Här kommer en tävling i samarbete med Interrail! Beskriv ditt bästa reseminne här, och tävla om interrailbiljetter för dig och en vän i 30 dagar. Klart du också ska få chansen att åka ut på tågluff.

Såhär såg det ut när jag och Sandra härjade runt för en månad sedan:

Jag tänker på Toledo. På hur vi skrek när vi såg gränderna, katedralerna, murarna, bergen.

Vi gick över en bro, en sådan med fem bågar, kättingar längs med kanten och torn i båda ändar. Jag stannade upp och stirrade ner i skummet. Och jag förstod då. Jag sa till Sandra: Om fyra dagar kommer jag inte vara ihop med någon. Vi gick vidare upp för backen och jag kände hur något flöt omkring i mig. Trögflytande tjära. Men Sandra höll min arm i ett hårt grepp.  Och även om allt var så jävla ovisst just då så kände jag: I den här världen är jag inte ensam.

Translation: You can win Interrail tickets by writing down your best travel memory here. 

I samarbete med Interrail.

Hej! Följ med på vår andra dag i Lissabon aka världens kanske finaste stad.

Vi släpade oss upp till hotellets frukostservering. Där var det fint.

Och så åt vi frukost på terrassen med utsikt över hela jäkla staden. Jag tog en macka med stekt svamp och tomater, frukt, sojamjölk med müsli, kiwi- och apelsinjuice och en kaffe.

Vi spanade ner på människor som korsade torget.

Sen gick vi ut på stan! Köpte lite smink, lite strumpbyxor, lite vatten. Sådana saker.

Här kanske det vore trevligt att bo.

Då skulle jag köpa mina blommor här.

Dagens destination låg en bit utanför stadskärnan, och vi bestämde oss för att promenera dit. Efter en tredjedel blev vi (mest Sandra) akutkaffesugna och stannade vid denna lilla kaffekiosk. Det var SÅ varmt i solen.

Sen gick vi vidare.

Ett annat tecken på att den här staden kallas lilla San Francisco: Den röda bron.

Jag hade på mig jeans från Monki, blus från Weekday och skor från Vans.

Och en gammal scarf.

Sen var vi äntligen framme på LX Factory, ett industriområde med en massa hippa butiker, caféer och restauranger.

Vi fick bra feeling direkt.

Vi var lunchhungriga så vi rekade området efter det ultimata stället. Det här såg fint ut exempelvis.

Men sen hamnade vi här, på Restaurante A Praca. Vi fick inte sitta på uteserveringen för det ”regnade” (obs typ två droppar), men det var okej för här strömmade dagsljuset in.

Vi slog oss ned vid fönstret. Alltså denna person hörni. Så bra.

Vi beställde in friterade haricotverts (det var så goda att jag nästan smällde av) och pimientos de padrón. Och sedan varsin huvudrätt som var ganska dålig.

Sen blev det kaffedags.

Och en runda i butikerna. De sålde exempelvis marmelad i sådana här färgtuber. Varför köpte jag ingen.

Köpte däremot ett munspel att ge bort till någon unge någon gång. Sandra köpte portvin :)

Men vi tyckte bäst om bokhandeln. Så jädra fin. Ler Devagar heter den, vilket betyder ”läs långsamt”.

Såg den här stjärnbildspostern som vore fin i ett barnrum exempelvis. Den som hittar den online till mig får en guldstjärna.

De hade även en enorm tryckpress där inne. Så imponerad av sånt.

Sen hängde vi på hotellet en stund, innan vi åt middag med Sandras roliga bloggläsare, men då glömde jag ta med mig minneskortet. Och det var allt från vår Interrail! Bästa samarbetet ever.

Translation: Our last day of our Interrail, in Lisbon. We had breakfast at our hotel, went shopping and walked to LX factory where we had lunch at Restaurante A Praca and went to the bookshop Ler Devagar, which means ”read slowly”. This post is a collab with Interrail. 

Inlägget är ett samarbete med Interrail och Europarunt.se.

Dag 2 i Toledo (se tidigare tågluffinlägg här). Det regnade och regnade och vi försökte tyda Google Maps vägbeskrivningar utan att få vattenskador på mobiltelefonerna.

Hej du lilla pittoreska stad.

Vi strosade mest runt och gjorde ingenting. Typ fotograferade, tittade på folk och drack starkt kaffe.

Och trängde oss fram till katedralen.

Som var fett stor och fett vacker. Såhär ser det ut där inne. Får svindel när jag tänker på att varje yttepytteliten utsmyckning har tagit timmar att göra, och att så små människor kan bygga så stora byggnader.

Det här är Sandras religiöspose. Tycker mest hon ser ut som en person ur en sängreklam.

Här var det fint.

Det fanns en hemlig trädgård där inne.

Med apelsinträd. Jag vill också ha ett sånt.

Bra känsla när en får fälla ihop paraplyet, eller hur?

Vi gick till en matmarknad (folktom ofc) för att äta. Det var rätt äckligt faktiskt, men kocken hade så snälla ögon så det var okej ändå.

Mot eftermiddagen blev vi sugna på sangria och glass. Så då förtärde vi det, och pratade om baksidetexter, namn på romankaraktärer och gamla ragg.

Och sen åt vi middag på en liten restaurang med rangliga plastbord. Min spaghetti var det deppigaste någonsin (överkokt pasta, ketchup och någon plastig ost) men vi råkade beställa in en hel flaska rödvin i stället för två glas, vilket var kul :D

Sen var det dags att säga adjöken till Toledo.

– I det här ljuset blir vem som helst en mästerfotograf.

Vi väntade tålmodigt på tåget.

Herrå Spanien, ses en annan gång!

Translation: Our second, and last, day in Toledo. We went to the Cathedral, had lunch in a empty food market, drank sangria in the afternoon sun and had the worst spaghetti ever. This post is a collab with Interrail.