Av någon anledning har jag varit lite långsam med att rapportera om böcker jag har läst det senaste halvåret. Men nu så.

1. Kristian Gidlund – I kroppen min, resan mot livets slut och alltings början
2. Kristian Gidlund – I kroppen min – vägsjäl
Jag tror att de flesta av er känner till Kristian Gidlund, men för er som inte gör det så kommer en kort beskrivning: Han var trummis i bandet Sugarplum Fairy och verksam som journalist. Han fick cancer och började skriva om det på bloggen I kroppen min – om sjukdomen men i allra högsta grad om glädjen till livet. Han fick miljontals besökare och hans blogg gavs ut som böcker. Kristian Gidlund dog förra hösten, 29 år gammal.

Jag skulle kunna klistra in citat från varenda sida av de här böckerna. Gidlund var en fantastisk författare och en stor inspiratör. Många i min närhet har frågat mig varför jag läser böcker om döden, men mitt svar har varit att jag läser böcker om livet. Gidlund har fått mig att sätta saker i perspektiv. Han har fått mig att stanna upp och känna regndropparna mot huden, och han har sporrat mig att skriva mer.  I hans andra bok finns även en serie foton av Emma Svensson. Hon är briljant. Fotografierna är så starka och vackra.

3. Ulla-Carin Lindquist – Ro utan åror 
TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist fick sin diagnos ALS samma dag som hon skulle fira sin femtioårsdag. Den här boken skrev hon under sin tid som sjuk. Då jag har egen erfarenhet av ALS (som närstående), kändes Ro utan åror i hela mig. Jag läste den i ett svep, satt i min soffa och grät tills jag inte hade tårar kvar. Det är en vacker bok. En inblick i en svår sjukdom men också en inblick i ett mänskligt liv.

4. Elisabeth Rynell – Hohaj
Hohaj är en enslig plats någonstans i Norrland. Dit kommer ramberättelsens ”jag”, en kvinna som förlorat en person som stått henne nära. Parallellt får vi följa kärlekshistorien mellan Aron och Inna, som levde i Hohaj generationen innan. Om sommarmånaderna de hade ihop och den långa vintern däremellan, om våldet Inna får utstå från sin far Knövel, och det tunga samvete som Aron flyr ifrån. En långsam bok, fullproppad av vackra miljöbeskrivningar (som ibland kan ta över lite väl mycket). Ibland tappade Rynell mig, ibland var jag närvarande i högsta grad.

5. Silvia Avallone – Stål
Stål handlar om bästa vännerna Anna och Francesca som bor i den Italienska kuststaden Piombino. De är tretton år gamla, med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. I Piombino finns stålverket, drogerna och den eviga längtan bort. Bort från de vuxnas svek och våld, och bort från den smutsiga hemstaden. Stål har blivit en hyllad bok, och jag tycker också att den på många sätt är bra. Men den är otroligt tung, och även om den skildrar hur verkligheten kan se ut, tycker jag att det blir jobbigt att läsa om unga tjejers underkastelse och mäns övertag.

6. Françoise Sagan – Sträcka vapen
Jag älskade ju Bonjour Tristesse, och den här boken liknar sin föregångare till stor del, om än inte fullt lika skarp. Lucile lever tillsammans med den rika affärsmannen Charles, en tillvaro som på många sätt är trygg – kanske främst ekonomiskt. Men på en fest träffar Lucile en ung förlagsredaktör vid namn Antoine och vad som börjar som en flirt eskalerar snart till en stark fysisk attraktion. Sträcka vapen är en bok om kärlek, svartsjuka och vad pengar gör med människan. Den ställer frågan: kan kärleken övervinna allt? En läsvärd bok för den som inte kan få nog av kombinationen Frankrike och kärlek. Inte det mest fantastiska du kommer läsa i år, men ändå helt klart bra.

7. Per Anders Fogelström – Mina drömmars stad
Klassikern Mina drömmars stad handlar om Henning Nilsson som kommer till Stockholm år 1860. En stad som är både liten och fattig. Vi får följa Hennings tuffa tillvaro i staden, kampen mot fattigdomen och kärlekshistorien mellan honom och Lotten. Det är fantastiskt att läsa om sin hemstad på det här sättet. Fogelström gestaltar 1860-talets Stockholm så tydligt att jag kan se det framför mig, känna lukten, höra ljuden. Ibland är tempot i boken långsamt, så ha inte bråttom när du läser den. Mina drömmar stad är den första boken i romanserien Stad, som skildrar Stockholm fram till 1968.

Translation: About seven books that I’ve read. Two of them can be read in english: Swimming to Elba by Silvia Avallone and That Mad Ache by Françoise Sagan. Read the post here.

Sommarens, eller årets, viktigaste boktips från mig är boken ovan. Äta djur av Jonathan Safran Foer. Jag ska förklara varför:

Jag umgås med många vetgiriga människor som älskar att lära sig nya saker inom politiken. Vi diskuterar feminism och antirasism, vänder och vrider på begreppen och tar gärna till oss ny information som kan styrka eller förändra det vi trott på.

Men när det kommer till köttindustrin, då vill få personer lyssna.

Jag var precis likadan förut. När jag hittade en hemsida om de vanvårdade grisarna i Sverige satte jag handen framför munnen, sa fyfan och höll tal om det under en svenskalektion i skolan. Jag slutade att äta fläskkött i kanske en månad, men sedan började jag göra det igen. Mest bara av ren slentrian, trots att jag inte var särskilt sugen. När mina vänner läste böcker och artiklar om köttindustrin tänkte jag ”Det där vill jag helst inte läsa. Jag vill ju fortsätta äta kött med gott samvete.” Det här är precis samma reaktion som jag har stött på sedan jag började diskutera boken Äta djur med människor i min närhet.

”Tillslut kan vi väl inte äta något alls.”
”Jag drar faktiskt mitt strå till stacken på mitt sätt.”
”Jag köper nästan bara ekologiskt kött, det får räcka.”

Jag ska säga en sak: när ni har läst den här boken kommer ni inte vilja äta den där hamburgaren från snabbmatskedjan eller yakunikun från sushirestaurangen. Än mindre en färdiggrillad kyckling från mataffären. Detta för att ni vet hur industrin ser ut. Vilka sjukdomar djuren lider av och hur missbildade de har blivit efter år och år av framavel. Hur trångt de bor. Hur de slåss med varandra. Äter på varandra. Blir slagna av sina djurskötare (ja, det är sant). Att djurfabrikerna är en av vår tids största miljöbovar. När ni vet hur industrin ser ut kommer ni välja bönor och grönsaker framför prefabricerade köttbullar, alla gånger, utan att sakna det.

Det är som med feminismen. När du väl har börjat se strukturerna kan du inte sluta. När jag sitter på den här kunskapen om djurfabrikerna kan jag inte äta kött och må bra. Jag kan tänka mig att äta vilt eller kött från små gårdar där djuren fått vara lyckliga (och då menar jag inte ekokött och ekofågel som går att köpa i mataffären, ofta innebär ”frigående kyckling med tillgång till utevistelse” att de bara har en uteplats på några kvadratmeter att röra sig på, och vissa av kycklingarna kommer aldrig dit då det är så många djur som tävlar om en så liten yta). Men jag skulle aldrig köpa ett paket bacon för 6 kr i mattaffären.

Jag är ingen stjärnelev själv. Jag har ganska nyligen slutat äta kött. Jag åt köttfärssås förra veckan, för att jag kände mig jobbig som ville ha något annat när vi gick bort på lunch. Jag gick till Flippin’ Burgers för en månad sedan (visserligen innan jag läste Äta djur) och jag äter ägg och ost nästan varje dag. Men jag har inte köpt hem en enda köttprodukt på minst ett halvår. Jag försöker äta veganskt ofta. Och jag tänker lägga ännu mer kraft på det här. Med små steg håller jag på att förändra mina kostvanor.

Medan allt annat blir dyrare blir kött allt billigare. Därför förstår jag att det här är en klassfråga. Jag förstår att jag som tjänar pengar har råd att köpa ekokött någon gång i bland eller lägga mina pengar på fina grönsaker i stället för billig falukorv. Men jag tror också att det handlar om en vanesak. Många förstår inte vad vegetarisk mat är, förutom sallad. Men det finns så himla mycket god och billig vegetarisk mat du kan laga. Potatis är billigt. Morötter. Lök. Säsongsanpassade grönsaker. Bönor och ärter. Jag har till och med upplevt att det är billigare att äta vegetariskt än att äta kött. Här är min pinterest med en massa vegetariska recept, och ni kan även kika i min kategori ”matlagning”.

Jag dömer ingen, alla får äta vad de vill, men jag ber er om tre saker:

1. Slentrianät inte kött på grund av lathet och bekvämlighet. Det ni äter är djur som har lidit, och om ni nu ska ta beslutet att stoppa det i munnen måste ni reflektera över det val ni har tagit. Om människans makt över djuren.

2. Om ni nu prompt ska äta kött, välj inte det billigaste i mataffären. Välj åtminstone ekologiskt kött, please. Visst, ett paket bacon kan kosta 6 kr, men tänk ett steg längre: hur har grisarna levt om det här köttet kan vara så billigt? Det är dyrt med ekokött, men betala hellre lite mer för ett djur som haft ett någorlunda drägligt liv. Jag vill samtidigt återigen understryka att i många fall har inte de ekocertifierade djuren haft ett så mycket bättre liv. Undersök! Om reaktionen på detta är ”jag har inte råd med dyrare kött”, kanske du ska fundera på om du ska lägga pengarna på något vegetariskt i stället?

3. Läs om djurindustrin. Äta djur var en ögonöppnande bok för mig. Jonathan Safran Foer är en av mina favoritförfattare och han sätt att skriva om köttindustrin är både intressant och lättläst. Han utgår från sina egna erfarenheter och all den research han har gjort, men låter även andra personer komma till tals (exempelvis djurrättsaktiviser och bönder). Äta Djur handlar visserligen om USA, men vi har inte kommit så hemsk mycket längre i Sverige. Djurindustrin är experter på att få det att låta som att deras djur har haft det bra, här är ett exempel. Gå in på ettlivsomgris.se eller djurensrätt.se och läs och lär.

Om ni tips på läsning eller vill diskutera köttfrågan i kommentarsfältet så blir jag jätteglad.

Farmaren Frank Reese föder upp kalkoner som faktiskt mår bra. En av de få kalkonfarmarna i USA som ser ut på det här sättet. Här är hans ord, som alltså är publicerade i boken Äta djur:Och detta är djurrättsaktivisten C:s ord:

Translation: About the important and brilliant book Eating Animals by Jonathan Safran Foer and how I feel about eating meat. You can translate the post here.

Dagboksanteckningar från ett källarhål handlar om 16-åriga Linnea som bor i en småstad någonstans i Sverige. Hur många böcker har jag inte läst där jag har stört mig på författarens krystade ungdomsspråk, hur hen har velat ”get down with the kids” och slängt sig med pubertala svärord och konstiga slangord. Men David Wiberg lyckas med att bli Linnea. Trots att Wiberg är man och Linnea en tjej, trots att han är född 72 och hon 96, att han var tonåring på 1980-talet och hon på 2010-talet, lyckas han gestalta henne oklanderligt. Få karaktärer i bokvärlden känns så självklara och realistiska som hon.
Linnea har en ganska vanlig familj med två halvjobbiga föräldrar och en skitstörig lillebror. Hon har en bästis som hon hela tiden måste jaga bekräftelse hos och hon tvekar hela tiden på sin egen förmåga. Linnea hatar sitt munsår och sina pormaskar och hur stelt det blir i så många sociala situationer. Hon ska bara vara lite mer normal. Lite mer social. Vara lite tystare. Höras lite mer. Hon lider av ganska mycket ångest.

Boken utspelar sig 2012 och känns så himla rätt i tiden. Linnea är dödligt kär i A och stalkar honom på Facebook och Tumblr, stryker runt hans jobb på Plantagen, mailar A:s arbetsgivare för att få tag på de anställdas jobbschema och är så underbart pinsam hela tiden. Boken räknar ner till den dag hon ska till Peace & Love (dit även A ska) och vi får följa Linnea i skolan, hemma, i ångestkogen, på caféjobbet, i Familia-gallerian (där Plantagen ligger) och på diverse fester.

Jag gillar Linnea så mycket. Hur hon skriver pretentiösa, blödande texter och dikter samtidigt som hon har en så sarkastisk ton i sina dagboksanteckningar. Hur hon har det så svårt med sina relationer samtidigt som hon tar sina vänners känslor på så himla stort allvar. Som sagt, så himla up to date. Vem har inte blivit helt galen på hur dåligt skyltat det är till Fotografiska liksom.  Om det är något som jag gillar så är det böcker som leker med formatet, korsar genrer och använder olika uttryck. Linnea ritar serier som på olika sätt handlar om henne själv. Drömmar och fantasier, minnen och vardagshändelser. Hon gillar även att fota.Om jag ska klaga på en sak så är den möjligtvis slutet (lovar att inte spoila). Var det inte väldigt abrupt? Det tycker jag.

Nåväl, läs den här boken. Gör det bara.

Translation: About the book Dagboksanteckningar från ett källarhål by David Wiberg.