Blogginläggen om vår tågluff är ett samarbete med Interrail och Europarunt.se. Men det kanske ni har snappat upp vid det här laget.

I fredags vaknade jag och Sandra upp i Lissabon! Vi hade tagit nattåget från Madrid vilket var som trolleri. Vi somnade i en privathytt med eget badrum och vaknade upp tretton timmar senare i ett annat land. Sova ska en ju liksom ändå göra, så varför inte passa på att resa samtidigt?

Tågstationen i Portugals huvustad var så oerhört jävla fin. Det började lovande med andra ord.

Det första vi gjorde var att ta oss till hotellet (The Independente hostel & suites om någon undrar), som hade den här flippade utsikten. Där dumpade vi våra saker. Då var klockan 08.30. Men eftersom vi inte fick checka in förrän kl 15 så vi behövde göra stan omedelbart. Sagt och gjort.

Vi gick över lummiga torg,

och pekade på varenda mosaiktäckta byggnad med munnar formade som O:n.

Och hoppade vi undan för spårvagnarna.

Vi ville äta frukost på ett café som vi tittat ut, men blev panikhungriga och behövde stödmat. Sandra köpte tjusig frukt och jag åt en askonstig portugisisk bakelse.

En kan ju fatta varför den här staden kallas lilla San Francisco.

Vi hängde mest i en stadsdel som heter Bairro Alto. Där skulle jag vilja bo någon gång i framtiden.

Helst i det här huset.

Då skulle jag också hänga ut tvätten utanför fönstret.

Och plantera pelargoner på min franska balkong.

Så fint att vi ville gråta.

Sen gick jag och min kissemiss och drack kaffe i dockstorlek. Ja, espresso då alltså.

Och så satt vi och jobbade en stund. Utomhuskontor alltså, vilken grej.

Sen gick vi till matmarknaden (Mercado da Ribeira) för att spana på enorma paprikor och små konstiga citrusfrukter.

Och sen öppnade ÄNTLIGEN vårt frukostställe. Cafe Tati.

Vi slog oss ned vid fönstret och beställde in lemonad.

Jag kunde äntligen äta vegansk mat igen, och Sandra tog ceviche och pimientos de padrón. Så semesterlyxigt.

Mer Lissabon får ni en annan dag!

Translation: Our first day in Lisbon. We walked around in Bairro Alto (I want to live there for a little bit someday), had brunch at Cafe Tati and wanted to cry because everything was som damn pretty. 

Inlägget är ett samarbete med Interrail och Europarunt.se.

Dag 2 i Toledo (se tidigare tågluffinlägg här). Det regnade och regnade och vi försökte tyda Google Maps vägbeskrivningar utan att få vattenskador på mobiltelefonerna.

Hej du lilla pittoreska stad.

Vi strosade mest runt och gjorde ingenting. Typ fotograferade, tittade på folk och drack starkt kaffe.

Och trängde oss fram till katedralen.

Som var fett stor och fett vacker. Såhär ser det ut där inne. Får svindel när jag tänker på att varje yttepytteliten utsmyckning har tagit timmar att göra, och att så små människor kan bygga så stora byggnader.

Det här är Sandras religiöspose. Tycker mest hon ser ut som en person ur en sängreklam.

Här var det fint.

Det fanns en hemlig trädgård där inne.

Med apelsinträd. Jag vill också ha ett sånt.

Bra känsla när en får fälla ihop paraplyet, eller hur?

Vi gick till en matmarknad (folktom ofc) för att äta. Det var rätt äckligt faktiskt, men kocken hade så snälla ögon så det var okej ändå.

Mot eftermiddagen blev vi sugna på sangria och glass. Så då förtärde vi det, och pratade om baksidetexter, namn på romankaraktärer och gamla ragg.

Och sen åt vi middag på en liten restaurang med rangliga plastbord. Min spaghetti var det deppigaste någonsin (överkokt pasta, ketchup och någon plastig ost) men vi råkade beställa in en hel flaska rödvin i stället för två glas, vilket var kul :D

Sen var det dags att säga adjöken till Toledo.

– I det här ljuset blir vem som helst en mästerfotograf.

Vi väntade tålmodigt på tåget.

Herrå Spanien, ses en annan gång!

Translation: Our second, and last, day in Toledo. We went to the Cathedral, had lunch in a empty food market, drank sangria in the afternoon sun and had the worst spaghetti ever. This post is a collab with Interrail.

…som åkte på tågluff. Men så börjar inte det här blogginlägget. Det börjar såhär:

Vi hade anlänt till Madrids centralstation där vi skulle byta tåg.

Sagt och gjort!

Vi passerade sånt här fint, och en halvtimme senare var vi framme i Toledo. Där letade vi upp vårt hotell.

– ALLTSÅ FLORA! JAG PALLAR INTE VAD FINT!

Toledo är en liten historisk stad i centrala Spanien. Sandra och jag gick runt i hotellträdgården och ba:

– Herregud, detta kan inte vara på riktigt.

Vi fick ett rum med den här utsikten. Helt ok.

Tänk att få dela säng med denna princess :))))

Fin innergård. Tänker att detta nog är den ultimata venuen för ett bröllop.

Vi beställde in rödvin och oliver från hotellbaren. Toledo ska tydligen vara experter på manchego och mustigt rödvin, men det förstnämnda märkte vi inte av. Rödvinet däremot. Det drack vi.

Och så pratade vi exempelvis om frilansande och bloggande. Och om hur folk pratar om den stora bloggdöden, trots att besökssiffrorna bara stiger.

Vettig/gullig/smart/bra person.

I Spanien äter folk middag vid niotiden, men vi blev hungriga redan vid sju så då vinkade vi hejdå till hotellet.

Och gick genom staden. Kattbild, check.

Bild under blommande träd, check.

Sen kom vi ut till detta. HALLÅ VÄRLDEN VAD HÄNDER.

När jag gick igenom bilderna var typ hälften suddiga för att jag blev så uppspelt av den här utsikten. Har typ aldrig skådat något så Disneyfilmsaktigt.

Såhär kändes det.

Och såhär.

This is too much.

Blev helt fnittrig av allt det vackra.

Och sen gick vi arm i arm mot vårt mål och pratade om kärlek, för det är det bästa samtalsämnet som ni vet.

En stund senare spottade vi vår restaurang på kullen.

Så fin att vi var tvungna att föreviga.

– Men ser det inte lite tomt ut?

Jo, helt tomt. När klockan var nio fick vi sällskap av två familjer, men i övrigt – ekande. Maten var svinäcklig också. I själva verket var allt vi åt i Toledo en besvikelse.

Jag beställde in en tiramisu till efterrätt. Har helt varit tvungen att slopa veganismen på resan, de har knappt haft en enda vegetarisk rätt. Fisk och kött överallt. Så jag har ätit svindåliga pastarätter, vitt bröd, och en del bakverk förstås.

Oj oj oj nu kom det choklad på Sandra.

Såhär säger japaner nej. Väldigt fint.

Och så pratade vi om skrivande, innan vi tog en bulle hem till hotellet igen. Snipp snapp snut så var den första Toledodagen slut!

Inlägget är ett samarbete med Interrail. Följ resan på Europarunt.se och under hashtaggen #europarunt!

Translation: Our first night in Toledo, Spain. We stayed in the most beautiful hotel and felt like we were part of some Disney movie. This post is a collaboration with Interrail.