Hej hörni. Fy helvete vad vidrigt det var att vakna upp till notifikationerna på mobilen i morse. Jag har legat i sängen hela förmiddagen, tittat på snön som yr utanför fönster, lyssnat på valvakan i P1 och grävt ner mig djupare under täcket.

Förutom allt det som Trump vill få igenom i USA, brutna miljöavtal och häng med bästa polaren Putin, så är jag så förbannat rädd för vilka signaler det här skickar till övriga världen. Som om vi inte redan har grova grundläggande problem med rasism, sexism och förnekelse av klimathotet. Som om världen inte redan är inhuman nog.

Jag känner djup, djup sorg.

Lite lättare kändes det när jag såg det här fina som Ametist Azordegan postade på instagram i morse:

Citerar min kompis My Ahlkvist:

”I tider när politiken gör världen mer osäker och orättvis än tvärtom behövs alla de organisationer som varje dag jobbar för människors lika värde och rättigheter mer än någonsin. Bli månadsgivare!”

Läkare utan Gränser
Kvinna till Kvinna

En lördagsförfest med Lisa Nilsson och tre jag gillar.

Hej där. Ville bara helt ohämmat kika in och visa upp en så jäkla fin recce som Stanna fick i Smålandsposten i förrgår. Alltså verkligen overkligt fin. I gott sällskap dessutom. Läs den i sin helhet under bilden.

FLORA WISTRÖM DEBUTERAR MED STIL OCH SÄKER TONTRÄFF

En stillsam och stilsäker debut om relationer och allvarlig sjukdom. Bloggaren Flora Wiström är en mycket tonsäker debutant

Den som arbetar på ett antikvariat har inte världens häftigaste yrke men det passar Ester, en lugn, reflekterande tjej som gillar att läsa. Dessutom innebär jobbet oförutsägbara möten och de kan raskt ändra livets lopp. Mycket av Flora Wiströms (f 1994) debutroman ”Stanna” uppehåller sig vid vad som händer sedan Ester blivit kär i en kund, en konstnärligt lagd kille. I hans familj finns allvarlig sjukdom. Den utvecklas i tragisk riktning, vilket ger romantiken en mörk, existentiell botten.

Ljusare är relationen till den vilda och öppna väninnan Hanin. Hon inspirerar till en modigare och mer lekfull attityd till livet. Även nutida familjeproblematik skisseras; initierade skildringar av Stockholmsmiljöer förekommer. Tonvikten ligger dock på Esters valhänta strävan efter att hitta en egen väg framåt. Visst imponerar den mogna, snygga och tonsäkra stilen. Det hade dock inte stört om det skavt lite. Den stundtals dialogtäta prosan baseras på episoder, i huvudsak vardagliga situationer, vilka arrangeras i korta kapitel, på oftast två, sällan längre än fyra sidor. Författaren är en erfaren bloggare; säkert har formen vuxit fram och slipats i den kontexten. Flora Wiström har skapat en tilltalande episk mosaik, där hon ger en autentisk bild av livet som ung vuxen i dagens Sverige.

Peter Grönborg, Smålandsposten, 3/11 -16.