirerar. Om detta inte är systerskap vet jag inte vad systerskap är.

Jag fyndade inte hos någon annan säljare, men det är med glädje jag promenerar hem från bloppisen. Fylld av energi från er. De fåtal plagg jag har kvar lämnar jag hos Myrorna, med förhoppningar om att någon annan ska tycka om dem så mycket som jag har gjort.

För ett par veckor sedan blev jag intervjuad i podcasten Bloggsnack, klicka här för att lyssna.