Flora Wiström

Mitt barndomshem är tydligen till salu. Mamma och pappa skilde sig när jag var 7, men här bodde jag tills jag var 10. Det första året efter skilsmässan turades pappa och mamma om att bo i huset – alltså var det vi barn som fick bo kvar medan pappa och mamma flyttade fram och tillbaka. Nu när jag tänker på det så är det nog ganska ovanligt att göra så. Men väldigt fint.

Som jag skrev i inlägget När jag var liten, så var huset totalt fallfärdigt när mamma och pappa köpte det. Den första vintern fick de skotta snö inomhus och det växte ett träd i vardagsrummet. Men sedan ritade pappa tillbyggnationer (han är arkitekt) och så påbörjades den tjugo år långa renoveringsprocessen.

Såhär ser det ut på flygbilderna från Hemnet. Vårt hus är det högra. Det vänstra ritade pappa åt farmor. Hon brukade ha en uggla ståendes i fönsterkarmen som betydde att vi var välkomna in (vi sprang ju ut och in mest hela tiden), men när den var borta betydde det att hon vilade eller ville vara ifred.

Ibland när jag inte kan sova så brukar jag gå runt (rent mentalt) i det här huset, och försöka minnas exakt hur det såg ut runt hörnen, och hur vissa golvplankor knarrade. Därför känns det lyxigt att kunna ta en digital rundvandring på det här viset.

Såhär ser det ut inuti. Fint att de har målat trappan röd tycker jag.

Jag har så starka minnen av hur jag satt där i trappen och lyssnade på mamma och pappa som bråkade (nej förlåt diskuterade) i köket. Och när jag hörde att de sa förlåt och kramade om varandra så brukade jag störta dit och krama om dem båda två, med ansiktet inborrat i deras ben.

Det här var mammas och pappas gamla sovrum, men nu verkar det vara ett… öh… arbetsrum.

Här är en tjock Florabebis med Stockholmsfrilla i samma rum, men tjugo år tidigare. I sällskap av katten Frasse.

Övervåningen! Jag och min storebror Viggo brukade jaga varandra runt den där pelaren eller kaminen eller vad det nu är.

Och våra katter brukade ligga och jäsa ovanpå den här vedspisen. Till höger: Kolla vitsippebacken! Den är helt magisk på våren. Och den där eken är ihålig. Där brukade jag gömma mig och andas in den tjocka luften av barkdamm.

Fint att få visa er var jag växte upp! <3

Translation: This is where I grew up. My parents bought an old house that they refurbished. We lived here until I was 10, and now it’s for sale.

 

Hej. Vad är väl en söndagsmorgon utan pannkakor?

Jag har skrivit om bananpannkakor förut men den här gången använde jag:

3 bananer – ju mognare desto bättre
5 ägg
0,5 dl kokosflingor
0,5 dl mandelmjöl
1 krm bikarbonat
1 krm kardemumma
1 nypa salt

Receptet räcker till ca 10 stycken.

Mixa ihop alla ingredienser och stek dem på medelhög värme i smör eller olja. Bikarbonatet kan skippas eller bytas ut mot bakpulver, mandelmjölet kan bytas ut mot valfritt mjöl eller mer kokosflingor. Ät med varma bär, jordnötssmör och sirap.

Och kaffe. Släng i ett kryddmått kardemumma nästa gång du brygger det. Jag lovar att det gör stordåd.

I bakgrunden: ljudet av regn som smattrar mot fönsterrutan och den mysigaste spellistan som finns.

Och sällskap av denna <3

Nu tänker jag krypa ner under duntäcket igen.

Translation: Sunday morning with banana pancakes, rain that patters against the window, coffee and you.

Söndagen började med finfrukost: Smoothieskål toppad med chokladjordnötssmör (omg), müsli, kiwi, passionsfrukt, jordgubbar, hallon och bipollen. Plus det godaste jag vet nästan: Knäckebröd med jordnötssmör, banan och flingsalt. Plus kaffe dårå.

Sedan var vi hemma och städade. Slängde skräp och sorterade ut gamla lådor och städade badrummet och allt sånt tråkigt ni vet. Men känslan efteråt är ju oslagbar.

Nu till något annat: Jag har köpt en cykel! Det är en åttiotalsracer av märket Bianchi och den är kanske det bästa som har hänt mig. Jag susar fram som om jag aldrig gjort annat och det är frikkin fantastiskt. Men i söndags var jag fortfarande som bambi på hal is och kände mig rätt nervös inför det första åket, eftersom det är handbroms och framåtlutning och specialväxlar och hög ram och allt sånt.  Då föreslog Felix att vi skulle cykla ut till min mamma i Nacka, i stället för att ta bussen.

”Det är ett bra sätt för dig att bli trygg på cykeln, utan att behöva stanna vid rödljus var tjugonde meter.” Och jag ba: ”Challenge accepted.”

Och så började det såklart spöregna. Våra jeans blev genomblöta och våra sneakers kippade av väta och allt allt allt blev blött.

Två mil senare anlände vi till mamma och Calle. Endorfinerna tjöt som sirener genom kroppen och vi var våta inpå skinnet.

Men inte fick vi gå in i huset och värma oss inte, för vi skulle nämligen plocka brännässlor. Som mamma gjorde nässelsoppa på.

In med byxor och tröjor i torktumlaren och på med lånekläder. Ett glas champagne? Ja tack!

Katten Uma hade precis fått ungar och vi kunde knappt bärga oss. Kattungar är ju livet som ni vet.

Den här kombon okej jag dör.

<3

<3!!

Den här ser ut som en alien :’)

Skrattade så mycket åt dem när de låg där och bara stirrade på mig utan att röra sig ur fläcken. Fyfarao vad gulliga.

Sedan var det middagsdags. Nässelsoppa med ägghalvor och Calles hembakade bröd med chevreost på. Japp det var sanslöst gott.

Fina lilla middagsgänget.

Till efterrätt åt vi rabarberpaj!

Två favvokillar.

Sedan satt jag en stund i mammas knä (blir aldrig för gammal för det ni vet) och så gosade vi lite mer med katterna. När vi cyklade hemåt hade det slutat regna. Gatorna var tomma och det doftade sött av sommarregn.

Psst. Här kan ni se lite fler bilder på mammas och Calles hus.

Translation: Sunday. A bike ride in pouring rain, kittens and nettle soup at mum’s. <3