Flora Wiström

*innehåller spoilers*

Jo jag tänkte på en grej. Vi måste prata om det här med fiktion och verklighet, och hur vi läser text.

Första dagen på min skrivarkurs sa min lärare: Författarjaget är författarjaget. Textjaget är textjaget. Läs aldrig in författaren i texten, inte ens om de heter samma sak.

Skilj alltid dessa åt.

Jag insåg att jag, fram till den stunden, alltid hade läst in författaren i texten. Försökt förstå vad som var ”sanning” och vad som var hittepå. Gottat mig i tanken på att få komma andra människor inpå skinnet. Jag trodde exempelvis att poesi alltid var poetens tankar och förstod inte att det lika gärna kunde vara en bild, en kort historia, en fiktiv värld.

När jag pratar om Stanna får jag nästan alltid frågan:
Vad av detta är självupplevt?

Jag förstår att man undrar det. Folk vet att jag har varit nära anhörig till en familj i sorg. Och kanske tänker de att jag, eftersom jag delar med mig av delar ur mitt privatliv på bloggen, gör samma sak nu även i bokform. Många verkar tro att jag har skrivit en självbiografisk berättelse, eller att jag kanske gömmer mig bakom ordet fiktion. Men det här gör mig förtvivlad.

Är det inte just detta som är fiktionens kraft – att vi kan utgå från en känsla eller situation som vi upplevt och sedan omforma det tills det blir en bra story? Tills konflikten spetsas till och berättelsen blir större än oss själva?

Mitt liv är inte tillräckligt maffigt för en roman. Jag har velat skriva en historia om att försöka räcka till för en person i sorg, men jag har inte skrivit min historia. I mitt liv finns ingen dramatisk otrohetsaffär, det finns ingen ledsen lillebror eller en ensam pappa i skogen. Jag skrev dessutom klart boken långt innan jag och mitt ex gick isär. Att karaktärerna rör sig på samma platser och gator som jag själv är ju för att det är områden som jag känner till, och som jag därför lättare kan porträttera.

Ester är inte jag. Eli är inte mitt ex. Hanin? Finns inte. Lotta? Finns inte. Gabriel? Finns inte. Bara i boken. Jag skulle önska att jag slapp skriva det här blogginlägget, men jag känner att jag måste. För hela tiden kallar människor bokens huvudkaraktär för ”du” när de pratar med mig om Ester, och ofta får mitt ex frågan om det inte känns jobbigt att jag har skrivit om honom. Fråga inte honom det, för det stämmer inte. Stanna handlar inte om oss.

Stanna handlar om Ester, Eli och Hanin.

För några veckor sedan var vi fem personer som åkte till Saras familjs landställe i Småland. Helt sjukt lyxigt att så många av oss har landställen som vi kan åka till. Så glad för det.

Vi åkte bil dit. Handlade mat på Matdax, skreksjöng till Markus Krunegård, tog ett obligatoriskt lunchstopp på Max och kom fram till Sågis vid femtiden. Det här var känslan ↑.

Efter husesyn tog vi filtar och snacks i famnen och traskade upp på åkern.

Det var nämligen bara där som solen fortfarande sken. Och kvällssol i september vill man ju inte missa.

Jag fick poppa bubblet-ansvaret.

Den här idyllen ähhhh det kliar i mina ögon!!! ♥

Jag. Det syns inte här, men jag hade utslag över hela armarna efter att jag (med flit obs) rullat ner för en brant backe som var full av tistlar och brännässlor. Det är alltid värt det att få sig en go rull.

Ante.

Maria.

Sara.

Yrsa.

Och jag.

Vi blir en enda stor kötthög när vi umgås. Alltid fingrar i någons hår, naglar längs med någons arm, huvudet i någons knä.

Sen: tillbaka till huset.

Men först en liten cykeltur.

JC ni kan få köpa den här bilderna för dyra pengar.

Sara gjorde drinkar, och så lagade vi mat. Någon rev gurka, en annan formade biffar, en tredje skalade potatis, en fjärde vattnade ur auberginen och en femte skar upp rödbetor.

Det blev majsbiffar med ugnsrostade rotfrukter, tzatziki och eine kleine salat. Och massa koriander.

Vi lekte lekar också. Många.

Jag gick och lade mig i soffan efter en stund, var så trött och ville bara lyssna på de andras röster. Efter en stund kom Yrsa och knölade in sig bakom mig, och så kliade hon mig i håret i säkert en timme.

De andra var också trötta.

Och sen gick vi och lade oss i ett rum fullt av sängar och ingenting annat. Andrea berättade spökhistorier medan jag föll in och ur sömnen. Till slut reste jag mig upp på armbågarna och bad: Kan ni prata lite tystare, bara lite? Kändes precis som när jag hade pyjamasparty som liten kiddo.

Slut på Sågistorsdag. Vad fin den var.

Sara, Andrea, Maria, Yrsa and I went to Sara’s summer house in Småland. We had prosecco in the afternoon sun and cooked dinner for hours.

För någon vecka sedan bjöd jag hem Ellen och My på middag. I september kan man tydligen ha öppna fönster och levande ljus på borden. Mysig kombo.

Jag lagade något som kanske inte ser så himla märkvärdigt ut på bild, men som var fan så gott. Receptet hittade jag hos oh she glows, och jag har bara översatt det rakt av i det här blogginlägget.

BURRITOS MED BUTTERNUT SQUASH & SVARTA BÖNOR

Ingredienser:

En medelstor butternut squash, skalad, tärnad och ugnsrostad
2,5 dl ris
2 msk olivolja
1 gul lök, hackad
2 vitlöksklyftor, finhackade 
1 röd paprika, hackad
1 tsk salt
2 tsk spiskummin
1 krm cayennepeppar
1 pkt förkokta svarta bönor
2 dl riven vegansk ost (jag tog jeezly) – hoppa INTE över detta pga SÅ gott
tortillawraps

Toppings (valfria):
avokado
salsa (jag köpte färdig, medelstark)
bladspenat
färsk koriander
nachochips (japp, gott)

Gör såhär:

1. Sätt ugnen på 220 grader. Skala squashen och dela den i tärningar. Lägg på en ugnsform tillsammans med olivolja, salt och peppar. Rosta i 45 minuter eller tills squashen är mjuk.

2. Koka riset enligt förpackningen.

3. Fräs lök, vitlök i olja så att det blir genomskinligt, i typ 5 minuter. Tillsätt kryddorna.

3. Tillsätt hackad röd paprika, svarta bönor och kokt ris och stek i ytterligare 10 minuter på låg värme.

4. När squashen är klar rör du ner den i bön- och risblandningen. Mosa med gaffel om bitarna är för stora. Tillsätt den rivna osten mot slutet.

6. Komponera tortillabröden med bönfyllning och annan topping.

Ät och njut och krama på några tjejer som du gillar.