I september åkte jag, Felix, Kajsa och Jakob till Grinda som ligger ett par timmars båtfärd ut i Stockholms skärgård. Vi ville liksom förlänga sommaren lite.

Vi bodde på ett vandrarhem över natten och tillbringade vårt dygn med att klättra upp för bergsknallar, klappa katter, laga röd curry på spritköket, berätta hemlisar, dricka öl i kvällssolen, basta och nakenbada.  Kajsa konstaterade att det hela sammanföll på vårt ettårsjubileum – samma dag för ett år sedan käkade vi middag bara vi fyra för första gången. Jag tog inte med mig systemkameran men filmade däremot alltihop. Här är resultatet.

Mycket passande är att Kajsa kommer till SF idag! Holy heaven! En hel vecka ska jag få ha henne hos mig. Lyx.

Se fler filmer i min youtubekanal.

Ps. Podden blir försenad den här veckan pga tekniskt strul. Felåt felåt. Prenumerera så missar du inte nästa avsnitt. Puss hej!

Translation: Felix, Kajsa, Jakob and I went to Grinda in September. It’s a cute litte island in the Stockholm archipelago. We spent the night at ha hostel and I recorded everything with my camera.

Du frågar hur jag mår, och jag ska försöka ge dig ett så sanningsenligt svar som jag kan.

Ibland känner jag ett rus som jag inte kan beskriva på något annat sätt än lycka. När jag ser människor dansa river dance på rullskridskor i Golden Gate Park. När jag och Dana borde packa och sova för att vi ska köra 60 mil norrut om några timmar, men i stället sitter kvar vid matbordet och fyller i luckorna i varandras liv och häller upp ännu ett glas vin. När jag promenerar över fälten i Eagleville och känner snön knastra under skorna och morgonsolen är blekrosa bakom bergen.

Du frågar om jag fortfarande har flyttångest och mitt svar är nej. Jag gör så mycket nu. Jag jobbar till sent om kvällarna och har kompisdejter flera gånger i veckan. Jag promenerar från ena sidan stan till den andra. Jag lagar middag hemma hos min storebror. Jag åker på helgturer. Jag har besök. Jag lär mig nya uttryck (gnarly), lagar nya maträtter (pumpkin pie) och upptäcker nya stadsdelar (North Beach). Tårarna tog slut redan efter den första veckan.

Jag sms:ar Felix varje kväll med orden Godmorgon och godnatt. För jag vet att när klockan är 22.30 hos mig så ringer väckarklockan hos honom. Det är den enda stunden på dygnet då vi båda ligger i sängen.

Jag saknar honom. Inte så att det äter upp mig. Men hela tiden saknar jag honom.

Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar. Ibland struntar jag i att duscha på flera dagar för att ingen ändå kommer så pass nära att de känner hur jag luktar.

Men jag skulle beskriva mitt normaltillstånd som tillfredsställd.

Det är en sak till jag vill säga. Jag upplever en konstant overklighetskänsla. Europa, nej världen, briserar och jag sitter på caféer i San Francisco och dricker femtiokronorskaffe och knattrar på min Macbook. Jag känner mig verklighetsfrånvänd. Det känns som att världen pågår någon annanstans.

Så mår jag.

Jag har varit i USA i sju veckor. Nu har jag fem kvar.

LÄS ÄVEN:
– DÅ HÄNDER DET: HON STICKER UPP SINA PEKFINGRAR I HANS NÄSBORRAR
– LET’S HAVE A BONFIRE ON THE BEACH, WE’LL BRING PIZZA AND LAGUNITAS
– JAG TÄNKER PÅ VÅRA SISTA DAGAR I NEW YORK

Förra söndagen, efter brunch, promme och en nap, cyklade jag ner till Ocean Beach med dessa två.

Det är en tio minuters cykeltur genom Golden Gate Park. Visste ni förresten att San Francisco och Stockholm har nästan precis lika många invånare? Och Golden Gate Park är större än Central Park i New York.

Solen höll på att gå ner i havet.

Jag dukade upp typiska Cali Snacks.

Dana hade badat en liten stund innan. Vädret varierar verkligen så mycket här. Ena dagen är det arton grader med strålande sol och andra dagen är det åtta grader med iskalla vindar och tjock dimma, så en måste alltid klä sig i lager på lager för att kunna vara redo för det ena eller det andra. Men för det mesta ligger temperaturen på de mycket behagliga femton grader.

Vi satt där och tittade på surfarna och pratade om framtidsdrömmar medan himlen blev mer och mer orangerosa.

Tillslut såg det ut som att den brann. När alla hårstrån på våra armar och ben stod rakt ut och tårna var hårda som små strandstenar var det dags att cykla hem igen.

Där lagade Froste och Dana linssoppa med majsbröd. Alltså holy frikkin heaven vad gott majsbröd är! Ska fråga Dana om receptet så att ni får prova’t.

Sedan tittade vi på en asbra film och åt nybakade kakor. De tar så himla fin hand om mig, dessa två.